Min kille

 
Nu kommer det ett sånt där dravelinlägg igen.
Ett sånt där kärleksförklarande inlägg till min prins.
Men vi har precis varit ute å gått en timma utmed havet och vi mötte bara en enda människa (kommer mer till det sen.)

Solen sänker sej över Halland.
Vinden är kall men inte värre än att man kan möta den med vinterjackan och en sjal.
Havet är så blått, så blått och Gottfrid så lycklig över att få springa av sej.

 

Han är snart 11 månader och jag älskar honom ofantligt.
Med honom kan jag gå å gå å gå å gå och vi behöver lixom aldrig komma hem.
Det är en sån frid och glädje att bara få vara med honom.
Ja, jag skulle nog vilja säga att det så här ensamma, klara kvällar när alla andra hänger framför tv'n och Lets Dance är en lycka.
Han gör mej lycklig min Gudasända skånepåg.

Vi mötte en person.
En manlig joggare som sprang lite för fort, lite för rakt på mot oss.
Min lilla, lilla kille ställer sej då framför mej som en gard.
Med svansen högt och raggen rest ger han ifrån sej ett sånt morr att jag nästan inte kunde tro det kom från min lilla.
Joggaren vek av kan jag säga.
Han har... så ung han är... vakten i sej.
Minuten efteråt lekte han å tramsade i vågorna som vilken valp som helst.

Jag älskar honom!
Mer än vad jag trodde jag kunde eller var möjligt.
Min Gottfrid. Han är den finaste som finns.
Tack Kicki och Thomas för äran att få visa denna fantastiska hund livets stigar.

Puss/ Asta