En ny dag

En ny dag gryr och jag känner direkt att något är annorlunda.
Inte tjo och tjimm. Inte klackarna i taket och livet är härligt.
Men lättare.
En del av svärtan som skingrats.
Vaknar ledsen men inte hopplös.
Bläddrar igenom Mia Skäringers instagramflöde och förmår beröras av det hon går igenom. Kommer ut i köket och ser att min amaryllis står i full blom. Känner att jag faktiskt stinker efter att inte ha duschat på flera dar... och tar en dusch.

Jag tror det är chocken som släpper.
Jag var faktiskt i chock.
För mindre än en vecka sedan trodde vi att Gottfrids smärtskov skulle ge med sej på behandling precis som det gjort innan. Så sent som i onsdags förmiddags trodde veterinären han var smärtfri efter en natt på djursjukhuset.
Jag var inte beredd.
Ont gör det ännu. Det kommer göra ont länge.
Gråta kommer jag fortsätta göra säkert många, många gånger (redan idag.)
Men den där förlamande livslustdödande svärtan när man inte tror att någonting någonsin kan bli bra igen börjar skingras.

Jag har fått så oerhört mycket stöd och omtanke.
Från när å fjärran.
Från väntat å oväntat håll.
Jag är så tacksam över det.
Verkligen. Tack. <3

Jag är ledig en vecka nu.
Jag hoppas det räcker.
Jag ska jobba för att ta hand om mej.
Äta.
Sova.
Gå ut och gå.
Gråta.
Försöka skratta.
Och eventuellt åka och hälsa på den här norska flickan.

Ville bara berätta det.
Som sagt, jag reser mej alltid på 9. Denna gång vacklar jag upp på benen på 9½ men uträknad... det är jag inte. Denna gången heller.

Puss/ Asta