Barn å sorg

 

Noah är 4½. Gottfrid blev 6½.
Gottfrid har funnits hela Noahs liv och innan Noah kom in i Gottfrids liv hade han haft väldigt lite tillfällen att träffa barn.
Jag var egentligen aldrig orolig. Gotte var en stadig pojk som tog det mesta med ro. I början när Noah var nyfödd och skrek så blev Gotte väldigt stressad.
Efter ett tag fanns det ingenting med barn som stressade honom.
Han kunde ligga mitt på golvet medan Noah och min äldsta dotters tre barn lekte vilt omkring honom och sova.

Dom två killarna älskade varann.
Noah kallade Gottfrid sin storebrorsa. Den starkaste och modigaste storebrorsan i hela världen. Då är man trygg när man har en sån.
Och Gottfrid litade aldrig fullt ut på att nån annan kunde ta hand om "lillbrorsan" och blev alltid lite orolig när Noah inte var hemma.

När vi berättade för Noah om avlivningen som skulle ske så tog han det närmast glatt.
Gottfrid ska till himlen och träffa Märta. Det blir kul!
Vi försökte förklara att det är för alltid men det verkade inte göra något alls.
När han kom hem och Gotte var borta frågade han om det där och verkade mest intresserad av HUR Gottfrid kommit upp till himlen. Flög han med vingar? Tog han flygplan?
Dagen därpå frågade jag honom om han oxå saknade Gottfrid varpå Noah kavat svarade "Nä, inte ett dugg!"
Men sen kom det.
Lätt för att bli arg.
Lätt för att bli ledsen.
Och erkänd saknad.

När han fick se Bente första gången sken han upp och sa "Åh Gottfrid" men nån sekund senare såg han ju att det var en annan hund. Men bara att det i hans värld var möjligt, att komma tillbaka från de döda.
Mot Bente är han sval. Går undan. Vill inte gosa. Får ofta nåt ledset i blicken.
Upprepat har han med gråt i rösten sagt: Jag vill inte ha henne, jag vill ha Gottfrid tillbaka.
Han har just lärt sin första läxa i att kärlek kan göra väldigt ont.
Tids nog kommer han knyta an till Bente. Men just nu saknar han sin storebror, han som kunde skydda honom mot allting i hela världen.

Puss/ Asta