Nu

 

Min morgontrötthet är vida känd.
När jag arbetar A-tur brukar kollegor ringa/ sms'a för att se så jag vaknat.
Idag vaknade jag för egen maskin men prioriterade bort frukost, kaffe, dusch.
På 10 minuter vaskade jag av armhålor, satte dit sminket å drog en borste genom håret och sen swishade jag å lilla bilen iväg.

Jag arbetar övervägande kvällar. Då kan jag vakna i lugn å ro, behöver inte känna stress att somna kvällen innan. Tempot är ofta men långt ifrån alltid lite lugnare än på dagpassen.
Men dagpassen är ofta roligare. Det händer lite mer, det är mer folk och arbetspasset går mycket fortare. Å faktiskt hinner man ju lite mer än att bara jobba.

Idag tex så har jag hunnit att skälla på maken å övriga familjen för att ingenting blir gjort om jag inte är hemma.
Ingen har lagat mat, ingen har gått någon runda med hunden, ingen har bemödat sej med att ens rensa diskbänken från ett berg av disk.
Barnen har vett nog att tiga å se skamsna ut. Maken käftar emot å skyller ifrån sej och med lite trötthet i kroppen på mej så är mord inte långt borta sådana stunder.
Faktiskt kan jag känna en tacksamhet över att vara fysiskt svagare för annars vet i fan om jag inte dragit på honom en smäll.
Å att slåss är ju så klart inte bra. Jag vill understryka det. Inte ens när man är väldigt, väldigt arg.

Jag har sprungit en runda.
Jag har kommit på en sak... det är inte kilometerna som avgör duktighetsnivån, det är kampen. Och idag satt det långt inne.
Jag hade inte sprungit sedan i måndags och foten gick inte att skylla på.
Det var jobbigt från start!
Jag vet inte varför det blir så vissa gånger. Andningen var jättebesvärlig redan efter några hundra meter och hämtade sej aldrig riktigt. Det blåste motvind, skönt med fläktandet men rejält motstånd. Jag fick håll efter 5 minuter och det höll i sej länge.
Knäna protesterade, benen var tunga och långsamt gick det.
Jag hade innan tänkt mej en mil men fick omvärdera det å försöka glädjas över att komma ut en runda över huvudtaget.
En kamp. Jag lyssnade på Eye of the tiger och levde mej in i hur Rocky kämpade på med att komma i form. Kan Sylvester så kan Asta... det säger jag bara.

På en ödslig gata närmade sej en bil. Jag hade bara i ena hörluren så jag hörde hur den krypkörde efter mej en bra stund. Sedan la den sej jämsides.
Två killar... jag tittade så snabbt, men kanske i sonens ålder... körde flinande bredvid mej och hade jag vågat hade jag satt upp långfingret.
Så småningom körde de iväg med en rivstart.
Obehagligt att bli granskad så när man är svettig, lättklädd, inte i sitt vanliga element, ensam, äldre och lite utsatt.
Tuffa killar. Trakassera en stackars tant.
Å inte nog med det. När jag sedan springer förbi lokala pizzerian så stod där ett gäng utanför som busvisslade allt vad de orkade.
Igen... låt tanter som motionerar vara för fan!
Hade jag haft Gottfrid med mej hade jag gått fram å frågat vad de ville så högröd å svetttig å sleten som jag var.

Kom hem, käkade en macka å tog ut Gotteman på en runda.
Inte en pojkjävel som visslade nu inte.
Imorgon jobbar jag kväll igen å jag ska försöka komma i säng (å upp) i rimlig tid.
Nu... Te!

Puss/ Asta

Kan man förbruka sin rätt som förälder?

 

Usch, jag hinner ingenting.
"Lägga mej tidigt" blev det inte mycket av. Låg å spelade wordfeud klockan halv två och somnade väl en stund där efter.
Blev väckt klockan fyra av en gråtande Mini med träningsvärk och klockan sju av en morgontrött make. Kissade lilleman båda gångerna så i natt slapp vi olyckor.
Ja, sen blir det som det blir...
Ubersvårt att slita sej från madrassen och en prins som bara vill gosa, ligga nära och pussas.
Jag menar, hur sliter man sej från det?!
Det gjorde jag inte. Men när sockerprinsen förvandlades till Hugo huggorm var det enklare.

Så nu har jag som vanligt superbråttom med allt som skall hinnas med innan jobb.
Världsviktiga saker som tvagning, insmörjandet av massa krämer, sminkning, föning och plattning av hår och sånt ni vet. Bha! Ibland blir jag så trött.
Att vara kille verkar så enkelt. Duscha, deo... klart å iväg!
Fast, njää... jag skulle inte vilja byta ändå.

I tidningarna kan man läsa att Haddiles riktiga mamma skall ha gett sig till känna via ombud.
Ni vet den två åriga flickan som här om veckan höll på att bli utvisad till ett barnhem i Frankrike för att hon inte "var Sveriges ansvar." Hon som bott hos en fosterfamilj i Skåne sedan hon kom dit som 4 månaders bäbis, övergiven av sin mamma och misshandlad av pappan.
Jag känner mej väldigt kluven här.
Jag vet ju att det är så det fungerar med familjehem. Det skall vara ett trygg plats, ett ersättningshem, men hela tiden skall socialtjänsten arbeta med att om det är möjligt återförena barnet med sina biologiska föräldrar.
Jag skulle aldrig i livet kunna agera fosterfamilj för så här små barn.
Alldeles oavsett hur väl man känner till förutsättningarna innan, så hur gör man för att inte fästa sej och se på ungen som sin när hon bott hos mej sedan hon var 4 månader.
Om jag badat henne, burit henne, matat henne, tröstat, lekt, pussat, fostrat...
Det är för mej en omöjlig ekvation, något jag aldrig skulle klarat av.

Till kärnfrågan...
Vilken rätt har en förälder till sitt barn?
Vad krävs för att denna rätt skall förbrukas?
Är en biologisk mamma alltid "det bästa" för barnet?
I vilken situation ställs barnets rätt mot förälderns rätt?
Det är svåra frågor. Inte helt enkla att besvara så klart.
Vi vet mycket lite om varför Haddiles biologiska mamma övergav sitt barn, inte förmådde och varför hon hållit sej borta hela den här tiden.
Vi vet precis lika lite om hon med rätt stöttning skulle kunna klara av att återskapa band till sin dotter och ta hand om henne på ett bra sätt.
Och vi vet egentligen ingenting om vad som i slutändan är det rätta för Haddile?
För den lilla flickan som bor i den enda familj hon känner till, med den enda mamman och pappan hon vet om.
Jag är glad att jag slipper fatta beslut här, men jag hoppas att de som gör det tar sej tid och gör det ordentligt

Puss/ Asta