Detta är en av mina pälsklingar.
Hon heter Lill-Märta och är från Värmland, oklart varför hennes födelseort är viktig men hon betonar det ständigt. Detta att hon är från Värmlands djupa skogar där det finns både varg och björn.
Om jag påtalar att hon adopterades av mej när hon var 8 veckor och fram till dess mest framlevt livet i sin uppfödares bh eftersom hennes morsa inte ville veta av henne fnyser hon mest.
Det är... alldeles uppenbart... särdeles coolt att komma från Molkom.
Idag har jag utsatt henne för tortyr.
Det hävdar hon lika bestämd som det där med att hon är van att fajtas med rovdjur.
Enligt Lill-Märta finns det inte något som så övertygande säger "Jag älskar och respekterar dej inte längre" som att ta in henne i duschen, väta ner henne med 37 gradigt vatten, luddra in henne i schampo och skölja bort det igen.
Så gör bara synnerligen onda människor utan empati och kärlek i sej.
Att hon rullat sej i ett kadaver och STANK rutten fisk på flera meters håll spelar ingen roll.
Eller det spelar all roll (hon har lite svårt att bestämma sej) för hon doftade gudomligt och Bente-Nora (min andra pälskling) blev grön av avund den halva minut hon tilläts lukta så där innan duschen.
Nu var allt det där nöjsamma med strandhäng och parfymerande helt i onödan.
Onda, onda mamma.
Att det har av betydelse att hon sover sked med mej i sängen var natt är... enligt Lill-Märta från Värmland... bara någon form av efterkonstruktion.
Lill-Märta är tre år. Fortfarande väldigt mycket tonåring med så där högt självförtroende och höga tankar om sin egen förträfflighet som bara tonåringar har.
Vi brukar säga att hennes themsong (stavade jag det fel nu?) är "Snart är det jag som är kung" från filmen Lejonkungen.
Lite så. Otroligt självsäker, ändå ene liten plutt och självklart helt bedårande.
Jag är galen i henne. Vad än hon påstår efter duschandet.
Lilla, som vi ofta kallar henne, är min fjärde Dogue de Bordeaux och alldeles sin egen.
Hon är FANTASTISK, ja jag skriver det i versaler för det är hon verkligen, på kontakt, inkallning och att i alla lägen stanna på kommando.
Inte ens mina brukshundar som jag tävlat med har varit så säkra på kommandot stanna eller så kontakttagande.
Hon är en mardröm, en jävligt stark mardröm, vid hundmöten och katträffar men kanske... bara kanske... börjar jag se en avmattning där.
Ja, jag ville mest presentera den här lilla damen som alltså redan vid 6-7 veckors ålder (Tidigare skriker hon här nu) brottades med björnar i Värmlands djupa skogar.
Men en krokodillmamma med tummar och en duschslang... ja, det rår hon tydligen inte på hjärtat mitt.
Puss/ Asta
Ps. Vad är en krokodill undrar kanske du? En krokodill är en pälsförsedd krokodil, förvillande lik en hund men med en krokodils styrka och vassa tänder.
