Del 362 om att inte sova.

Tack för input om mitt senaste inlägg (här, på Facebook och privat), detta att jag medicinerar med en medicin jag är rädd för.
Rädd till stor del för vad jag sett vad det gjort med läkemedelsberoende patienter men kanske allra främst min egen mamma.
Nätet är fullt av varningar, inte minst på FASS och artiklar skrivna i läkartidningar.

Samtidigt är det ju sant det som många säger, riskerna med sömnsvårigheter över tid är oxå stora. Läkaren som skrev ut Zolpidem till mej sa det som en fullkomlig självklarhet, att mina upprepade förkylningar berodde på att jag inte sov. Mitt immunförsvar var kört i botten.
Andra kända resultat av långvariga sömnproblem är: Glömska, försämrad koncentrationsnivå, depression, högt blodtryck, lättretlighet, ökad risk för hjärt och kärlsjukdomar, ökad risk för diabetes, övervikt mm.
Jag ser även en risk, som en läsare påpekade, för annat missbruk.
Att självmedicinera med ex alkohol av desperation för att få sova.
Skulle inte säga att jag är där, men att jag absolut förstår hur man kan hamna där, för nog har jag svept ett glas rött eller två för att kanske... kanske... få sova. Mer än en gång.

Jag vet när jag jobbade på medicin att jag ibland kunde känna en frustration över äldre människors fixering av att sköta magen.
Det var emellanåt ett evigt tjat om när de bajsade sist, hur mycket de bajsade, vilken konsistens bajset hade, när de borde ha bajsat osv.
Tröttsamt kunde jag tänka.
Men helt allvarligt, jag kan faktiskt förstå. Det är nåt jävligt frustrerande med att grundläggande funktioner rubbas och inte fungerar. Hur jävla frustrerande kan man kanske inte förstå för än det drabbar en själv?
Sömn... och bajs... ska bara funka.

Det finns, som sagt, en befogad oro över att äta en beroendeframkallande medicin som det varnas för. Det är inte c-vitamin direkt. Det räknas som narkotika för bövelen!
Jag vet inte ens om jag kan få doktorn att skriva ut det igen.
Men det finns nåt mer... en slags skam.
Jag bad en doktor på jobbet skriva ut det åt mej för inte så länge sedan och hon sa nej med hänvisning till att det är just en beroendeframkallande medicin.
Jag fick tårar i ögonen.
Kinderna blossade.
Av skam.
Hur skulle hen se på mej nu?
Sämre, så kändes det.
Jag vill gärna se mej själv som en stark och självständig kvinna.
En kvinna som reder sej.
Det är säkert... hur dumt det än låter... en av anledningarna till att jag velat sluta med mina antidepressiva.
Jag skulle aldrig tänka så som någon annan, det vill jag VERKLIGEN betona, men jag känner mej mer.. mer... finner inte ord riktigt, men mer duglig av att veta att jag klarar mej på egen hand. Står stark utan kemiska substanser.
Inte är en sådan som behöver läkemedel för att rodda livet.
Och med sömntabletten så gör jag inte det.
Det ger min självkänsla en knäck. Att vara behövande.

Men jag är kanske hellre behövande än sömnlös?
Fortsätter fundera på det där.

Puss/ Asta

Det här med sömn, del 716.

Ett ständigt och ovälkommet tema i mitt liv är sömnsvårigheter.
Som barn, tonåring och yngre sov jag fantastiskt bra. Somnade så fort jag la mej oavsett problem eller oro och sov sedan stenhårt. Jag har sovit mej igenom brandkårsutryckningar och låssmeder som borrar upp hela dörren.
Men sedan många år, så många att jag faktiskt glömt när det startade, har jag haft svårt att somna.
En natt eller två utan ordentlig sömn är ingen fara, men när det sker under längre tid så påverkar det kropp å själ på så många vis.
Jag har gått på KBT för detta och jag har under 7-8 års tid ätit insomningstabletten Zopiklon varje natt.
Det funkade. Jag blev inte tillvand på det viset att jag var tvungen att öka dosen och jag sov nästan alltid bra. Men oron fanns hela tiden där, den att bli som mamma, skammen att vara beroende av en medicin för att fungera, mecket med att övertyga läkare varenda jäkla gång att skriva recept, omaket att alltid komma ihåg att ta pillret med sej när man sov borta, det grumlade omdömet om jag inte gick å la mej offline direkt efter intag osv.

Efter många halvdana försök att sluta gjorde jag så i juni i år. Det var superjobbigt och sömnen var puts väck men det gick och efter ungefär tre månader blev sömnen bättre (inte bra, men bättre) och jag svor att aldrig börja med skiten igen.
Men nu är jag inne i en skitjobbig period när jag somnar först framåt morgontimmarna. Somnar typ 04 och går upp 09. Håller mej från att vila, är trött men upprepar ändå nästa natt.
Eftersom jag haft sömnproblem så länge så vet jag alla råd, har testat alla knep.
Och jag tror jag förstår varför sömnen är kaputt.
Jag är mkt mindre ute och går, dels pga praktiken och dels pga att Gottfrid inte får gå så mycket och då går jag inte ut själv.
Och sen är det slutspurten med skolan. D-uppsatsen som maler i skallen och som inte känns bra nog. Oron över att snart börja jobba, hur det ska bli å gå.
Jag är nog alltid lite spänd.

Idag har jag inhandlat Dormeasan på Hälsokosten. Jag är inte mycket för naturläkemedel men detta har jag använt tidigare med gott resultat. Då 40 droppar om dagen mot oro, i dubbel dos sägs det fungera bra mot sömnproblem. Värt att pröva känner jag som börjar bli desperat i min trötthet och behov av att sova. Ska upp 04:15 imorgon för praktik, i förrgår när jag oxå skulle jobbat så fick jag sjukskriva mej för då hade jag ännu inte somnat och jag pallade inte 8 h jobb och 4 h bilkörning utan sömn.

Håll tummarna.

Puss/ Asta