# Lucka 1.

Så var det den 1:a december. Årets sista månad och snart kan vi summera 2018 med.
December brukar vara en månad som jag skriver många blogginlägg.
Året som skall summeras och sammanfattas. Planer som skall smidas.
Utan att gå händelserna i förväg så har 2018 varit... som så många år... ett år som innefattat det mesta i känsloregistret. Sorg, oro, ledsamheter. Men oxå glädje, lycka och skratt. Jag har ingen anledning att tro att 2019 blir nåt undantag och jag antar att det är så för de flesta av er?
Om ni vill får ni gärna berätta. Vad kommer du ta med dej av 2018?

Vissa år har jag kört almanacka med och så tänkte jag göra i år med.
I år med människor som jag på olika sätt beundrar och vill lyfta, hylla.
Det blir nog mest "kändisar", sådana de flesta av er känner till men säkert oxå en å annan privat skatt.
Det här är första luckan.
Varsågoda.

 

#Lucka nr 1 Mia Skäringer.

Det har varit ett år med mycket Skäringer för mej.
Jag har lyssnat på hennes och Anna Mannheimers podd.
Jag har följt hennes visdomsord på Instagram.
Jag har tagit del i de debatter som hon deltagit i.
Såg serien "Kroppshets" och sist men inte minst var tillsammans med min äldsta dotter på Scandinavium och såg showen "No more fuck to give." 

Mia är ju en kvinna som har så mycket på sin lyra.
Hon är rolig. Hon kan sjunga. Hon bjuder på sej själv. Hon är vacker. Hon är begåvad. Men framförallt är hon modig. Hon vågar ta ställning också i det som kan kosta och vara obekvämt. Bland annat tog hon tydlig ställning för Cissi Wallin när det ven som värst.
Och hon är modig för att hon vågar erkänna att hon inte är fullt så där jävla bra och fulländad och färdig med sej själv som hon kanske skulle vilja.
Hon är inte helt fri från sina ätstörningar, hon är inte helt fri från pleasandet av den manliga blicken, av patriarkatet. Det är ju ingen av oss men Mia gör analysen och hon gör det självutlämnande och fantastiskt.
Hon vågar vara ful. Och hon vågar vara snygg.
Och som grädde på moset är hon är skapare av det fantastiska ordet skör-stark som jag känner igen mej i så mycket men aldrig kunnat definiera tidigare.
Jag är oxå skör-stark. Skör och stark så in i helvete.
Och det är okej.
Nästan femtio år gammal har jag insett att det är helt okej.
Därför är Mia Skäringer inte bara en fantastisk och rolig skådis som kan sjunga och göra roliga karaktärer och vara bländande skitsnygg. Hon är så jävla mycket viktigare än så.

När jag ändå pratar om Mia så vill jag berätta lite om när vi var på "No more fuck to give."
Vi tog bussen upp dotera mi å jag (för tågen fungerade inte) och hade härlig egentid där vi kunde prata ostört (händer inte så ofta numera.)
Väl i Götelaborg hade vi bokat bord på en fantastisk turkisk restaurang som jag varit på tidigare, Ottomania som ligger på Aschebergsgatan och som jag varmt kan rekommendera. Bara deras bröd som man får är värt att dö för... nästan.
Vi åt himmelsk mat, Oxfilé och lättfriterad potatis och fortsatte att prata ända till vi näst intill fick springa för att komma i tid till föreställningen.
Scandinavium är en mäktig arena, jag har ju varit där många gånger, framför allt för att se hockey men denna gången var den häftigare än någonsin.
Sååå mycket folk och säkert 90% kvinnor.
Alltså bara DET gjorde mej så varm och berörd. Så många kvinnor och alla kunde vi på något vis känna igen oss i det som skulle komma på scen.
Och showen VAR fantastisk!
Massor av skratt. En och annan tår. En kraft och en ilska och verkligen, verkligen en känsla av att jag har ta me fan no more fuck to give.
Det är nog nu!
Två små minus fanns.
Det första var att om man som jag följt podden slaviskt så var det mycket som redan sagts där nästan ordagrant. Men för all del, det tåls att sägas igen och igen och igen.
Det andra (något mer störigt) var att jag satt bredvid en man, något äldre än mej, som uppenbart inte fattade mycket av det han såg. Som skrockade hela tiden och fnissade på helt fel ställen. Bitvis blev jag så störd att jag fokuserade mer på gubben än det som hände på scen.
Men på det stora hela. En fantastisk kväll. En sådan man kommer bära med sej och minnas hela livet. Och det var fantastiskt att få dela det med sin avkomma.

Se den om ni har möjlighet.

Puss/ Asta