Om jag skulle försöka vara någon annan.

Min dotter ska börja på nytt jobb i januari.
Hon sa (ish) "Denna gång ska jag försöka vara lite mer neutral, inte så smilig, imponerad och käck som jag alltid är på nya ställen."
Alla mina tre döttrar är ganska lika mej till sättet, på lite olika vis men ändå.
Just det här känner jag så väl igen mej i.
Detta att tänka inför ett nytt jobb/ ett nytt sammanhang att ingen känner mej, jag kan vara precis vem jag vill.
Och den jag vill vara är ofta lite mer sval och tillbakalutad. Någon som inte tar så mycket plats. Någon som inte pratar så högt och så mycket. Å framförallt, någon som inte det första den gör berättar om alla nojor, tillkortakommanden och brister. Lite cool. Lite självsäker.
Jag har tänkt det så många gånger.
Och lik väl, efter en kvart är det gjort lixom.
Igen.
Fan med.

Jag tror det är vanligt. Kanske inte att man är och gör precis som jag men att man har sin roll och det är den man ikläder sej. Det är samma plats man tar, samma person man axlar gång efter gång.
Clownen. Den kaxiga. Sanningssägaren. Den ansvarsfulla. Festprissen. Manslukerskan. Den arbetsamma. Eller vad det nu kan vara.

Själv har jag en förmåga att vara privat. För privat emellanåt.
Jag berättar. När alla andra håller fasader om både sin familjesituation och sitt mående så fläker jag ut. Och blir så trött.
Ändå är det så, och det har jag sagt tidigare på bloggen, att trots att jag säkert kan uppfattas som både transparent och distanslös (beroende på om man gillar mej eller ej) så har jag en väldigt privat sida dit knappt någon når.
Ja, det finns faktiskt en hel del med mej som inte ens min man, mina barn eller mina närmsta vänner har en aning om.
Men DET tror jag få förstår.

Och självklart har jag funderat på det där. Varför jag gör så. Gång efter gång. I varje sammanhang.
Jag tror att jag har med mej vissa issus från barndomen.
Ett är min rädsla för att bli övergiven. Men en annan, mer viktig i detta sammanhang, är att jag vill bli omtyckt, älskad, respekterad, accepterad för den jag ÄR och inte för den folk tror jag är... för då är det lixom ingenting värt.
Jag måste visa upp mina dåliga och svagare sida och förhoppningsvis bli omtyckt ändå för annars skulle jag bara känna mej fejk.
Fejk kan jag känna mej ändå.
Har ofta känslan att "När sjutton ska folk komma på att jag typ fuskat mej igenom utbildningen och egentligen ingenting kan. Att jag är helt skitkass på det dom tror att jag hjälpligt klarar av."
Så där har jag känt genom hela livet. Föräldraskap. Utbildningar. Jobb. Relationer.
Jag hörde en sommarpratare prata om just detta ett år, nu har jag glömt vem men det var en inom sin genre framgångsrik människa, att det är klassiskt för en arbetarklassunge. Aldrig tro att du är någon.
Det kändes lite bra. Jag är inte galen. Jag är summan av en produkt.

Det är nu du ska kommentera att du tycker jag är så jävla bra ändå. Trots allt. :)
Känner du igen dej i texten?

Puss/ Asta