Normkroppen

Gick en underbar promenad med min Gotteman i novembersolen och lyssnade på senaste poddavsnittet med Skäringer och Mannheimer och de talade om det som är lite mitt favoritämne, det här med kroppar, att åldras, fåfänga och dubbelheten man kan känna kring dessa frågor.

Kroppen som norm är ung, hårlös, slät och vältränad.
Alla avvikelser från detta betraktas som fel och nåt som bör avhjälpas.
Ta tillbaka mammakroppen. En kvinna som burit och närt en ny liten människa i ungefär 240 dagar och därefter klämt ut en färdig bebis genom ett litet hål förväntas så snart det är möjligt komma tillbaka till sin ursprunglighet.
Strunt samma att hon bara får sova kvartar i taget, är en vandrande mjölkcentral och hormonerna går bananas... tappa vikt och komma i form skall hon göra ändå. Löpsedlar och mammatidningar talar om detta med all tydlighet, kändisar som lyckas poserar på högblankt papper och talar om hur du skall göra. Tillbaka till normen.
Det samma gäller att åldras. Det skall man nämligen göra på rätt sätt.
Åldras med värdighet. Detta hade tydligen Demi Moore 55 år lyckats med enligt någon skvallerblaska. Man behöver inte fundera särskilt länge för att komma fram till vad denna värdighet består i. Knappast självacceptans. Snarare tillbaka tillbaka till normen.
Varje avsteg från ung, hårlös, slät och vältränad är något negativ. Förbrukad, förstörd, misskött, märkt.
En annan sak jag har märkt sedan jag på allvar började fundera på det här är att det kan faktiskt vara okej att inte ha en normkropp, men bara på vissa villkor.
Graviditet är en. Att vara typ 80+ en annan. Men i övrigt så är det okej OM du lider och vill göra nåt åt det.
Få saker verkar provocera så mycket som att sitta nöjd trots att du är småtjock.
Alla har tålamod med dej om du dietar eller berättar att du ska gå en lång promenad efter jobbet nu när du åt den där bullen. Men om du bara är glad å obekymrad ja, då jäklar.
En kropp är ett skal. Ett hölje. Något som genom livet skall transportera oss, det som är vår kärna, genom livet. Det är faktiskt helt galet att tänka på att de märken som tillfogas via resan genom livet får den att tappa i värde och ses som förstörd. Helt tossigt.

Ändå är, vågar jag nästan säga, ingen kvinna helt befriad från det där.
Vissa, som en annan, analyserar sitt beteende och drivkrafter mer än andra men befriad  är svårt att bli. Att som kvinna vara vacker, eller åtminstone inte ful är en så viktig del av vår person, det har vi fått lära oss från att vi var spädbarn.
Ibland, i debatter kring det här, anklagas jag för att vara hycklande.
"Du sminkar dej ju" används som argument för att jag ifrågasätter att operera en frisk kropp eller spruta in gifter i huden. Jo jag vet. Jag gör det, och jag tycker till å med att det är roligt. Dessutom vinner jag fördelar av att känna mej som mitt bästa jag. Ni hör! Mitt bästa jag.
Jag är en del av allt det här
Under hösten har jag låtit bli att raka mej för jag ville se hur det kändes.
Lurvet bredde ut sej på benen, ut i ljumskarna, under armarna.
Och vet ni, det enda som hände var att jag luktade mindre svett och kände mej mindre kladdig under armarna.
Ändå åkte håret på ben och i armhålor av härom dan. För riktigt fräscht(!) kändes det inte.
Som sagt, jag är en del av allt det här.
Och det kan man väl få vara. Det är okej. Men jag tycker kanske att fler borde ifrågasätta varför emellanåt. Annars kommer normkroppen att för alltid fortsätta vara just ung, hårlös, slät och vältränad.


Puss/ Asta

Ärr på ut å insidan.

Jag har aldrig brutit något ben men jag har ärr lite här och där.
Mitt allra äldsta sitter strax ovanför svanskotan. När jag föddes hade jag en knöl där med hår på. Mamma säger att jag skulle fått en tvilling men att jag tog all näring och att knölen är allt som blev kvar. Trots att jag är barnmorska har jag inte koll på om det kan funka så?

Sen har jag två ärr i bakhuvudet. De fick jag... på samma dag... när jag var dryga året. Först var jag med mamma nere i tvättstugan, satt i min vagn (var tanken i alla fall) men plötsligt låg jag på det hårda betonggolvet och fick åka till doktorn å sy.
När vi kom hem hoppade jag i sängen, ramlade i backen och fick näst intill åka med vändande taxi och sy en gång till. Det kan inte ha varit så roligt att vara min mamma den dagen.
Liten anekdot till det är att jag på högstadiet plötsligt fick våldsam klåda på ett av de här ärren och när jag gick till skolsyster fiskade hon ut en bit suterutråd som bestämt sej att börja bråka ungefär fjorton år efter att det sattes dit.

Mitt nyaste ärr är tre år gammalt. Det sitter högt upp vid hårfästet på höger sida och kom sej av att jag och Gottfrid för ja, exakt tre år sen sprang in i varann på en promenad och jag stöp i backen handlöst.
Som tur var så var Mini med för när jag försökte ställa mej upp svimmade jag.
Hela jag såg ut som ett blodbad. Det resulterade i att jag fick limma det hos helt inkompetent akutenpersonal (själva limmandet gick bra men i övrigt var de under all kritik å tog inte ens ett blodtryck) och därefter tre veckors sviter av hjärnskakning.

Jag har fler ärr, men dessa är av nån anledning mina favoritärr som jag inte kan låta bli att peta på. Särskilt det senaste. Det kliar inte, det gör inte ont, men jag känner det hela tiden och fingrarna far ofta upp å rör vid det där knappt synbara sträcket.
Jag tänker att det är konstigt det där. Hur lätt det är att acceptera fysiska ärr men hur mycket svårare det kan vara att acceptera de psykiska.
För givetvis är det så att jobbiga händelser kan skapa ärr även i själen eller i vår självkänsla. Och det är inte per automatik så att det svåraste vi upplever som små eller unga skapar de tydligaste ärren.
Nej ärrens existens är utefter hur det upplevdes där å då.

Jag har många sådana små knappt förnimbara själsliga ärr som jag petar på med regelbundenhet. Skitsaker ur en vuxen människas perspektiv men svåra där å då.
Ett ärr när min jag blev negligerad i att jag var kissnödig medan min mamma å min bror lekte och hur jag fick hån och en örfil av mamma när jag kissade på mej.
Ett ärr när jag väntade på min pappa som skulle ta mej och min bror till Liseberg och jag hade min finaste klänning och håret stramt flätat och jag satt vid fönstret och höll i persiennsnöret och väntade å väntade. Trots att mamma sa "han kommer inte" om å om igen så satt jag där.
Ett ärr den dagen min pappa försvann. Mamma hittade på att han låg i lumpen och snart skulle komma hem men mammas väninnas son hade smyghört de vuxnas samtal och triumferande meddelade mej att min pappa flyttat till en annan kvinna och aldrig mer skulle komma tillbaka.
Ett ärr när jag en kall vinterdag fastnade på en frostig matthängare med min stora underläpp som jag var retad för medan gårdens barn skrattade och hånade och hur jag till slut slet mej loss och blödde ner min nya jacka.

Barndomens ärr. Bleknande och ganska släta.
Det finns nyare med vassa kanter som blöder när de klias på men ändå, ändå far fingrarna ibland till de där ärren. Barndomens ärr.

Puss/ Asta

Huden i mitt liv

Karlavagnen leds ikväll av utmärkta Stina Wolter och ska handla om huden.
Relationen till rynkor, bristningar, tatueringar, ärr, åldrande och mer där till.
Jag började fundera på mina tankar kring min hud, kroppens största organ.

Jag har aldrig haft problem med finnar. Min hud är ganska torr och åtminstone i ansiktet en hud som sköter sej själv. Jag har bara i korta perioder pysslat med ansiktskrämer och rengöring. Jag tror inte särskilt mycket på sånt.
Rynkor får man av ärftliga faktorer, sol, rynkor och alkohol och i viss mån kosten och hur mkt fettlager man har.
Jag använder vanlig Dove tvål när jag tar bort sminket (ofta på morgonen när jag duschar) och en foundation utan ansiktskräm under.

Jag fick en hel del bristningar när jag var gravid första gången framför allt på byst och lår men de har bleknat med åren. Det som syns har jag inga problem med, jag bär dem med stolthet som minnen av vad min kropp presterat.
Några särskilt synliga ärr har jag inte.
Redan när jag var spädbarn fick jag eksem och jag har alltid haft problem med torr hud, framförallt på benen och på händerna. Sedan 6-7 år har jag eksem på mina skinkor som jag prövat allt mot men som ändå kommer tillbaka. Det försvinner aldrig helt. Och klåda är verkligen precis lika plågsamt som smärta när den är så där ihängande och intensiv.

De sista åren har huden förändrats, framför allt i ansiktet, och blivit tunnare och mer oelastisk. Jag har inte bara fått rynkor utan tunga ögonlock och hängiga kinder. Oftast stör det mej inte, jag har inga stora problem med att ha blivit äldre. Spåren i ansiktet är bevis för att jag har älskat och levt.
Jag har alltid haft väldigt smala händer men på senare år har de blivit ännu tunnare (trots att jag ökat i vikt) och de är riktigt rynkiga, ådriga och ser ut att sitta på en gammal kvinna. Alltså betydligt äldre än vad jag är.

Mina fötter är mina problembarn. Misskötta sådana.
Jag har minimalt med fotsvett, kan gå i gympaskor en hel dag utan att lukta det minsta. Tror det är det som gör dem så torra och skrovliga och så kan jag inte låta bli dem utan drar loss torra flikar och har alltid minst nåt sår under trampdynorna. Ibland tar jag tag och filar och smörjer men jag lessnar alltid och efter ett par dar är de lika hemska igen.

Jag har ett schysst pigment och blir alltid brun på sommaren.
Jag har två tatueringar, mina fjärilar på vänster arm och Märta-bäbis på ryggen.
I höst ska fjärilsarmén fyllas på med en Mio-fjäril och jag ska ha ett barnmorsketecken på min högra underarm.
Skall även sätta texten "Gud, vad du behövdes i mitt liv" ovanför Märta som en hyllning till henne och till Lasse Winnerbäck.
Älskar tatueringar.

Jag känner en ömhet till min hud som synligare än alla andra organ visar vem man är och vad livet har gjort med en.
Vad känner du för din hud?

Puss/ Asta

Vad sårar dej?

Jag minns min barndom som både ljus och mörk.
Jag har massvis av minnen som är både ledsamma och ljusa.
Det konstiga är att det är kanske inte de största händelserna åt något håll som satt de djupaste spåren.

Något av det ledsamma, som inte alls var det allvarligaste, var att jag å mina känslor ofta blev negligerade. Att jag av olika vuxna i min närhet i ord och handling fick veta att det spelade ingen roll vad jag tyckte och tänkte.
Och att jag var "dum" (som i korkad), "klumpig" (som i helt oförmögen), "lik mamma/ pappa" (beroende på vem av dem som sa det och vad de tyckte om varann pratade de högt å brett om... ingenting snällt i alla fall.)
Senare, när jag närmade mej tonåren fick jag höra att jag var "elak" (värre än min lillebror och värre än mormors alla egna barn), "slampig" och "klädde mej som en prostituerad", "gjorde mej fånig."
Att jag skulle vara lösaktig eller se ut som en hora var extra känsligt med tanke på de sexuella övergrepp jag utsattes för (å hur jag då såg ner på mej själv för det.)

När jag nu som vuxen blir ordentligt sårad och/ eller förbannad på någon, när känslorna skrapar och gör illa mej på djupet, så är det ofta för att det tangerar någon av barndomens känslor. Förstår ni hur jag menar då?
Fortfarande är det den typen av konflikter och övergrepp på min integritet som väcker starkast känslor hos mej och som gör mej argast/ ledsnast.
Att bli ignorerad. Inte lyssnad till. Inte respekterad när jag försöker säga stopp.
Att bli kallad för svag. Känslig. Bräcklig. Eller att anspela på att jag inte är seriös.
Att jag är flörtig och lösaktig.
Som att det jag känner inte är värt att respektera, inte är på riktigt utan bara lilla jag som överreagerar.
Jag har bett människor fara åt helvete och aldrig sett åt dem mer för sånt.
Jag har slagit min man. Jag har gråtit på stan. Jag har flytt, bytt jobb, bytt stad.

Jag är konflikträdd i den betydelse att jag tycker gräl är obehagliga.
Jag tycker det är jobbigt när människor blir arga eller ledsna.
Å jag är rädd för att människor ska försvinna.
Så gjorde man i min släkt. Bad folk dra åt helvete (å menade det) även vid nära relationer.
Så gör jag själv. Fortfarande.
Jag kan klippa band även om jag nästan dör av sorg för det är så jag hanterar konflikter. Men jag HAR oxå lärt mej att härda ut, att vänta ut, att prata ut, be om ursäkt när människor betyder mycket för mej.
Nåt har jag lärt.
Jag är inte konflikträdd på det sättet att jag numera finner mej i att bli behandlad hur som helst.
Jag säger ifrån. Jag startar gräl. Jag reser mej upp i grupper och protesterar.
Jag sätter ner foten och står för min gräns.
Även om det är obehagligt. Även om jag riskerar förlora någon el något.
För att jag måste.
Man måste.
Stå upp för sej själv.

Vad sårar dej och varför? Vad står det för tror du?

Puss/ Asta