Nu

 

Min morgontrötthet är vida känd.
När jag arbetar A-tur brukar kollegor ringa/ sms'a för att se så jag vaknat.
Idag vaknade jag för egen maskin men prioriterade bort frukost, kaffe, dusch.
På 10 minuter vaskade jag av armhålor, satte dit sminket å drog en borste genom håret och sen swishade jag å lilla bilen iväg.

Jag arbetar övervägande kvällar. Då kan jag vakna i lugn å ro, behöver inte känna stress att somna kvällen innan. Tempot är ofta men långt ifrån alltid lite lugnare än på dagpassen.
Men dagpassen är ofta roligare. Det händer lite mer, det är mer folk och arbetspasset går mycket fortare. Å faktiskt hinner man ju lite mer än att bara jobba.

Idag tex så har jag hunnit att skälla på maken å övriga familjen för att ingenting blir gjort om jag inte är hemma.
Ingen har lagat mat, ingen har gått någon runda med hunden, ingen har bemödat sej med att ens rensa diskbänken från ett berg av disk.
Barnen har vett nog att tiga å se skamsna ut. Maken käftar emot å skyller ifrån sej och med lite trötthet i kroppen på mej så är mord inte långt borta sådana stunder.
Faktiskt kan jag känna en tacksamhet över att vara fysiskt svagare för annars vet i fan om jag inte dragit på honom en smäll.
Å att slåss är ju så klart inte bra. Jag vill understryka det. Inte ens när man är väldigt, väldigt arg.

Jag har sprungit en runda.
Jag har kommit på en sak... det är inte kilometerna som avgör duktighetsnivån, det är kampen. Och idag satt det långt inne.
Jag hade inte sprungit sedan i måndags och foten gick inte att skylla på.
Det var jobbigt från start!
Jag vet inte varför det blir så vissa gånger. Andningen var jättebesvärlig redan efter några hundra meter och hämtade sej aldrig riktigt. Det blåste motvind, skönt med fläktandet men rejält motstånd. Jag fick håll efter 5 minuter och det höll i sej länge.
Knäna protesterade, benen var tunga och långsamt gick det.
Jag hade innan tänkt mej en mil men fick omvärdera det å försöka glädjas över att komma ut en runda över huvudtaget.
En kamp. Jag lyssnade på Eye of the tiger och levde mej in i hur Rocky kämpade på med att komma i form. Kan Sylvester så kan Asta... det säger jag bara.

På en ödslig gata närmade sej en bil. Jag hade bara i ena hörluren så jag hörde hur den krypkörde efter mej en bra stund. Sedan la den sej jämsides.
Två killar... jag tittade så snabbt, men kanske i sonens ålder... körde flinande bredvid mej och hade jag vågat hade jag satt upp långfingret.
Så småningom körde de iväg med en rivstart.
Obehagligt att bli granskad så när man är svettig, lättklädd, inte i sitt vanliga element, ensam, äldre och lite utsatt.
Tuffa killar. Trakassera en stackars tant.
Å inte nog med det. När jag sedan springer förbi lokala pizzerian så stod där ett gäng utanför som busvisslade allt vad de orkade.
Igen... låt tanter som motionerar vara för fan!
Hade jag haft Gottfrid med mej hade jag gått fram å frågat vad de ville så högröd å svetttig å sleten som jag var.

Kom hem, käkade en macka å tog ut Gotteman på en runda.
Inte en pojkjävel som visslade nu inte.
Imorgon jobbar jag kväll igen å jag ska försöka komma i säng (å upp) i rimlig tid.
Nu... Te!

Puss/ Asta