Ingen kickar fotboll som han

 

Jag har aldrig gillat Ann Heberlein, hon är för höger, för egoist, för... mycket för mej.
Men hon har skrivit en bok (jag inte läst) med en titel som jag ständigt återkommer till i tanken.
En titel som är genial.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."
Precis så kan jag känna!
Exakt så.

Jag låg i sängen idag när jag vaknade (var skulle jag annars ligga.) Pappas fru hade ringt och väckt mej, alldeles för tidigt. Jag låg där... på rygg... och kände plötsligt hur det värkte över bröstet och in mot armhålan.
Och jag tänkte "det är ångest, varför i älgvete skulle du få en infarkt just nu."
Men jag tänkte oxå, "om det är en infarkt så gör det inte så jävla mycket."
Jag vill inte dö. Men det här med att leva, det är onekligen trixigt. 

Jag har i hela mitt liv varit en tänkande person.
En analytisk person.
En ångestfylld personlighet.
Det är en del av vem jag är och jag har i hela mitt liv velat vara glättigare, mindre komplicerad, mer obrydd men jag är sån här.
En tredjedel in i förväntad livstid har jag väl, så gott som, accepterat det.
Jag blir aldrig någon obekymrad muntergök. 

Förmågan till lycka och att var obekymrad finns i vårt DNA.
Det blir forskarna allt mer övertygad om. Vår uppväxt och vårt mindset spelar mindre roll.
Alla kan träna och gudarna ska veta att jag försöker... skriver tacksamhetsdagbok och allt möjligt... men det är ändå så.
Alla kan inte bli Zlatan på lycka. 

Jag har i hela mitt liv varit en inkännande person.
En empatisk person.
En känslosam personlighet.
Och allra närmast står barnen.
Det mest sanna av alla ordspråk är: "En mor är aldrig lyckligare än det av hennes barn som mår sämst."
Så oerhört sant.
Och så oerhört dumt att då skaffa 4 barn.
Som genererar 12 barnbarn.
Chanserna till sinnesfrid blir med andra ord = 0.
Lägg till hundar som du gör till bästa vänner och själsfränder.
Och som nästan garanterat lever kortare liv än du...
Ja, så skapar du ångest. 

Och det, det är jag Zlatan på

Puss/ Asta