Möten

 

Idag sa en äldre man till mej...
"Jag har levt livet och gjort det som jag tycker är roligt. Spelat fotboll, arbetat mycket och ibland varit otrogen mot min fru."
Jag mottog repliken med ett leende och ett litet skratt. Det var en oväntad bekännelse.
Då fortsätter han: "Är det därför jag blivit sjuk tror du? Som något straff?!"
Hans leende var plötsligt borta och han såg forskande på mej.
Det var så rörande på nåt vis.
Vad jag svarade?
Jo att "Nej, vet du, det är jag helt säker på att det inte är. Jag är oxå helt säker på att det inte finns en ända människa som gått genom livet utan att ha gjort något fel, då har man inte levt."
Han nickade till svar men såg inte helt övertygad ut.

Ibland är mitt arbete verkligen det finaste arbetet man kan ha.
När det är tillräckligt lugnt och finns utrymme för möten på riktigt.
Jag tycker om möten. Samtal.
Ibland har jag funderat på om jag borde pröva att arbeta på psyk, men jag vet inte om jag har tillräckligt med tålamod och om jag klarar av att inte bära med mej jobbet hem.
Jag är mest intresserad av missbruksvård eller affektiva sjukdomar.
Där diagnoser möjliggör  just dessa samtal och där patienterna inte lever i sin egna värld som psykoser å liknande.
Kriminalvården skulle jag oxå kunna tänka mej.
Jag tror att jag är bra på "sånt."
Jag är... trots att jag är en babbelmoster... faktiskt en bra lyssnare.
Jag tror det märks på mej att jag är en hel människa men ändå med en del i bagaget.

Jag är en människa som får många förtroenden. Som bär andras hemligheter.
Det är jag stolt över och försöker förvara väl.
Jag är inte lika bra på att bevara egna hemligheter, det är som om jag måste visa upp allt det där fega, rädda, fula, bristfälliga för annars är det inget värt om folk tycker om mej. De måste lixom tycka om mej trots det.
Ändå är det väldigt få, kanske ingen, som riktigt känner mej.
Ingen som har tillträde till hela mitt inre.
Jag är transparent men med en kärna av otillgänglighet.
Kontraster som på många andra vis.
Lat men envis.
Rädd men modig.
Ytlig och djup.
Självständig å rädd.
Bekräftelsesökande men kylig.

Ikväll när jag körde hem öppnade sej himlen.
Att kalla det ösregn är en kraftig underdrift.
Samtidigt for blixtarna över himlen och det dånade av åska.
Jag fick sänka farten och köra i 50 km/h samtidigt som jag lyssnade på I won't let you go med James Morrison.
Mysigt på nåt vis.


Puss/ Asta