Vidöppna tårkanaler

 Jag har precis sett klart sista avsnittet av Firefly Lane på Netflix och fulgråtit högt och länge.
Numera behöver jag den typen av ventiler för att locka fram gråten.
Jag har alltid haft nära till gråt, lixom till skratt, men på senare år haft allt svårare för att gråta. Säkert en mix av ålder och antidepressiv medicin.
Hur som helst behövde jag gråta och vad kan då vara bättre än en dramaserie med extra allt, en så vacker berättelse om vänskap och om att välja sin familj. 

Tre orosmoment och sorger tär på mej just nu.
Och jag vill varna känsliga läsare som inte känner mej. Min blogg är och har alltid varit lite i krönikaformat med humorn, ironin och självdistansen ständigt närvarande.
Det är i alla fall min intention med de flesta av mina inlägg. Men då och då dyker det upp något djupt personligt och jobbigt.
Det är okej. Det är framförallt den jag är. 

Ett barnbarn till mej har en svår sjukdom som jag fick veta om härom dagen.
En otroligt ovanlig sjukdom som bara 200 personer i hela världen diagnostiserats med.
En sjukdom som gör att han med stor sannolikhet inte kommer att bli vuxen.
Det räcker så, jag behöver inte säga mer.
Ni som är mammor vet ju vad som är mammors absolut främsta prioritet.
Det är inte att älska. Inte att läsa sagor eller begränsa skärmtid. Inte att baka bullar eller bygga legohus.
Att vara mamma är att fixa saker. Lösa problem. Ta bort det ledsna... och nu, nu kan jag inte det!
Jag kan bara sörja för den ljuvliga lilla ungen, förbanna den jävla slumpen som ledde oss hit och oroa ihjäl mej för mitt barn och dennes familj. 

Anledning nummer två att gråta.
Jag har en hund som heter Bente-Nora. Eller sorry, glöm det jag nyss skrev.
Jag har en själsfrände och bästa vän som heter Bente-Nora.
Hon blir sju i oktober och för att vara en Dogue de Bordeaux är det... börjar det bli gammalt.
Hon har lovat mej att bli hundra år men sista veckorna har jag känt att hon är trött, nedstämd, drar sej undan.
Jag ska till veterinären med henne i övermorgon men jag är orolig, skräckslagen rent av, att något är fel och att vi närmar oss slutet.
Och det går inte! Jag kan inte fortsätta andas och leva utan henne. 

Som en tredje anledning och lite av en bubblare så ska jag imorgon till läkaren för att diskutera min sömn.
I cirka 10 års tid har jag medicinerat med den lägsta dosen av en insomningstablett som kallas Zolpidem. Samma dos, jag hör tydligen inte till dem som blir dostoleranta och måste öka dosen för effekt.
Jag hade två års uppehåll då jag testade allt från Melantonin till kognitiv terapi utan större effekt, där jag sov vart tredje dygn och till slut blev sjuk om å om å om igen i infektioner. Då började jag, på läkares inrådan med medicinen igen, och det fungerar fint.
Jag har ett krävande jobb och ett lika krävande privatliv och jag behöver min sömn.
Men nu har en käck läkare kommit fram till att "detta är narkotika" och att "ett svalt sovrum" är bättre.
Jag skall träffa fru doktor imorgon och hon har stor potential att verkligen fucka upp mitt liv.

Så ja. Jag behövde lipa lite ikväll.

Puss/ Asta

Jag är en kvinna som alltid legat i framkant

 Framkant ja.

När jag var tolv var det sex, drugs and rockń roll, vid tjugofem var jag fyrabarnsmamma, som trettiosexåring flyttade mitt första barn hemifrån och nu vid femtifem års ålder är jag fullfjädrad tant som funderar på döden.
Eller i alla fall på pensionen.
Jag har aldrig behövt visa leg på Systembolaget, inte ens innan jag var tjugo och nu tror folk att jag är minst femton år äldre än vad jag är.
I juli funderar jag på höstkläder, kring nyår planerar jag semester.
Glaset är alltid halvtomt trots att jag i hela mitt liv jobbat för att ändra inställning. Visst låter jag som en härlig ny bekantskap?

Härom dagen blev jag kallad för "gullig tant" av en okänd ung kvinna.
Vi kan väl gemensamt smaka på det uttycket!
Visst fattar jag att kvinnor i min ålder är dögamla för kvinnor i hennes ålder.
När jag började röka som tolvåring och det stod nåt om "P-piller och rökning för kvinnor över 35 kan leda till blodpropp" tänkte jag på fullt allvar "Spelar roll, om man dör när man är trettiofem eller sjuttiofem."
Gammal som gammal lixom.
Så visst jag ställer upp som tant.
Obstinat tant.
Manshatande tant.
Bitter tant.
Eller bara rätt och slätt, tant.
Men gullig tant? Vem vill vara det när man är under åttio?
Kanske känns det även efter åttio som ett big no no. 

Ett av mina hundraelva barnbarn heter Astrid och är snart 7 år.
Hon brukar alltid påpeka att jag har ruttna tänder, skrynkliga händer och lång rumpa.
När vi var på ICA härom veckan och handlade varsin påse godis säger hon högt och tydligt i kön: "Jag tycker du ska unna dej att äta godiset i bilen, du är så gammal så du kan dö när som helst."
"Tack för kaffet"... antar jag att tanter svarar på sånt. 

Puss/ Asta

Hej å förlåt

Hej gamla och nya läsare

Välkomna till mitt första blogginlägg på år och dar.
Jag är sååå tacksam gentemot Nina och Åsa som ordnat det här, som ger oss chansen på nytt. Jag tror och hoppas att det kan bli riktigt bra om vi alla vill att det ska bli det. Jag är i alla fall supertaggad på att möta er igen och att få chansen att lära känna nya härliga vänner.
Först vill jag be om ursäkt att jag fortsätter att använda bloggadressen jag hade sist det begav sig och att jag inte har några fancy bilder eller design.
Jag är bra på mycket (nja) men teknik hör inte dit. Kanske kan jag ragga upp lite hjälp och få ordning på det där så småningom.
Men just nu, just nu är orden viktigast!

Jag tänker att jag kör en presentation så ni vet lite vem som står bakom Asta Pastasson, för er som är nya, för er som har glömt.
Heter inte Asta Pastasson egentligen... surprise... men det är sedan många år tillbaka mitt alterego på sociala medier och nätet i stort.
Jag började min bloggkarriär på Amelia i många år för att därefter fortsätta på Blogspot under oxå ganska många år. Efter en bitter och djupt orättvis strid med Fackebook (egentligen ingen strid, de tog ett beslut punkt) blev min blogg bannad jag fick starta på nytt och besöksantalet sjunk som en sten.
Jag blev bitter, jag ÄR bitter (och inte ett dugg långsint 😀 ) la jag ner allting.
Men nu... tadaa... är jag tillbaka. 

Tio år från pension och högst upp i backen som sluttar brant ner mot rollatorer, Tena blöjor och nödbedda anhöringa. Gråhårig, vadderad och med en mycket övertygande tyngdlag som gjort sitt. Jag har gått och blivit tant! På gott å ont.
Bitvis är jag bitsk men jag skulle nog ändå säga att jag blivit mildare med åren, så er jag lyckades reta upp sist det begav sej, ge mej en chans till, jag har absolut blivit snällare! Väljer mina strider bättre.
Ett mähä? Nej, så långt skulle jag inte vilja dra det kanske. Eller jo, kanske lite mähä då.  

Jag har fyra barn, kopiöst med barnbarn och två av landets snyggaste hundar (det kan jag nog vara benägen att bråka om.)
Jag arbetar som förlösande barnmorska om nätterna och när jag är ledig och inte passar någon av de femtielva barnbarnen så hänger jag med hundarna, dricker vin och läser böcker.
Jag älskar havet, sörjer plötsligt rätt hårt att jag i hela mitt liv varit allergisk mot hästar. Jag är fullkomligt omusikalisk och helt utan takt och ton... i ordets alla bemärkelser.
Jag kämpar (trots brist på diagnos) med sånt som är självklart för det flesta, som att ringa myndighetssamtal, borsta tänderna regelbundet och gå å lägga mej på kvällarna.
Jag är skojig (konstigt nog är det inte många som skrattar), älskar mitt land även regniga somrar, röstar vänster (inte nödvändigtvis på Vänstern) och kan knappt cykla. 

Jag tänker mej att jag i huvudsak kommer att blogga om detta oerhört intressanta liv som är mitt men även betraktelser av vår omvärld.
Du är högst välkommen att läsa! 

Puss/ Asta