Vore inte det mycket roligare?

 

Det är många år sedan jag lämnade "småbarnsåren" nu.
Ibland känns det visserligen som alldeles nyss, ibland känns det som ett annat liv.
Tiden när det bodde fyra små barn här och allihop var mitt ansvar.
Jag minns det inte som särskilt jobbigt...
Kanske för att just jobbiga saker av någon anledning bleknar med tiden, men jag tror oxå att det var enklare att vara förälder förr (... det låter som om jag pratar om stenåldern.)

Jag tror att många unga föräldrar idag har sådana krav på sej själva att göra så rätt och att vara så perfekta.
Jag tror att man dessutom många gånger har krav på sej att fortsätta sina spännande liv MED barnen.
Att sträva efter den där karriären, resa på spännande långresor, upprätthålla det där perfekta hemmet.
Som förälder så ska du tänka genus, ekologiskt, jämställt, pedagogiskt. Att som jag gjorde... gå på nån slags instinkt går inte för sej.
Det verkar också vara så att föräldrar mammor synar och dömer varandra hårdare nu mera.
När någon inte klarar av att leva upp till allt det där... perfekta.
Står du utanför småbarnsåren och vill ha en inblick i allt det här konkurrerande och dömande så kan du gå in på snart sagt vilket forum som helst. Familjeliv.se är ett sånt skrämmande ställe.

Mina barn är som sagt stora.
Numera är jag hundmamma istället. Men även här kan jag känna av det där.
Andras kritiska inställning.
Igår kväll satt jag i flera timmar och såg på hockey. Nästan hela tiden med en snart 20 kg tung valp i knät.
Min arm domnade, låret gjorde ont medan han snusade och sov med nosen inkörd mellan min haka och axel.
Å jag tänkte "så här fostrar man en snäll och kärleksfull hund."
Många skulle ha synpunkter på det. "Hundar ska ligga på golvet. Punkt."

Nu till min poäng... jag tror att de flesta föräldrar (till människobarn el hundbarn) gör så gott de kan, fostrar och älskar utefter sin egen tro.
Sin EGEN hund. Sitt EGNA barn. Som DE ska leva med.
Andra, som tror att deras sätt är så mycket bättre, får gärna fostra och älska sina barn efter sin tro.

Vore inte det mycket mycket enklare och roligare?!

Puss/ Asta

Rättvisa

En familj.
Samma mamma och samma pappa.
Fyra barn. Helt olika individer, som växer upp delvis under olika förutsättningar.
Å så vad det det där med att vara rättvis.
Att försöka ge dem lika mycket, finnas för dem lika mycket, älska dem lika mycket.
Ja, det sista var väl inte så himla svårt men i övrigt!!!

När jag fick min förstfödda var jag sjutton år.
Jag bodde hemma. Jag fick 60 kr om dagen.
Jag hade knappt sett en bäbis på vykort.
Jag fick improvisera, gå på instinkt.
Mycket blev rätt å bra.
Annat skulle jag vilja göra om.
Jag var på den tiden en sträng mamma. En löjligt konsekvent mamma.
Jag bakade, pysslade, saftade å syltade. Jag lekte med min Äldsta mkt.
Kramade å pussade. Men ställde stora krav.
Ekonomin var vansinnigt pressad. När min lilla lilla föräldrapenning tog slut så levde vi bara på makens lön.
2500 kg varannan vecka. Å ett litet barnbidrag på det.
Det blev mycket pannkor, varma mackor, blodpudding till middag.

När jag fick Mini var jag 25 år.
Ordentligt vuxen. Erfaren. Hade bott hemifrån i 7 år och fått ytterligare 2 barn där emellan.
Mognat och lärt mej en del om barn. Om vad som lönade sej att bråka om å vad som inte gjorde det.
Jag var både tryggare och lugnare med henne.

Å så är det ju hela vägen.
De blir dagisbarn. De blir skolbarn. Tonåringar. Nyvuxna.
Allt är nytt första gången. Med massor av erfarenhet gång nr 4.
Där i ligger mina förutsättningar i att inte kunna vara rättvis.
Ekonomiskt skilda världar mellan yngsta å äldsta.

Till det kommer deras personliget.
Äldsta och yngsta som alltid avslöjat minsta oförrätt.
Mellanbarnen som är mer slutna å med större integritet.
Dotter nr II som alltid starkt deklarerat sin självständighet och behov av space,
Som inte alls får samma tid... eftersom hon inte är den typen av människa med behov av det,
Jag har alltid strävat efter att vara rättvis.
Inte på millimetern och med kronor å ören men med mitt engagemang och kärlek.
Somliga av barnen har fått betydligt mer ekonomisk stöttning, andra mer vägledning.
Jag vill att alla fyra ska känna att de är lika viktiga och att jag finns för dem i samma grad om de behöver.
Men det är jätte svårt.
Skitsvårt att vara mamma.
Trots goda intentioner gör man fel ibland...

... Eller hur?!

Puss/ Asta