tisdag 28 augusti 2012

Rättvisa

En familj.
Samma mamma och samma pappa.
Fyra barn. Helt olika individer, som växer upp delvis under olika förutsättningar.
Å så vad det det där med att vara rättvis.
Att försöka ge dem lika mycket, finnas för dem lika mycket, älska dem lika mycket.
Ja, det sista var väl inte så himla svårt men i övrigt!!!

När jag fick min förstfödda var jag sjutton år.
Jag bodde hemma. Jag fick 60 kr om dagen.
Jag hade knappt sett en bäbis på vykort.
Jag fick improvisera, gå på instinkt.
Mycket blev rätt å bra.
Annat skulle jag vilja göra om.
Jag var på den tiden en sträng mamma. En löjligt konsekvent mamma.
Jag bakade, pysslade, saftade å syltade. Jag lekte med min Äldsta mkt.
Kramade å pussade. Men ställde stora krav.
Ekonomin var vansinnigt pressad. När min lilla lilla föräldrapenning tog slut så levde vi bara på makens lön.
2500 kg varannan vecka. Å ett litet barnbidrag på det.
Det blev mycket pannkor, varma mackor, blodpudding till middag.

När jag fick Mini var jag 25 år.
Ordentligt vuxen. Erfaren. Hade bott hemifrån i 7 år och fått ytterligare 2 barn där emellan.
Mognat och lärt mej en del om barn. Om vad som lönade sej att bråka om å vad som inte gjorde det.
Jag var både tryggare och lugnare med henne.

Å så är det ju hela vägen.
De blir dagisbarn. De blir skolbarn. Tonåringar. Nyvuxna.
Allt är nytt första gången. Med massor av erfarenhet gång nr 4.
Där i ligger mina förutsättningar i att inte kunna vara rättvis.
Ekonomiskt skilda världar mellan yngsta å äldsta.

Till det kommer deras personliget.
Äldsta och yngsta som alltid avslöjat minsta oförrätt.
Mellanbarnen som är mer slutna å med större integritet.
Dotter nr II som alltid starkt deklarerat sin självständighet och behov av space,
Som inte alls får samma tid... eftersom hon inte är den typen av människa med behov av det,
Jag har alltid strävat efter att vara rättvis.
Inte på millimetern och med kronor å ören men med mitt engagemang och kärlek.
Somliga av barnen har fått betydligt mer ekonomisk stöttning, andra mer vägledning.
Jag vill att alla fyra ska känna att de är lika viktiga och att jag finns för dem i samma grad om de behöver.
Men det är jätte svårt.
Skitsvårt att vara mamma.
Trots goda intentioner gör man fel ibland...

... Eller hur?!

Puss/ Asta


1 kommentar:

  1. Ja, det är verkligen skitsvårt och jag tror inte det går att vara millimeter rättvis, mer än att man vill alla väl. Men på olika sätt. Kramar!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare