Ett steg fram å två tillbaka

Ännu en dag har passerat.
Timma för timma står jag ut.
Timma för timma går det.
Jag har läst på lite om sorg idag, sorgen efter ett älskat djur.
Fått bekräftat det jag vet, men som jag tror att få människor förstår, att sorgen efter en hund (kan vara katt eller häst med men en hund har man oftast en närmare relation till) som man levt med i många år blir som sorgen efter vilken familjemedlem eller nära vän som helst.
Jag har fått bekräftat, att jag inte är ensam om att hunden ofta är den som står en närmast på många sätt. Att det är så för många människor.
Den som får se en... å ta en... precis som man är och mår, den man berättar alla sina sina innersta tankar för, den som man spenderar mest tid med.
Jag vet inte, men det känns som om jag inte har rätt att känna så starkt som jag gör.
Det känns som om andra tycker att jag är konstig, klen, psyksjuk rent av.
Som att ja ja tråkigt, men nu är det dags att rycka upp sej. 

Människor säger saker. Som jag förstår är till för att trösta. Till för att sätta saker i perspektiv men som får motsatt verkan.
"Det var ändå en hund Asta."
"Du visste ju att det var lånad tid, ja han kanske dog nåt år för tidigt men du visste ju att det skulle hända."
Det hjälper inte!
Oavsett om du tycker så, så säg inte det till någon som har sorg över ett älskat djur!
Gottfrid var min bästa vän. Om någon tycker det är torftigt att en människa i min ålder inte har en människa som bästa vän så får ni tycka det, men så var det för mej.
Han dog dessutom överraskande. För en vecka sedan hade inte jag en tanke på att jag skulle förlora honom.
Jag saknar honom något så fruktansvärt mycket!

Jag förväntar mej för mycket av mej själv och blir besviken.
Jag klev upp. Det kändes... bättre. Jag tvättade håret, duschade, åkte och handlade och orken var slut. Tårarna kom tillbaka, hopplösheten lika så.
Den enorma ensamheten förlamar. Igen!
Äter.
Klöser.
Jag sov en timma. Sen har jag gått här i mitt moll.
Gråtit.
Grubblat.
Men jag har kört två maskiner tvätt. Jag har ätit utan att bli tvingad.
Och jag har bestämt dejt med uppfödaren i Norge om att komma å träffa hennes flicka imorgon.
Det känns... jag vet inte.
Hopplöst och hoppfullt om vart annat.
Ena sekunden tror jag på det å nästa inte alls.
Och jag känner mej livrädd utan att kunna förklara vad jag är livrädd för.
Kanske rädslan att det inte ska hjälpa ett skit?
Kanske rädslan att något ska hända henne med?
Att det går för fort?
Jag vet inte riktigt.

Men däremellan kan nyfikenhet och nåt som liknar förväntan glimma igenom.
Sista natten i egen säng. Om hon vill sova med mej.
En tjej att koppla och gå ut och gå med.
En ny vacker själ att lära känna.
Jag tyckte hon var rätt ful på första bilden jag såg.
Sen fick jag en film och hon är jättefin!
Liten å näpen å väldigt olik Gottfrid men fin och "frökenaktig" på sitt eget sätt.
Hon väcker nåt moderligt hos mej och det är det jag hoppas på.
Och ändå kommer jag förstås sörja min gosse länge, länge. Kanske för alltid.
Vi pratar ju om Märta fortfarande nästan varje dag.

Älskade Gottfrid. Jag byter inte ut dej. Jag försöker bara överleva.

Puss/ Asta