Jag vill ha honom tillbaka

Kanske tycker ni det är konstigt att jag skriver?
En dag som denna. En stund som nu.
Men att skriva har alltid varit mitt sätt att överleva och nu... nu... slåss jag för mitt liv.

Det blev en evig väntan.
Efter en orolig natt på köksgolvet när jag ändå bar ett fåfängt hopp om att kortisonen skulle hjälpa och när han på morgonen skrek vid lätt beröring av baken. Tidigt i förmiddags blev det bestämt. Strax efter sju var det klart.
Över.
Förbi.

En sån jävla väntan. Så mycket tvivel. Sådan ångest. Så många pepparkakor som försvann ner i det där gapet där inga tandtroll ändå skulle bo. 
Och så kom hon då, veterinären. En empatisk, jordnära, trygg kvinna.
Han fick den lugnande sprutan. Han har fått sådana förut och aldrig reagerat men nu skrek han.
Och sen somnade han. Och sen dog han.
Lugnt och stilla.
Och nu finns han inte mer.



Och jag?
Jag vet inte. Jag trodde Märta var det värsta. Nu vet jag att detta var lika överjävligt svårt. Är lika överjävligt svårt. Fast utan någon gudasänd vid min sida.
Att aldrig mer få se honom känns... ja outhärdligt, jag finner inget bättre ord.
Jag vill dö. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är inte intresserad av något mer i hela världen.
Så känns det.
Precis så jävla outhärdligt känns det.
Det rister å sprängs å gör så förbannat jävla ont och jag tänker att jag gjorde fel, att det kanske fanns mer att göra, att jag ångrar mej och vill ha honom tillbaka.
Jag vill ha honom tillbaka!
Jag vill ha honom tillbaka!
Jag vill ha honom tillbaka!