Fröken Bente från Norge

Hon är här. Lilla Bente från Norge. Efter drygt sju timmar i bil fram å tillbaka.
13 månader och den minsta Dogue de Bordeauxen jag någonsin sett.
Hon är oxå mycket mjukare, försiktigare och räddare än någon av mina varit innan.
Det är svårt i nuläget att säga vad som är hon och vad som är summan av hennes erfarenheter och det faktumet att hon är i ett nytt hem.
Jag är kan hyfsat mycket hund (och Bordeaux) men det här med omplacering har jag inte stor erfarenhet av.
Jag läste på redan innan jag hämtade henne och förstod att jag varit naiv när jag trott att det bara är att flytta en hund från en miljö till en annan.
Att mista sin flock är det värsta som kan hända en hund, för en hund är flocken allt. Det oavsett om det nya hemmet är bättre än det gamla. Hundar är oerhört lojala.
Så utan tvekan är hon i kris den här lilla norskan.

Och matten hennes är i kris.
Vi sov inte många timmar i natt utan försökte båda hantera vår ångest av att ha blivit uppryckna och lämnade.
Om du någon gång legat bredvid en hund som hässjar cirka 2-3 andetag per sekund timme in å timme ut så vet du att det ljudet är minst lika stressande som ett spädbarn som gråter.
Framåt morgonen somnade vi.
Hon på min arm, jag med armarna om henne och jag kunde nästan känna hur våra själar hockade i varandra.
Jag har henne på prov men det ska oerhört mycket till för att jag kommer att utsätta henne för en ny flytt.
Jag tror att även hon känner det. Jag behöver henne minst lika mycket som hon behöver mej.
Jag är... och har alltid varit... annorlunda där jämfört med många andra hundägare. Jag anpassar livet efter hunden jag har och inte hunden jag vill ha.
Gottfrid fungerade i alla situationer. Märta gjorde det inte.
Med Benke tänker jag att så länge hon inte agerar utåt på sin rädsla så är det lättare. Stödja, stärka, normalisera och bygga självförtroende och så får vi se hur långt det räcker.

Men alltså, liiite pinsamt är det ju när golvmoppen bakom på promenad skrämmer slaget på Bente så vi får backa och pepp talka medan de går förbi.
Sååå kan vi faktiskt inte ha det snäckan.

Puss/ Asta