fredag 2 februari 2018

Jag

Anneli Lodéns foto.

Jag funderar så mycket. På vem jag är. Vem jag inte är. På vad jag har för bra och för dåliga egenskaper. Hur jag reagerar, varför jag gör det.
Jag vet att det finns många flickor, kvinnor, tanter som lägger en massa energi på sitt utseende. Jag gör det med emellanåt, men det är framför allt det inre som är ständigt under lupp.
Bra dagar kallar jag mej för analytisk. Det är ju nåt bra! Stark självkännedom!
Toppen.
De flesta dagar skulle jag nog snarare kalla mej för neurotisk. För det finns något neurotiskt i att ständigt navelskåda den egna personen.

Jag skulle inte kalla mej för en bra människa.
Dom har jag en hyfsat bra inre bild av hur de ser ut och vilka egenskaper dom besitter.
Men jag skulle inte heller säga att jag är en dålig människa. Absolut inte.
Jag är en produkt av gener, uppväxt och någonting eget och (eftersom jag då lägger några timmar om dan på det här) har jag en hyfsat bra bild av vad som är vad. Alltså varifrån jag fått mina svagheter, mina rädslor, mina brister.
Jag har jobbat oerhört hårt med dem och en del saker fått riktigt bra pli på, annat inte rått på ett dugg.
Mitt bekräftelsebehov från män att de finner mej attraktiv och knullbar har i princip helt försvunnit. Kanske har bekräftelsebehovet bara bytt skepnad och flyttat sej från "män" (vilka som helst) till människor i min innersta krets.
Kroppsliga komplex är jag så botade som det går att bli ifrån i ett patriarkalt västerländskt samhälle där ungdom och yta är närmast heligt. Jag är i princip aldrig avundsjuk på någon. Jag ser gott i människor. Jag försöker förstå.
Jag har ett bättre tålamod.  Jag är... ha ha tro det eller ej... psykiskt stabilare.

Men vissa saker rår jag inte på. Min ångest för att bli övergiven är en sådan sak. Min skräck för att inte räcka till. Min konstanta oro som alltid mal tyst inom mej att inga segrar någonsin är vunna utan att allt lurar på mej.
Vilka segrar undrar kanske ni?
Ja alltså rädslan för missbruk har jag ju burit sedan jag var barn.
Att bryta förbannelsen av såriga relationer mellan mor och döttrar som funnits i min släkt i vart enda jäkla led sedan hedenhös.
Att bli ensam. Att bli avslöjad som fejk.

Jag hade en kollega på medicin. Hon var som en mamma för mej (Hej hej mammsen om du läser.) Hon sa ofta "Du grunnar för mycket flicka, det är inte bra att tänka så där mycket." Men det är helt enkelt sådan jag är (och alltid har varit), och jag tror att det ibland uppfattas som mer depressivt än vad det är.
Mitt vemod och min svärta går lixom hand i hand med min humor och mitt bus.
Jag är en dubbelbottnad person och det tror jag de flesta är.

Hur uppfattar du som läser mej?

Puss/ Asta


4 kommentarer:

  1. Jag uppfattar dej som KLOK! �� att du besitter massa sunt förnuft och lever efter det, att du är glad och positiv trots att du skriver om svåra saker ibland!! Så tror jag.... ��. /Carola.....

    SvaraRadera
  2. Jag ser dig som väldigt klok. Medveten om fel och brister och alltid den som försöker göra rätt. Du är en förebild i mitt föräldraskap, det är sällan man ser någon som ger så mycket kärlek till sina barn och barnbarn. Tycker du ska vara stolt över dig själv och den familj du åstadkommit ❤️

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare