torsdag 22 juni 2017

Ska barn stävjas?



Så. Jag är precis klar med dammsugning och golvtorkning. Midsommartårtan till imorgon ä förberedd och ser inte alls ut som på Jennys matblogg utan mer som om en hel förskoleklass har hjälpts åt att skapa den (jämförelsebilder kommer imorgon för den som är intresserad. My God, vilken cliffhenger!)

Jag har hällt upp en liten pre-midsommardrink. Jo jo, här unnar vi oss. I parti å minut faktiskt. Det är ju ändå semester.
Läste ett inlägg (eller två faktiskt) inne hos Cissi Wallin om störiga ungar och föräldrar som låter ungar härja hänsynslöst medan de surplar på sitt kaffe.
Hon får medhåll och mothugg. Denna debatt pågår ju med jämna mellanrum på mammabloggar å  andra ställen med.
Jag tycker att diskussionen ofta blir svartvit. Just Cissis inlägg är nyanserade men det blir så polariserat. Som om det handlar om att barn inte ska få finnas och att de skall tyglas till tysta möss alternativt att föräldrar av idag uppfostrar minigangsters som aldrig kommer kunna fungera i den riktiga världen.

Själv har jag kanske mjuknat upp något sedan jag var småbarnsmamma själv men i princip så tycker jag att barnuppfostran i mångt och mycket handlar om att lära barn sociala koder.
Det är klart att ett litet barn på 2-3 år inte kan sitta som ett ljus på en restaurang i timmatal, det är klart de spiller på golvet å inte uppför sej enligt etikettreglerna hela tiden.
Men barn måste ändå få lära sej att visa hänsyn. På restaurang går människor som betalar mycket pengar för god mat och en trevlig kväll. Då är det inte okej att ungar springer runt å härjar bland borden eller sitter å skriker vid sin plats.
Det är okej att de misslyckas. Dom är små!
Men det är inte okej att föräldrarna skiter i att försöka stävja dem.
Barn skall stävjas i sådana situationer för omgivningens skull men framför allt för deras egen. För att människor runt omkring dem blir irriterade. För att sociala koder förväntas av oss alla.

Fast jag kan inte säga att jag särskilt ofta tycker att det är ett problem.
Små barn är nästan dem jag stör mej på minst. Pojkar i 10-12 års åldern som vrålar och utan hänsyn tar över en pool så småbarn flyger och solande vuxna dränks av vatten gör mej arg. Högljudda packade ungdomar eller ännu värre, berusade... hö hö hö... medelåldersmän är så mycket svårare att genomlida och även mycket mer vanligt förekommande än okontrollerade småbarn.
Jag är rätt bra på att stänga av barnskrik, en förmåga som utvecklades när jag hade fyra småbarn och som då var livsnödvändig om man ville undvika den psykiatriska världen. Jag kunde sitta mitt i kaos och koppla av, jag hörde det inte alls.
Fullt så bra är jag inte längre på att selektera bort ljud, dels är det ju ett par år sedan jag hade småbarn och efter min "nära väggen upplevelse" för ett gäng år sedan är jag generellt sätt mer stresskänslig. Men jag är nog fortfarande bättre än genomsnittet skulle jag gissa. Jag bara slutar lyssna på tjat!

Jag känner att jag har många inlägg i skallen om det här med barn å föräldrar.
Orkar ni läsa eller är ni fullt upptagna med att lägga in sill och plocka björkris?

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. JAg är extremt tolerant när det gäller barn, tror jag. Men mina ungar var väldigt lugna och satt vid bordet och åt. När de inte orkade längre, gick vi. Jag och barnen. Och tidigare, jag och deras pappa och barnen. Men barn är generellt sett lättlärda, de förstår väldigt snabbt de sociala koderna, om man bara visar dem. Det gör man med vänlighet och kärlek. Så tänker jag.
    Jag blir sällan irriterad på barn och tycker oftast synd om föräldrar som blir nervösa och ryiga. Jag brukar försöka hjälpa till lite. Genom att säga att det inte gör något, att jag inte blir irriterad. Ibland försöker jag avleda barn som skriker och gastar. Däremot har jag noll tolerans för vuxna som skiter i hur barnen uppför sig. Det är något fel på dem. Och det visar sig i barnen. För föräldrar som inte lyckas hålla kontroll, men vill, de försöker i alla fall. Och älskar förmodligen sina barn. De som skiter i barnen, dem känner jag förakt för. Och följaktligen får de barn de förtjänar. Men barnen förtjänar bättre. Det borde finnas körkort för föräldrar. Har du inte förmåga att hjälpa barnen rätt i världen, så borde du inte ha barn. Så brukar jag tänka.. Mest för att det blir ett evigt lidande för de barn som har sådana föräldrar. Dessa barn blir dåligt rustade för livet. Och de kommer säkerligen få det svårt var de än hamnar. Usch! Kanske är jag fascistisk i min inställning, i alla fall i vissa människor ögon. Men jag tänker faktiskt på barnen. Som sagt, jag har långt tålamod med barn. Kortare med korkade och ignoranta vuxna.
    Oj, vad långt det blev. Rörigt?
    Puss Cis

    SvaraRadera
  2. Efter högljudda och skrevande vuxna män är min nästa stör-grupp unga tonårspojkar som visar noll hänsyn, gapar och fräckar sig. Och jag tänker att de en gång varit fyra år, sprungit mellan restaurangborden och vrålat medan föräldrarna fnissat "boys will be boys". Och sen växer de lite till och blir till män som älskar sin egen röst och överskattar sin egen k..storlek.
    /Din Emelie.

    SvaraRadera
  3. Gillar att läsa dina reflektioner, åsikter och funderingar kring relationer, uppfostran etc ... Vi bär olika bagage och erfarenheter, vårt sätt att se präglas bl a en del av det. Jag kan irritera mig otroligt på barn oavsett ålder när de härjar runt på allmänna platser med föräldrar som varken ser, hör eller säger i från - då händer det att jag tillrättavisar och påpekar att de inte är hemma på sitt rum, likadant till tonåringar, jag säger till och det brukar funka . /Mormor

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare