Åsikter om andra

Lady Dahmer har tatuerat sej igen, du kan bland annat läsa om det här och när jag läser i hennes kommentarsfält blir jag helt matt.

Det är märkligt tycker jag hur många människor som tar sej rätten att kritisera andras tatueringar. Att de överhuvudtaget tatuerat sej och motiven i sej.
Jag älskar tatueringar men jag älskar så klart långt ifrån alla motiv.
Men de jag inte tycker är snygga kommenterar jag bara inte.
Jag brukar inte säga till folk att de har en ful ögonskugga heller eller att de verkligen inte klär i sin frisyr.
Jag tycker det där är allmänt hyfs men när det kommer till tatueringar så är det tydligen många som anser att deras åsikt är så betydelsefull att den måste uttalas.
Självklart tycker jag om mina tatueringar, annars hade jag knappast skaffat dem.

Snacket om att man kommer ångra sej när man blir gammal.
Eller åsikterna om att vissa motiv inte passar någon som är 50+ är så tröttsamma.
För det första kommer ju nästan alla åldringar ha många och stora tatueringar om 30-40-50 år. Bilden om vad som passar sej kommer alltså att förändras. 
Morgondagens åldringar kommer inte se ut som dagens.
För övrigt, livet är för kort för att fundera på vad som "passar sej."
Jag har i alla fall tröttnat på att passa in i olika mallar. Jag klär mej och smyckar mej så som jag trivs och så får min omgivning tycka vad de vill om det

Varför vill man förstöra sin kropp?
Detta argumentet kommer ofta upp gällande tatueringar.
Det kommer ibland upp i andra sammanhang med (övervikt, rynkor, till å med graviditeter.)
Men vänta lite nu. En kropp är väl till för att användas?
Vad finns det för värde i att försöka få den att se ut som om den vore fjorton hela livet?
Det är väl därför det säljs anti age krämer till tonåringar.
Jag har till å med läst och hört om kvinnor som aktar sej för att le för att det kan ge rynkor!!!
Jag vill leva länge. Jag hoppas att jag får vara frisk, rörlig och ha mina kognitiva funktioner intakta. Men lika viktigt är att jag verkligen har LEVT.
Jag äter och dricker det jag vill ha. Jag vistas i solen. Jag sätter tatueringar på min kropp. Den dagen det är dags för mej att hamna i en kista är det väl verkligen skit samma hur fodralet ser ut!

Eller?

Puss/ Asta

Gårdagen

Igår var det äntligen dags för att gå till tatueraren igen och sätta dit Mio fjärilen och min hyllning till mej själv å mitt blivande yrke, en symbol för barnmorskeri som ni ser ovan. Lite kass bild eftersom den är tagen uppifrån men ni förstår den, eller?
Det är alltså en gravid kvinna med ett foster i magen.
Jag hade tänkt att göra hjärtanen röda men när den väl var färdig så här långt kände jag att den var snyggast så som den är, sober liksom.
Jag ska strax boka en ny tid för en text. Skall under min Märta tatuering skriva "Gud, vad du behövdes i mitt liv" som en hyllning både till Märta och till husguden Winnerbäck (det är alltså en textrad.) Skulle jag ha ångrat mej till dess kan jag ju fylla i hjärtanen då.  Skulle vilja ha en tatuering av Gottfrid med.
Skulle kunna tänka mej en profilbild i naturlig storlek mitt på ryggen men får fundera (och spara) lite först.



Och så Miofjärilen då. Den blå, mitt emellan sin mor och syter.
(Och nej jag är inte så där rynkig, jag har haft plast och tejp på hela natten så det har varit fuktigt i 24 timmar.)
Mycket nöjd med den med.
Fjälilen gjorde inte ett dugg ont medan tatueringar på insidan av underarmen känns lite grann men inte alls farligt.

Det var det roliga. Det tråkiga var att Noah var sjuk, eller ja han blev det kvällen innan men han var riktigt risig igår. Hög feber, massor av snuva, vill inte äta och får trugas till varje droppe att dricka, kan inte amma eftersom han inte får luft då.
Det går ann så länge barn skriker men när de är så där medtagna och nästan apatiska så är det otäckt.
Vi ger honom suppar av Ibumetin och det känns som ett rent övergrepp.
Han blir helt hysterisk.
Men flytande får man oxå tvinga i honom och så spyr han upp det när han skriker så.
Deet konstiga är att han klagar över ont i rumpetången länge efteråt. Säkert en timma varje gång. Han går och håller sej på sin lila rumpa och vill helst sitta i duschen och spola vatten på det. Aldrig varit med om vad det gäller mina barn, kan det svida tror ni?

Jag brukar inte vara rädd för att bli sjuk själv.
Min make brukar vara förtvivlad så fort någon i familjen är sjuka, yla och gnälla om att han kommer bli smittad och oj så jobbigt.
Men denna gången har det nästan varit tvärtom. Maken tar risken och pussar och bär medan jag... ja, förvisso gör det med... men är skraj hela tiden.
Imorgon ska jag ju ÄNTLIGEN åka på min lilla skånetripp med Lillebror å gänget och jag blir förtvivlad om det inte blir av. För att jag är sjuk eller för att Noah känns för dålig att lämna.
Men idag är han... peppar peppar... bättre. Fortfarande snorig och febrig men piggare å gladare och jag mår bra än så länge.

Idag har jag tagit paus från pluggeriet. Jag har plockat och städat ett par timmar och ska dra en dammsug. Sen ut en långrunda med hunden. Färga håret, måla naglar, packa väska, ta en bärs å se på Skavlan. Så ser mina planer ut.

Hur ser dina ut?

Puss/ Asta

Huden i mitt liv

Karlavagnen leds ikväll av utmärkta Stina Wolter och ska handla om huden.
Relationen till rynkor, bristningar, tatueringar, ärr, åldrande och mer där till.
Jag började fundera på mina tankar kring min hud, kroppens största organ.

Jag har aldrig haft problem med finnar. Min hud är ganska torr och åtminstone i ansiktet en hud som sköter sej själv. Jag har bara i korta perioder pysslat med ansiktskrämer och rengöring. Jag tror inte särskilt mycket på sånt.
Rynkor får man av ärftliga faktorer, sol, rynkor och alkohol och i viss mån kosten och hur mkt fettlager man har.
Jag använder vanlig Dove tvål när jag tar bort sminket (ofta på morgonen när jag duschar) och en foundation utan ansiktskräm under.

Jag fick en hel del bristningar när jag var gravid första gången framför allt på byst och lår men de har bleknat med åren. Det som syns har jag inga problem med, jag bär dem med stolthet som minnen av vad min kropp presterat.
Några särskilt synliga ärr har jag inte.
Redan när jag var spädbarn fick jag eksem och jag har alltid haft problem med torr hud, framförallt på benen och på händerna. Sedan 6-7 år har jag eksem på mina skinkor som jag prövat allt mot men som ändå kommer tillbaka. Det försvinner aldrig helt. Och klåda är verkligen precis lika plågsamt som smärta när den är så där ihängande och intensiv.

De sista åren har huden förändrats, framför allt i ansiktet, och blivit tunnare och mer oelastisk. Jag har inte bara fått rynkor utan tunga ögonlock och hängiga kinder. Oftast stör det mej inte, jag har inga stora problem med att ha blivit äldre. Spåren i ansiktet är bevis för att jag har älskat och levt.
Jag har alltid haft väldigt smala händer men på senare år har de blivit ännu tunnare (trots att jag ökat i vikt) och de är riktigt rynkiga, ådriga och ser ut att sitta på en gammal kvinna. Alltså betydligt äldre än vad jag är.

Mina fötter är mina problembarn. Misskötta sådana.
Jag har minimalt med fotsvett, kan gå i gympaskor en hel dag utan att lukta det minsta. Tror det är det som gör dem så torra och skrovliga och så kan jag inte låta bli dem utan drar loss torra flikar och har alltid minst nåt sår under trampdynorna. Ibland tar jag tag och filar och smörjer men jag lessnar alltid och efter ett par dar är de lika hemska igen.

Jag har ett schysst pigment och blir alltid brun på sommaren.
Jag har två tatueringar, mina fjärilar på vänster arm och Märta-bäbis på ryggen.
I höst ska fjärilsarmén fyllas på med en Mio-fjäril och jag ska ha ett barnmorsketecken på min högra underarm.
Skall även sätta texten "Gud, vad du behövdes i mitt liv" ovanför Märta som en hyllning till henne och till Lasse Winnerbäck.
Älskar tatueringar.

Jag känner en ömhet till min hud som synligare än alla andra organ visar vem man är och vad livet har gjort med en.
Vad känner du för din hud?

Puss/ Asta

Gott å blandat

Minns ni mej?
Jag är inte den roligaste bloggaren nu för tiden.
Det fanns en tid när jag fnyste åt bloggare som inte producerade minst ett inlägg om dagen.
Jag berättade för Mini att jag har sådan bristande inspiration... vill skriva men vet inte om vad... och hon svarade sarkastiskt att "Du kan ju skriva om ditt underbara barnbarn. Eller om din fantastiska hund. Ett inlägg om en klänning från Indiska eller nej, jag vet... skriv om Sverigedemokraterna, det har du ju aldrig gjort innan."
Hmmm.
Ibland orkar man inte. Orkar inte samla tankarna till ett helt inlägg eller till att hålla tråden.
Det spretar hit å dit, en hel massa olika tankesnår och just ett sådant inlägg får ni stå ut med ikväll.

Jobbfronten:
Intet nytt och allt nytt från fronten. Min avdelning stänger vansinnigt nog ner den 30:e mars.
Om dryga två veckor alltså jobbar jag på en ny avdelning och med delvis nya kollegor.
Jag tror mej veta var men inte säkert med vilka.
Det är med blandade känslor. Mest sorg, vrede och oro. Över hur vi blivit behandlade. ÖVer hur patienter och skattebetalare blir behandlade. Över förbannad dumhet.
Det är sorg att mista flera av sina kollegor, min chef, allt vi stridit för och kämpat så hårt för att ro iland.
Men det är oxå en lättnad att veta. Att äntligen få besked om vad som ska hända.

Joggfronten:
Började vårens träning i måndags. Knappa tre kilometer som gick bra och gav mersmak. Har sprungit kortare sträckor fyra gånger denna veckan och känner mej på gång igen. Ska ta det varligt, skita i längder å tider och fokusera på att komma ut.

Vårinköp:
Shopping ointresset håller i sej. Någolunda. Fast två par skor har jag köpt. Båda från Tamaris. Båda röda. Ett par ballerina och ett par högklackade pumps. Se nedan.



Dagens gaddning:
Har idag gjort färdigt min "barn och barnbarn tatuering" Nu pryder fyra stora fjärilar och tre små min vänstra arm. Flick och pojkfärgade. Är väldigt väldigt nöjd, glad och stolt över den.
"Noahfjärilen" strax ovanför armvecket var inte skön att göra.



Min åsikt om Saudi:
Ja jag VET att det var en sosseregering som en gång slöt avtalet med Saudiarabien om militärsamarbete men likväl, jag är förbannat stolt över att vi äntligen har en regering som säger upp avtalet (även om jag inte är säker på att det var enligt Löfvens önskemål) och jag är än mer stolt över att vi har en utrikesministerier med ryggrad. 
Skit samma om det kommer att kosta pengar och arbetstillfällen, vissa ställningstagande måste man ändå ta annars är man som Astrid Lindgren sa ingen människa utan bara en liten lort.

Nyheter som ger mej hopp:
Denna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20462546.ab Gjorde min dag.
Önskade fler var sådana hjältar. Önskar att jag var en sådan hjälte.

Hockeyfeber:
Men ingen vettig människa har väl undgått att SHL har slutspel nu?
Å att Frölunda spelar kvartsfinal varannan dag mot Luleå i bäst av sju matcher?
Nej, tänkte väl det.
Hur det går? Tackar som frågar, vi var överlägset bäst i första matchen.
I år luktar det guld!

Mavalas nageljox:
Har väl hållit på en dryg vecka nu med Mavalas serum, fiberlack och täckningslack.
Märker ingen som helst skillnad. Än.

Vårkänslorna:
Är på topp. Vi har här på västkusten haft sol i många dagar nu och temperaturer mitt på dagen upp mot nio-tio grader. Dryga kylskåpsvarmt alltså, jo jag vet men soooolen, solen bränner riktigt när den kommer åt och isvindarna inte gör det.
I morse när jag åkte till tatueraren fick jag skrapa rutorna på bilen. Väl i stan såg jag en ung tjej komma cyklande i jeans och ärmlös topp. Sååå varmt är det inte, inte ens i Halland.

 

Å Sverigedemokraterna:
Ja de är fortfarande dumma i hela huvudet.

Njut av helgen ni som inte ska jobba å slita på en uppgiven avdelning med vinterkräksjuka patienter.

Puss/ Asta

Tatueringar, fjärilar och galna hundtanter

Bild: Stulen på google

Jag är så himla sugen på att tatuera mej igen men har grunnat på motiv.
Älskar tatueringar men det får aldrig bara vara en vacker eller ball bild, det måste symbolisera något som jag kan stå för även om 30 år. Något som är viktigt i mitt liv, nu och då.

I nacken har jag en tatuering av Märta som valp.
Jag fick tatueringen av mamma i fyrtio års present och den kommer alltid att vara en minne av Märta... mitt ankare i livet... och av mamma.
På min vänstra axel har jag en tatuering med en helt annan historia.
Den var min första tatuering. Gjord i forntiden.
På den tiden hade man... åtminstone inte i småstan... egna motiv eller ens önskningar om vilken tatuering man skulle skaffa.
Jag ville har en tatuering. Punkt.
Alltså gick jag till tatueraren i stan. Valde motiv i hans pärmar.
Det mesta var skepp, nakna skrevande kvinnor, ankare, döskallar å annat "manligt."
Mitt i pärmen satt "tjejmotiven." En blåklocka, en ros, en delfin, en nalle... typ.
Vilket var mest jag?! Tja, nallen som kramade ett hjärta var ju sött så den fick det bli.
Ca 4 cm hög och 2 cm bred.
Perfekt.

Perfekt... tyckte jag kanske ett tag.
Nu mera skäms jag nästan när folk frågan "Men vad har du på axeln?"
"Ehhh, en nalle."
Rätt länge har jag känt att nallen måste bort!
Det är han eller jag lixom.
Alltså vill jag ha en cover up på den, för er som inte talar tatueringsspråk betyder det "tatuera över."

Min viktigaste roll i livet är den som mamma.
Det viktigaste jag gjort under jordelivet är att ha född och fostrat barn.
Det största jag fått... alldeles till skänks... är mina barnbarn.
Det vill jag på något sätt föreviga i en tatuering.
Men inte med text, namn är kanske fint om man har få barn... max två... eller möjligen om de har väldigt korta namn.
Jag har fyra barn och hittills tre barnbarn och flertalet av dem har inga korta namn.
Då har tanken på fjärilar som symboler växt hos mej.
För att de är... vackra och har dynamik i sin rörelse.
Jag tänker mej väldigt ogenus färglägga dem i rosaröda färger för tjejerna i familjen och blågröna färger för killarna. För att det ska bli mer symboliskt.
Den första fjärilen ska sitta placerad nån halv decimeter under vänster nyckelben... clavicula heter det på latin, visst är det fint? Cirka fem centimeter under clavicula. Å den ska då vara rosa/röd för äldsta dottern.
Sen kommer nästa nästa fjäril... oxå rosa/röd... för andra dottern på själva axeln.
Tredje... blå/grön... för sonen ska täcka nallen med hjärtanet och för evigt förpassa den till himlen för tatuerade nallar.
Fjärde... rosa/röd... för Mini längre ner på vänster överarm.
Och sen är det barnbarnens tur som följer samma färgregler men som ska vara mindre och flyga mer fritt.
Visst låter det fint?

Jag vill även sätta en text i nacken, ovanför Märta.
"Kom ihåg mej då"
För Märta. För mej. Å som en hyllning till min favoritlåt alla kategorier av Lars Winnerbäck.

Gottfrid?
Tro mej :) Jag har funderat på en plats för honom å hans porträtt med.
Mini påpekar att det inte kommer se klokt ut när jag är gammal å ligger på hemmet och har tatuerat in alla mina 18 hundar som komma skall efter prinsen jag har idag.
Men då svarade jag att det vore väl JUST det som anstår en crazy dog woman!

Vad tror ni om planerna?
Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta

Antingen eller

 

En blogg... rätt olik de andra jag följer... är Vimmelmamman.
Till skillnad mot flertalet av hennes läsare (antar jag) så har jag inte följt henne sedan tiden hon var sjuk i cancer utan fastnade rätt nyligen, kanske för nåt halvår sen.
Jag läser inte varje dag, men catchar lixom upp emellanåt.
Vimmelmamman... eller Lotta... är otroligt snygg å glammig, jobbar som kändisjournalist på Hänt Extra, har en bedårande son, en fantastiskt vacker man, ett tjusigt hem. Det är barnflicka å botox men oxå väldigt mycket vardag och känslor, sånt jag känner igen hos mej själv.
En varierad och sympatisk blogg som jag rekommenderar.

Hur som helst, i senaste inlägget skriver hon om att hon vill/ ska göra en tatuering på handleden. Hon har redan tatuerat in sin sons namn på överarmens insida.
Hon får olika reaktioner.
Jag fascineras... igen... av hur mycket känslor tatueringar väcker. Hur det delar befolkningen mellan de som tycker tatueringar är vackra och de som inte gör det.
Hur de som inte gillar tatueringar lätt benämner det i termer som "smutsigt", "billigt" och "white trash."

Själv älskar jag tatueringar. Men precis som jag älskar skor så tycker jag vissa tatueringar är snygga och andra fula... och en del är balla men passar inte mej.
Jag vill att mina tatueringar ska betyda något/ stå för något även om 20 år.
Jag vill inte bara ha ett vackert motiv om ni förstår vad jag menar.
Jag har själv två stycken just nu.
En liten meningslös nalle som jag satte dit för hundra år sedan på den tiden när man fortfarande valde bland tatuerarens motiv och inte var jobbig å kom med egna idéer. Således satt jag där i en soffa och bläddrade bland skisser på nakna skrevande kvinnor å dödskallar. Å så ett ark med "tjejmotiv"... delfiner, rosor, fjärilar och en nalle. Det blev nallen. Den ska på sikt täckas av något mer meningsfullt motiv.
Sen har jag Märtas huvud (valp porträtt) strax nedanför nacken.
Den kommer jag bära med samma stolthet när jag är 70 år.

Jag har flera "tatueringstankar" i huvudet. Det är tur att det är lite dyrt för annars hade jag nog gjort flera jag ångrat. De ska lixom mogna.
Jag skulle vilja göra symboler för barn å barnbarn.
Inte namn... det är inte min grej... med kroppen fullklottrad av förnamn på 4 ungar och gud vet hur många barnbarn det blir. Men typ fjärilar eller annat som symboliserar varje barn flygande över nyckelbenet å mot axeln... eller nåt liknande.
Jag vill även skriva Winnerbäcks låttitel "Kom ihåg mej då" i nacken eftersom den låten/ texten är speciell för mej å har varit många, många år.
Jag har länge funderat på en större sjuksköterskepinuppa på utsidan av vaden å det sista även på att föreviga Gottfrid...
Det sista möter protester av nära å kära som tycker att jag inte kan ha hela ryggen full av hundansikten... å de kanske har en poäng... jag har inte bestämt mej.

Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta