Kvinnan med fiskbensklätan

Kvinnan är i 40 års åldern. Hon har blont långt hår med stråk av grått i det och hon har samlat håret i en tung fiskbensfläta som vilar över ena axeln.
Hon är klädd i en brun fotlång kjol, en vit blus och en cowboyhatt på huvudet.
Hon kisar mot den starka solen som redan står högt på himlen och som obarmhärtigt bränner på den redan kruktorra marken.
Vid hennes vänstra sida sitter en svartvit hund, den följer henne överallt.
I en inhägnad precis bredvid det lilla huset står två bruna, dammiga hästar och slår med sina svansar mot flugorna.
I köket, mot väggen närmast dörren, står ett gevär. På radion i bakgrunden skvalar countrymusik.
Det är amerikanska landsbygden.
Kvinnan är något av ett original. Hon håller sej för sej själv. Talar inte särskilt mycket med andra när hon är inne i staden för att handla.
Hon är en tystlåten kvinna. Varken vacker eller ful. Stark i sin tro på Gud och på sin egen förmåga.
Varför hon har ett laddat vapen ständigt inom räckhåll förtäljer inte historien.
Kanske är det som skydd mot vilda djur?
Kanske är hon hotad av någon?
Hur som helst tar hon det hela med ro. Hon tittar upp mot himlen och smeker hundens huvud. 

Denna bild kom upp i mitt huvud när jag körde till jobbet.
Plötsligt å bara så där. Pockande. Ihärdigt ville den att jag skulle visualisera det jag tänkte.
Jag vet inte varför och jag vet inte vem kvinnan är.
Jag såg henne så tydligt framför mej då, nu börjar det falna, så som en dröm ungefär och jag blir osäker på detaljer. Som när det kan ha varit?
Tidigt -50 tal? Ännu tidigare?
Jag vet inte varför hon dök upp så där.
Kanske ville hon att jag skulle berätta hennes historia?
Kanske är hon jag ur ett annat liv?
Det kändes nästan så, hon var så välbekant.

Det slår mej att jag... här 2013... strävar åt kvinnans håll, mot kvinnans liv.
Att bli självständig, stark, kapabel och orädd.
Att leva mer i klang med naturen och Gud och att mitt behov av att socialisera med andra, tjäna pengar, springa i hjulet minskar.
Jag vill... även om jag inte är där... sluta jaga andra människors bekräftelse å kärlek.

Ibland undrar man...
Vad ens hjärna försöker säga en?
Har ni känt så här?

Puss/ Asta