Dagen efter

Så blev det en ny dag. En ny dag efter en orolig natt. Den första dagen jag vaknat som hundlös på över 13 år. Av de senaste 29 åren har jag varit hundlös 5 månader. Mellan Baron och Märta... minns det som en vidrig tid.

Trots att jag tänker på Gottfrid och det som hände... ändå ganska snabbt och oväntat... HELA tiden så lyckas jag glömma bort det microsekunder.
Och tänka "Jag måste gå ner till hunden" eller "Undra om han kissat inne igen."
Jag tycker att jag hör honom slå på dörren. Sucka. Gå över klinkersen med något för långa klor.

Så många känslor, och inte en enda av dem skulle jag rekommendera.
Jag känner stor skuld. Jag var inte den bästa av hundmammor, särskilt inte sista tiden.
Dels kom han ut för lite. Det berodde mest på att han var dålig på än det ena och än det andra sättet sista halvåret men det förstod ju inte han.
Dels har jag varit nedstämd och inte så kul heller under hösten och ibland föredragit att stirra in i väggen framför att gå ut å gå.
Kisseriet. Som jag suckat över att torka kiss om mornarna.
Och så gärna jag skulle torka kiss nu.
Jag önskar...
Jag önskar att jag lagt all min vakna tid på honom. Skämt bort honom mer.
Jag hoppas att han ändå visste att han var mitt hjärta.

Jag tänker mycket på att det är synd om honom. Att han inte får bada till sommaren. Inte busa i snön som kommer. Inte få den där julklappen jag tänkt köpa. Att ha ligger ensam på nån kremeringsinrättning nu osv. Och det måste jag ju försöka sluta med.
Han är död.
Han finns inte.
Känner inte längre.
Önskar inget mer.
Det är mej det är synd om. Det är jag som är kvar.
Utan min Gotteman.

En annan känsla som jag VET är tokig men som jag känner med hela mitt väsen är svek. Förräderi.
Att jag tog hit en människa... in i hans hem... som avslutade hans liv.
Utan att han anade något. När han litade fullständigt på mej.
Han var ihop med mej en väldigt tillitsfull hund. Jag fick göra saker på honom som var obehagliga, rent av gjorde ont för han visste på nåt vis att det var av kärlek.
Och så tar jag hem en veterinär som ger honom en spruta så han dör.
Ja jag vet, det var en kärleksgärning. Jag fick ta till mod jag inte ens hade.
Men det känns så ändå.

Sorgen är kompakt. Värre än andra sorger.
Både Märta och Gottfrid var mina närmaste vänner och dem, bortsett från barnen som jag står närmast och därmed blir sorgen av den digniteten.
En sorg av den som var närmast hjärtat. Inte en sorg efter en hund.

Jag kommer snart se mej om efter en hund. Jag skulle helst gjort det idag om jag orkat. Människor får rynka på näsan och tycka vad de vill, tro vad de vill om att min sorg inte var stor nog. Att man "ska" vänta.
Men jag står inte ut med tasslösheten. Och även om hålet efter Gotteman inte kan fyllas så kan en ny dörr i hjärtat öppnas.
Hoppas jag i alla fall.

Puss/ Asta