Kamratposten gjorde en undersökning 2008 med 5700 barn i åldrarna 8-15 år där de fick svara på vem de helst talade med om de var ledsna.
Då svarade barnen följande:
Mamma: 40,9 %
Kompis: 24,2 %
Någon annan: 11,7 %
Ingen alls: 10,9 %
Pappa: 5,4 %
Jag vet inte exakt hur de ställt frågan men det är ju en tidning på barnens sida och jag antar att de ville ha så ärliga och sanna resultat som möjligt.
Sug på det där sista...
Ingen alls: 10,9 %. Pappa: 5,4 %.
Nu har kamratposten gjort om undersökningen och resultatet är på ett ungefär lika dystert, se bild ovan.
Mamma: 46 %
Kompis: 22 %
Ingen alls: 17 %
Pappa: 7 %
Kikar man runt lite i sin omgivning, i olika generationer av föräldrar, ser man att siffrorna nog stämmer ganska bra. Det är mamma som är barnets zon till trygghet, råd och förtroende.
Alla undersökningar visar att kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn.
Även i mer jämställda relationer kring hushållet så tar kvinnor större ansvar för barn och är i princip alltid familjens projektledare.
Ändå ser man i kommentarsfält på nätet kring den här undersökningen män (och även en del kvinnor) som slår ifrån sej och menar att "frågan måste vara felställd"???, att detta inte stämmer eller de gamla stensåldersargumenten, pappa drar in pengarna till hushållet och är därför mer upptagen.
För det första visar ju alla undersökningar att det inte stämmer.
Kvinnors sammanlagda arbetsbörda med förvärvsarbete och hushållsarbete är större än männens.
Om jag vore man. Eller om jag vore mamma till den här åldersgruppen och mammorna fått 7 % skulle jag allvarligt fundera på vad det beror på.
Om det är okej?
Okej att vara två föräldrar men att barnet ändå bara har en förälder som de känner sej bekväma att vara ledsen hos.
Jag skulle skämmas.
För egen del tror jag det beror på att mansrollen fortfarande på många sätt är som den var 2008 eller 1988 för all del.
Det är fortfarande så att mammor är bättre på att trösta och lyssna.
På att stanna upp och vara närvarande.
Det är så vi är fostrade. Flickor fostras tidigt i att vara inkännande, empatiska, omhuldande och att det är okej att vara ledsen.
Pojkar fostras mer konkurrensinriktad, efter prestation, tävling. De är mer lösningsfokuserade och obekväma i att hantera känslor.
De märker det inte ens.
Härom dagen grät jag en hel dag. Jag var helt förtvivlad. Rödögd, svullen, lågmäld och mimikfattig. Min man såg det inte ens. Han såg inte!
Samtidigt som såna här... faktiskt alarmerande undersökningar... kommer så pratar åtminstone två av riksdagens partier (Anti)Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att "genustramset" på förskolan och i skolan måste bort.
Det är häpnadsväckande tycker jag.
Så otroligt märkligt och sorgligt att någon enda människa år 2018 kan tro att det inte är av stort stort värde att vidga könsrollerna, att sudda ut gränserna för hur man ska vara som tjej el kille, som kvinna el man.
Att det skulle vara hotande, onaturligt, flum eller vad de nu tycker att alla människor fick vara mer hela varelser. Ha tillgång till hela sin potential.
Genusfrågan drivs ju ofta av feminister men pojkar och män behöver det minst lika mycket som flickorna.
Jag tror att mycket av de ohälsosamma och farliga sidorna vi ser i spår av matchokulturen faktiskt kommer av något så enkelt som att de som pojkar inte fått tillgång till alla sina känslor. Att vissa känslor betraktats som klena och oönskade, "sluta gråta du är väl ingen liten bebis/ liten flicka."
Att de inte vet hur de ska hantera sorg, ångest, ensamhet, övergivenhet och det tar sej uttryck i att de super och/ eller blir våldsamma.
Nej, ta er samman för fasen alla pappor där ute. Vi ska inte behöva vänta 187 år innan barn har 2 emotionella och känslomässigt närvarande fäder.
Puss/ Asta
Ps. Innan ramaskri uppstår vill jag lägga in en brasklapp om att det naturligtvis finns undantag.
Jag har alltid varit den som tog hand om barnen, varit hemma länge med var och en. Pappan fanns på kvällar och helger. När vi skiljde oss så blev pappan helt plötsligt världens bästa pappa och förälder, helt klart mycket bättre än jag någonsin vart och då hade jag haft hand om mina barn minst 90% av tiden. Detta höll ungefär i två år sen rasade han ner från den piedestal han satt på. Efter det har barnen alltid vänt sig till mig när dom behöver någon form av tröst eller hjälp med olika former av ansökningar, f-kassa, högskola och allt där emellan. Det är mig dom vänder sig till så fort dom behöver hjälp. Det är jag som är empatisk, ödmjuk och medkännande i alla olika situationer dom hamnar i. Det är jag som tillåter dem att växa och utvecklas. Det är inte jag som stoppar dem och säger vad fan fick du luft ifrån och vad fick dig att öppna kakhålet. Det har slutat med att pappan hjälper dom rent ekonomiskt eller med flytter och så men i övrigt finns han knappast längre. Man kan undra varför? Nu var jag ironisk men du fattar...Jag är glad att jag är kvinna och inte man som inte vet hur man gör eller för sig! Bara ett litet avsnitt ur verkligheten.
SvaraRaderaJa. Och det sorgliga är ju att du inte är unik. Utan att så här är det i de allra flesta familjer. Ännu. Jag är oxå glad över att vara kvinna. Och jag önskar, jag önskar sååå för mina barnbarn som är pojkar att de får växa upp till hela människor och inte bara halva (män.) Att de får tillgång till sitt känsloregister.
RaderaMen tyvärr tror jag att riktig jämställdhet är många, många generationer bort.
Tack för att du delade med dej.
Jag har funderat lite på detta. Jag har ju bestämmmt mig att jag vill va hemma me barnen,,, tagit ut mycket tid hemma, tagit mer dagar än min fru, , åker inte iväg på massa grejer själv utan familjen.vissa skulle kanske säja att man kurlar dom.. Ändå är de så mammaiga,, men så är hon ju en supermamma me,, men tänker att det kanske är något biologiskt, att man söker sig till sin mamma. Tror att de kanske uppskattar att man är hemma mycket när de blir äldre, jag har iallafall bestämmmt att jag ska ta så mycket tid hemma det bara går,, men skulle man fråga dom, skulle jag inte alls bli förvånad om de skulle svara mamma som i kamratposten. Skulle troligen va så, men tänker inte fråga. Varför ska man konkurrera, vi kanske kompletterar varandra. Man tänker ju ibland om man räcker till,, men gör man allt för sina barn, så då ska man kanske va nöjd. Niclas sjöberg
SvaraRadera