lördag 13 februari 2016

På tal om att skriva om intima relationer

http://innas.se/blogg/wp-content/uploads/2012/01/torkild.jpg

Jag tror inte att jag har några läsare som känner min pappa och om jag har... så låt så vara.
Detta är min blogg och här har jag förtur på min sanning.
Jag har precis tagit ett av de större besluten i mitt liv. Att avsäga mej kontakten med min egen pappa.

Låt mej säga det först, jag är omotiverat förälskad i min pappa.
Jag är pappas flicka och jag har i hela mitt liv stävat efter hans godkännande, kärlek och uppmärksamhet. Jag blir trygg i pappas famn, lycklig i pappas närvaro, jag ser på honom med beundran.
Freud skulle definitivt säga att jag har ett å annat från barndomen att reda ut.

Mina föräldrar skilde sej när jag var sex år. Jag har få minnen av pappa innan skilsmässan och det mesta av det jag minns är inte positivt. Det är gräl mellan mina föräldrar eller att pappa blev arg på mej, skrämde mej, var berusad.
Efter skilsmässan har jag många minnen av övergivenhet.
Minnen av saknad, av väntan, av brutna löften.
Likt gubben i lådan dök han upp ett par gånger om året. Han hade alltid bråttom. Alltid saker han skulle göra. Människor han skulle träffa. Signaler om att jag å min bror inte var prioriterade.
Under mina tonår skar det sej rejält och vi förlorade kontakten.
Som vuxen, efter pappas skilsmässa från sin andra fru så tog vi upp kontakten igen och bortsett från några infekterade gräl så har vi sedan dess umgåtts och byggt upp någon form av relation.

Många tycker att jag gett min pappa för många chanser. Att han inte är värd det. Att jag inte har fog för den tillgivenhet jag känner. Men jag älskar min pappa. Ändå. Å jag har egentligen inte behövt förstå varför.
Jag hade kommit till någon slags frid med att min pappa aldrig blir särskilt "pappig." Att han inte är den som kommer hit, hjälper till, fixar och tar hand om. Att han aldrig varit någon morfar att hänga i granen. Att 1970 talet va som det var.
Jag vet om hans problem med nära relationer och jag har nöjt mej med det vi har.
Sett det som att det är bättre än ingenting och att han ändå... utifrån egen förmåga... gör det han förmår.
Jag har försvarat min pappa med klor och irritation så många gånger att jag tappat räkningen.
Men jag har aldrig upphört vara det där lilla barnet som till varje pris vill bli sedd och älskad av sin pappa. Medelålders kärring som jag är, pappas tankar om mej och känslor för mej är viktiga.

För sju-åtta år sedan bad jag pappa om en tjänst för första gången i mitt liv och i vår relation.
Det var en rimlig tjänst. Inta alls märkvärdig. Han sa nej.
Det rev sönder nåt i mej. Nejet blev mer än ett nej. Det var hans chans att visa att jag var viktig och han tog den inte.
Nu har det hänt igen.
Jag bad att få bo hos honom några nätter i veckan under min kommande förlossingspraktik.
Han sa ja och jag såg fram emot det.
Så här om dan fick jag ett mail då han tog tillbaka sitt ja.
Det skulle störa honom och hans fru. En helg kan man anpassa sej mej inte mer. "Vi har olika dygnsrytm"?! Han skrev att han var medveten om att han ställde till det för mej men så fick det bli. Min första reaktion var ett gapflabb.
Det bara bubblade upp ur mej. Ett sådant där "jag-tror-inte-det-är-sant-skratt."
Pappa är pensionär. Hans fru sjukskriven. Det handlade om några, två-tre nätter per vecka under åtta veckor. Jag är ingen krävande person. Men jag såg fram emot att umgås mer med pappa å hans fru. Mer än vad jag gjort någonsin sedan jag fyllde sex år.
Sedan blev jag oerhört arg.
Och ilskan övergick i sorg.

Jag är mamma. Det här finns inte på kartan.
Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina barn om jag bara kunde.
Jag har haft svärsöner boende här. Jag har barnbarn som bor med oss permanent.
När sonen ville flytta hem var det bara att bereda plats. Lite krångligt, men va fan... han är mitt barn.
Om min pappa separerade eller av andra anledningar behövde någonstans att bo skulle jag bara fixat det. Även om det blev lite mindre komfortabelt.
För att det är så man gör med blodsband och nära vänner. Jag kan faktiskt inte tänka mej att någon av mina nära vänner skulle sagt nej om jag behövt bo där ett tag.

Besvikelsen är monumental och symboliskt.
Jag kan inte förstå. Eller jo, jag gör det men vill inte förstå.
Jag har en pappa som inte älskar mej och som för sjuttielfte gången i livet bevisar att han inte finns där för mej.
Att ingen uppoffring är för liten.
Han förstod att mitt liv skulle bli besvärligare. Han förstod att jag skulle bli ledsen.
Men tjänsten, att öppna sitt hem och låna mej sin soffa är för stor.
Fan, jag grinar...
Någonstans i detta insåg jag väl att han skiter i mej. Han struntar i att mitt liv blir svårare.
Den normala "vilja skydda och hjälpa sin unge" finns inte.
Han älskar mej inte och jag är 46½ år gammal för gammal för att orka slåss mer för den sakens skull.
Men jag har aldrig brutit en relation mer smärtsam än den här. Jag förlorar inte bara pappa utan också hans fru som jag tycker väldigt mycket om.

En relation där man inte är sedd, omhuldad, älskad eller vald är ingen relation att må bra i.
Jag kommer att sakna min pappa till jag dör. Eller bilden av en pappa och det jag önskat för oss.

Men jag kommer, förhoppningsvis på sikt att må bättre utan den även om jag just nu är jätte, jätte, jätteledsen.

Nån som har liknande erfarenheter? Nån som tycker jag överreagerar?

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. Usch, vad ledsen jag blir för din skull. Att bryta med en förälder vittnar om så mycket smärta. Sitter med min tvååring i knät och hoppas, hoppas att hon vill träffa mig ofta efter att hon flyttat hemifrån och att hon ska veta att dörren alltid är öppen här. Det är så det ska vara. Det är det ens barn förtjänar och föräldrarnas lycka att ta emot att de förhoppningsvis vill. Det du borde få ha.
    Fasen vad du verkar ha brutit många destruktiva mönster från din bakgrund. Hoppas att du är stolt över att du lyckats med det <3
    Tycker inte att du överdriver, någon gång tar det stopp. Stor kram på dig.

    SvaraRadera
  2. Åh, jag blir alldeles mållös ... det är klart att du inte överreagerar ... och jag har väldigt svårt att förstå din pappas val. Det är så främmande för mig och skulle aldrig kunna hända i min värld. Förstår att du är ledsen och besviken, det är sorgligt när man inte kan lita på stöttning från dem som borde vara snabbast på att räcka ut en hjälpande hand. Jag känner med dig ... verkligen. Ta hand om dig och låt dig inte slås ned ... det är inte du som är förloraren./Mormor

    SvaraRadera
  3. En stor kram Anneli. ♥ Jag bröt med min pappa när jag var femton år och sedan dess hållt honom kort, min mamma har också under i stort sett hela livet först sagt ett tveksamt ja och sedan ett rakt nej ( eller bara ett nej) under alla år medan hon var frisk - det gör något med en. Den där känslan av att inte känna sig värdefull inför sina föräldrar som borde vilja ta ner månen åt en i alla hänseenden. Det finns nog ingen större ensamhet än så. Din pappa menar säkert inget illa, han förstår bara inte alls överhuvudtaget och har det inte i sig. Men för dig är det ett viktigt ställningstagande och det är modigt att säga att nu räcker det. Att välja sig själv, sätta sig själv först och erkänna sin egen "viktighet". Dina studier är viktigt för dig och det hade gynnat er alla att ses lite mer. Tror också det handlar om rädsla kanske från hans sida, att tvingas göra mer än vad han är kapabel till. Tungt ändå och jag förstår din ledsamhet, hör av dig om du vill. Kramar ♥

    SvaraRadera
  4. Som du vet... jag förstår dig och tror på att man måste stå upp för sig själv. Inte av princip, utan för att må bra och kunna se sig själv i spegeln. Vet också att han står för den största förlusten! Kram Emelie.

    SvaraRadera
  5. Min kloka vän, fina A <3 Först vill jag skriva att jag tycker att du tar ett klokt beslut. Klokt men svårt. För det är precis som din fina Emelie skriver: man måste göra vissa saker för sig själv.

    Vad din pappa befattar verkar han dessvärre vara en sorglig människa. Och du har gått en otroligt lång väg med tanke på det sociala arv som du varit tvungen att släpa på. Du har blivit en fantastisk människa TROTS förutsättningarna.

    Till sist får jag kanske skriva att jag själv inte alls har de känslomässiga banden till mina föräldrar. Alls. De berör mig inte. Jag bryr mig inte om vad de anser om saker och ting vad gäller mig och vill absolut inte ta emot någon hjälp från dem. Däremot skulle jag göra allt för mina två pojkar.

    Kramen om

    SvaraRadera
  6. Din bror har asperger. Har din pappa det oxå? Isf förstår jag honom till viss del. Det handlar inte om att han inte älskar dig om så är fallet. Om han inte har ett handikapp så fy fan säger jag, så otroligt tragiskt! Kramar
    /Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej Jenny. Han har inte asperger. Han är bara självupptagen. /Emelie.

      Radera
    2. Tragiskt alltså.

      Radera
  7. Jag blir så jävla arg! Jag skulle ge VAD SOM HELST för en visshet om att få finnas där för mina barn alltid. Även när de är 30/45/70 år!
    Jag har ingen respekt eller förståelse för föräldrar som inte sätter sina barns behov före sina egna.
    Jag tycker som Emelie att det definitivt är han som förlorar mest även om jag självklart förstår din sorg och smärta.
    Stor kram till dig

    SvaraRadera
  8. Jag blir väldigt ledsen, precis som jag är angående min egen far. Jag har samma erfarenheter. Bröt med honom när jag var 26 år, men då hade han redan gjort allt för att det inte skulle kunna vara någon relation mellan oss. Jag var mycket arg många gånger. Men ju äldre jag blev desto mer sorg kom över mig. Jag har försökt ett antal gånger, att ha kontakt. Men det blir alltid jättekonstigt. När jag har försökt tala om mina besvikelser, genom livet, där han har stått för 99% av besvikelserna, skyller han ifrån sig. Ger mig skulden istället. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en faslig massa sorg över att han, som blir 82 år i höst, inte har något av sina barn kvar. Alla vi har tagit avstånd på ett eller annat sätt. Men jag tänker ofta på att han ska dö ensam, och det sänder långa ilningar i min själ. Av sorg och av vanmakt. Jag kan ju inte prata med honom. Det går inte. Han gnager sönder alla samtal med sin oförmåga. Aldrig har jag känt mig sedd, aldrig älskad. Och precis som du har jag försökt att bli sedd. Försökt vara en dotter han skulle vara stolt över. Men vad jag än har gjort, har han alltid varit missnöjd. Och oförsonlig. Och enligt honom är det mitt fel. Eller också ska jag vara "lycklig för att slippa" honom. Jag förstår dig. Jag känner med dig. Varma kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare