Bemötande inom vården.

 

Jag och några kollegor nördade ner oss i frågan vad som är "God vård" på facebook.
Vad kännetecknar egentligen det? Vad ska till för att en vårdsituation och ett bemötande ska bli bra?

Vi var ganska överens om att kompetens, trygghet och empati är viktiga ledord, men vad lägger vi i sådana värdebegrepp?
Även om grundbehoven på något vis är det samma så lägger vi olika värderingar i orden, fyller dem med olika mening. 
Vad känns viktigt för dej?
Om du tänker efter och försöker bena ut. När blev ett vårdmöte bra för dej och när blev det inte så bra?

Jag har ingen jätteerfarenhet av vården sett ur ett patientperspektiv men självklart har jag träffat både bra och dåliga doktorer/ sjuksköterskor/ undersköterskor/ tandläkare/ barnmorskor/ kuratorer osv.
Om jag skall sammanfatta de bra mötena så rankar jag den ömsesidiga tilliten väldigt högt.
Att jag känner mej trodd och lyssnad till. Att det jag säger tas på allvar.
Att jag känner att den som vårdar mej dessutom vet vad hen håller på med.
Att jag tror på hens kompetens. Att jag får förklarat vad som händer.

Som sjuksköterska ligger min styrka i att jag läser av människor väldigt fort och att jag har hög inlevelseförmåga och empati.
Jag har lätt för att prata om sånt som är svårt, mod att lyssna och jag läser rätt snabbt mellan raderna.
När jag handskas med människor som mår dåligt psykiskt el/och som har missbrukarbakgrund så tror jag att mina personliga erfarenheter blir till en styrka.
Jag räds inte sånt. Jag talar det språket. Å det märker patienter, utan att man behöver orda så mycket om det.
Jag är inte särskilt tekniskt skicklig, jag kan knappt några rutiner eller PM i huvudet, jag får ständigt å jämt be om hjälp när det kommer till olika program i datorerna.
Journalsystem, läkemedelsystem, kontakt med kommunen system osv osv.
Jag är inte världsbäst på akuta situationer och inte den som först rusar fram om det inte är så att jag faktiskt råkar vara den med mest erfarenhet.
Jag är inte typen som skulle älga ur bilen vid en olycka och agera räddningsledare till ambulanspersonal kom på plats.
Alla är vi bra och dåliga på något och min "storhet" ligger som sagt i bemötande.

Precis som vi sjukvårdspersonal är olika är patienterna det.
Om våra patienter fått välja ut sin "favoritpersonal" är jag ganska säker på att det blivit spridda skurar.
En del vill bli omhuldade, ha fysisk kontakt, få en kram, bli nerbäddade.
De vill höra att allt kommer bli bra och få tala fritt ur hjärtat.
De famlar efter min hand. Gråter mot min axel.
Andra behöver sitt utrymme. Vill bli bemötta som sin person.
De vill ha fakta och raka rör.

Flertalet av mina kollegor är jätteduktiga på sitt sätt.
Men om jag själv varit patient så finns det på min avdelning två, helt olika sjuksköterskor, som jag hade föredragit.
Den ena är kunnig, alltid professionell, arbetar alltid med samma lugn oavsett om det är en överbeläggning eller ett hjärtstopp.
Den andra är väldigt varm, väldigt omtänksam och ser hela människan.
Hur lugnt det än är så har hon alltid nåt att pyssla med patienterna kring.
Två helt olika sjuksköterskor. Men båda skulle fått mej att känna mej trygg som patient.
På helt olika sätt signalerar de trygghet och kompetens.

Det här är viktiga frågor att tänka på. Framför allt för oss som arbetar inom vården.
I synnerhet nu i hårdare/ stressigare tider.

Vad tänker du? Vad är viktigt för dej i mötet med vården?
Hur önskar du bli bemött av din sjuksköterska?
Delge mej gärna!

Puss/ Asta

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)

 

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)

Du är högsta ansvariga politiker för Hallands sjukhus .
Därmed ytterst ansvarig för vården hallänningarna erbjuds och för att hårddra det, min högsta chef.
Hej på dej du!
Hur tycker du att det går för dig?

Mitt namn är Anneli Lodén.
Jag är legitimerad Sjuksköterska på Hallands sjukhus Varberg.
Anställd sedan 2002 inom verksamhetsområde 1, medicinkliniken.
Jag har hunnit se många somrar komma och gå inom mitt yrke.
Många kollegor likaså.
Vi har kämpat på. Genom besparingstider, genom magsjukor och genom somrarna.
Somrarna i Halland som alltid innebär en extra belastning, särskilt inom medicin, ett område som inte går att planera.
Halland har en växande befolkning. Vi har även, liksom landet i stort, en växande åldrande befolkning. Gamla människor blir sjuka. Sjuka människor har rätt till vård.
Allt sådant känner du säkert redan till?

I Halland bedriver vi billig och effektiv vård.
Vi har stora vårdavdelningar och vi har Sveriges lägst betalda sjuksköterskor.
Jag vet inte om du känner skam eller stolthet över det?
Vi har under åratal försökt att effektivisera vårt sätt att arbeta.
Vi har sparat och vi har slitit.
Ända sedan avdelning 4A stängdes för 7-8 år sedan har medicinplatserna varit för få i Varberg.
Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor har tillsammans försökt att, lösa detta.
Belastningen har senaste året blivit ännu högre. 

Vården blir allt mer avancerad. Vårdtider kortas mer än vad patienter mår väl av.
Allt fler söker vård, allt fler behöver den inneliggande.
Den åldrande befolkningen blir inte bara större som grupp, vi kan idag göra mer för dem, behandla dem på ett annat sätt än för bara 10-20 år sedan.

Sjukvårdspersonal bränner ut sig. Unga, kompetenta människor med stor kunskap och med omsorg om patienterna går in i väggen för att de inte hinner med än det mest basala med patienterna.
Tid för samtal, för reflektion, ja för att hinna gå på toaletten finns inte.
Med 10 patienter per sjuksköterska som vi haft sista tiden är det svårt att komma ihåg ett ansikte på varje patient. Att dessutom ha kontroll över nutrition, elimination, smärta, oro, sår, potenta läkemedel, vitala parametrar, anhöriga osv är än svårare.
Att ha det så går för en tid Mikaela Waltersson, men det går inte hur länge som helst.
För att vårda svårt sjuka människor med allt vad det innebär krävs en personal som inte själv går på knäna. Som inte själva har bröstsmärta, sömnsvårigheter eller värk i sina ryggar till följd av arbetsbelastningen.
Flera av oss är sjukskrivna för utmattningssymtom. Mellan 13-15 stycken sjuksköterskor har slutat senaste året, flertalet av dem för att de inte orkade tempot. 4-5 stycken är tjänstlediga och prövar annat.
Kvar finns nyfärdig personal som får krav på sig som om de vore långt erfarnare än vad de är vad det gäller ansvar, handledning och annat som kommer ovanpå själva vårdandet av patienter.
Kvar finns några få erfarna sjuksköterskor som får dra ett enormt lass.
Kvar finns kaos och brandkårsutryckningar och en evig stress och uppgivenhet.
"Det finns inga sjuksköterskor att söka" får vi ständigt höra när vi undrar över alla luckor i schemaraderna som vi själva får lösa/ beordras in för. .
Varför är det så tror du Mikaela?
Törs vi gissa på låga löner och usla arbetsförhållanden?
Hallands landsting har som mål att bli bland topp 5 av landets mest attraktiva arbetsgivare!
Tillåt mig gapflabba. Eller storgråta. Det är något väldigt sjukt med en arbetsplats som äter upp sin personal inifrån.

Jag har en treårig högskoleutbildning. Jag har en fil kand i omvårdnad.
Jag kan väldigt lite om ekonomi och budgetbalanser.
Men ett förstår till och med jag. Det finns en gräns för hur mycket som går att spara om man samtidigt har som mål att bedriva en patientsäker vård.
Det finns en gräns när besparingar plötsligt blir till kostnader i stället.
Det finns en punkt när medicinkliniken i Varberg kommer att rasa som ett korthus.
Samtliga medarbetare på Hallands sjukhus Varberg VO1 verkar överens om att läget är ohållbart. Läkare, sjuksköterskor och chefer kan inte längre stå upp för den vård vi ger. Den vård du utlovar hallänningarna så som säker och högkvalitativ.

Vad tänker du göra åt det?
Tacksam för svar.

Anneli Lodén

Sanna Lundell negligerar värdet av kunskap.

Inspirerad av min dotters inlägg, men vi har inte riktigt samma läsare.

Sanna Lundell skriver en krönika där hon, på ett mycket märkligt sätt, underminerar värdet av utbildning.
Hon förlöjligar "arga kommentarer" från förskolelärare som vill bli kallade just detta och inte "dagisfröken" och hon ställer sej frågande till varför man i hemtjänsten behöver vara undersköterska när det handlar om något så naturligt som omvårdnad, att vårda med hjärtat.
Jag finner detta resonemang helt befängt!
Så klart att kvinnor och män som läst en lång pedagogisk utbildning på högskolan vill ha cred för det. Så klart att vara undersköterska handlar mer om "att ge med hjärtat."
Vi... och i synnerhet inte en journalist... ska inte underskatta ordens betydelse.
Titlars värde.
Eller är det lika okej med Sanna Lundell om jag som bloggare kallar mej journalist för att jag tycker om att sätta ord på pränt?
Jag menar, ord som ord... eller?

Självklart bör man i alla former av yrken som har med människor att göra en känsla för det.
Inom pedagogiken ett intresse av att lära ut, inom krogbranschen en känsla för service, inom vården en vilja att hjälpa osv.
Intresset för människan är en god början men utbildning är en förutsättning för fortsättningen.

Som undersköterska anställs under somrarna kreti å pleti som "undersköterskor."
Främst inom hemtjänsten kanske men även vi på sjukhusen får våra små juveler.
Rätt ofta läkarstudenter, små teoretiker i dryga 20 års åldern, som säkert har goda studiekunskaper men som knappt sett en naken tant eller matat en tandlös farbror.
Än mindre satt en kateter, tagit ett EKG eller hjälpt någon att tvätta snottelotten.
Inom hemtjänsten är det ofta en salig blandning av människor som inte får plats någon annanstans. Nyanlända svenskar som knappt kan språket, långtidsarbetslösa, ungdomar som läst media osv. Alla är de vikarierande "undersköterskor."
Hade jag varit undersköterska så hade jag tagit det som en förolämpning.
Goda samtal i all ära men en duktig uska hanterar så mycket mer.
Lyftteknik, ergonomi, nutritionskunskap.
De skall kunna avgöra när en sjuksköterska eller läkare skall kontaktas.
Avgöra vilka kontroller som är relevanta på en patient "som inte mår bra."

I media och bland "folk i allmänhet" görs sällan skillnad på en undersköterska och en sjuksköterska. De benämns som "sköterskan."
Vad den egentliga befattningen är spelar inte så stor roll.
Förmodligen förstår de inte skillnaden.
En undersköterska har en gymnasial utbildning alt en kortare vuxenutbildning.
En leg. sjuksköterska har en treårig högskoleutbildning.
Visserligen sysslar vi båda med omvårdnad men från olika håll och på väldigt olika nivåer.
Vi ligger väldigt lika i lön vilket är skrämmande, men vi har helt olika ansvarsnivåer.
Jag tror inte att vi kommer få se en förändring i synen på mitt yrke om inte människor i samhället förstår skillnaden, om inte politiker inser den samma.
Jag har som sjuksköterska en legitimation som jag kan förlora om jag gör fel.
Jag ansvarar för omvårdnaden, jag har ett medicinskt ansvar, jag hanterar svårt sjuka patienter dagligen, potenta läkemedel. Jag är arbetsledare, handledare och patientens knutpunkt mellan olika instanser.

Jag är inte "titelsjuk" för sakens skull.
För att jag tycker det är flott att vara akademiker och det är jag säker på att inte flertalet förskolelärare är heller.
Jag tycker vi ska värna om våra befattningar för att öka värdet och statusen på våra yrken.
Undersköterska är ingenting man ÄR för att man gillar människor.
Sjuksköterska skall inte förväxlas med undersköterska.
En bloggare är en bloggare och inte per automatik en journalist...
eller hur Sanna Lundell?

Puss/ Asta

När är det den yrkesverksamma allmänsjuksköterskans tur?

Fackförbundet Kommunal hotade med strejk men fick igenom sina krav utan att gå i konflikt. Är inte fullt insatt i vad alla kraven handlade om... det var bland annat det här med att slippa delade turer (vilket ju borde tillhöra stenåldern) och så när sitt löneökningskrav. Tror man begärde 1760 kr mer och fick 1700 kr.
Fackförbundet Kommunal är över lag tuffa och framgångsrika.

Mina känslor till detta är tudelade och jag märker bland kollegorna att de känner likadant.
Löneskillnaden mellan en undersköterska och en sjuksköterska var innan denna framgång ytterst liten och i realiteten... när jag betalat mina studieskulder... så tjänade vi lika mycket el uskorna lite mer.
Nu går många undersköterskor om sjuksköterskor i lön och då är någonting väldigt knasigt.
Det skiljer nämligen väldigt mycket vad det gäller våra yrkeskategoriers utbildningar, arbetsuppgifter och ansvar.

Självklart är det inte undersköterskorna som tjänar för mycket, det är sjuksköterskorna som är på tok för underbetalda.
Ingen har säkert kunnat undgå att läsa om sjuksköterskestudenternas och de nyfärdiga sjuksköterskornas krav på 25000 i ingångslön?!
Jag tycker att det är mycket bra, det är tufft och jag hoppas att de klarar av attt stå enade, samtidigt så kan jag faktiskt förstå att det knorras ute i vården bland yrkesverksamma sjuksköterskor.
Låt mej utveckla...
Det är sjuksköterskebrist på i stort sätt alla sjukhus.
Svårt att rekrytera inför somrarna.
Nu erbjuder vårt sjukhus 9000 kr i sommarbonus till alla nya sommarvikarier.
Det väcker frustration åt två håll.
Dels den klassiska avundsjukan... alla vi ordinarie som slitit som djur hela året då?
Dels arbetsgivarens försök att undvika att ge vettiga löner. En bonus är en engångs grej och en lockelse.

Vi förde diskussion om dessa sakerna i fikarummet härom dagen.
Jag försvarade då både Kommunals löneökning och studenternas krav på 25000 kr och menade att "vi alla kommer tjäna på att undersköterskorna och de nyfärdiga syrrornas löner stiger för det blir då orimligt med våra... alla vi andras... låga löner."
En sjuksköterska som arbetat i 30 år sa då "Men Asta, detta har jag hört hela mitt yrkesverksamma liv, det har inte hänt ännu, jag går i pension snart, jag tror helt enkelt inte på det längre."
Nej. Å vem kan klandra henne?
Vem skulle inte känna så efter 30 år?
Jag har jobbat i 11 år och känner lite så.
Jag tjänar ännu inte 25000 kr i månaden.
Jag har börjat ge upp hoppet om "min tur."

Det är alltid andra grupper som skall satsas på.
De nyfärdiga. De specialistutbildade.
När det satsas pengar inom landstinget är det på flaschiga IVA avdelningar och toppmodern förlossning... självklart bra men vi "vanliga avdelningssyrror" som förmodligen är de som drar det tyngsta lasset vad det gäller överbeläggningar och stress får aldrig några resurser eller nån cred.
Varesej i renoveringar eller i lönekuvertet.
Så jag kan absolut förstå att man kan känna så.

Puss/ Asta

Att svika sina plikter, att säga nej.

Jag har beslutat mej för att hoppa av mitt förtroendemannaskap i Vårdförbundet.
Det är som ett led i att jag rensar i garderoben och gör mej av med allt som jag inte nödvändigtvis behöver göra här och nu.
Jag har förstått att jag... åtminstone där jag är just idag... behöver rensa bland mina åtaganden. Skapa mer luft i min dagliga tillvaro.
Arbeta MÅSTE jag. För lön MÅSTE jag ha.
Därefter kommer saker å ting att prioriteras bort.
Gällande mitt jobb så tänker jag göra det som åligger mej som sjuksköterska.
Ta hand om mina patienter. Handleda studenter. Leda omvårdnadsarbetet.
Punkt!
Inga extrauppdrag. Inget fixande å trixande för att underlätta läkarnas arbete.
Inte "hjälpa undersköterskorna" på bekostnad av egen rast eller att kunna gå hem när arbetsdagen faktiskt är slut.
Inget agerande av soptunna åt frustrerade anhöriga. De kommer hädanefter hänvisas till min chef eller varför inte Mats Eriksson själv?!
Punkt!
Jag ska träna mej på att bli jävligt mycket bättre på att säga stopp, nej, det är inte min sak.

Men det är ändå med viss sorg som jag lämnar mitt ansvarsområde inom Vårdförbundet.
Jag tycker att fackligt arbete är roligt! Jag tycker att det är förbannat viktigt!
Vi har i Sverige så mycket lagar och rättigheter som vi skall vara jävligt tacksamma över. Som våra förfäder kämpade för och som kan gå förlorade om vi inte bevakar dem.
Vi lever just nu med en fackfientlig regering.
Så är det!
En regering som mer värnar arbetsgivarens rättigheter än arbetstagarnas och som bit för bit monterar ner fackens inflytande.
Som försvagar vår A-kassa samtidigt som arbetslösheten ökar.
Unga människor som har tillfälliga anställningar, låga inkomster och som "sparar in" på den kostnaden ett medlemskap i facket innebär.
Som inte har blivit fostrade i den styrka som kollektivet besitter och som ännu inte lärt sej, den hårda vägen, hur ensam man är som enskild anställd.
Jag brinner för dessa frågor. Det svider i hjärtat att inte orka.
Att inte vara en del i striden och i den kämpaanda som börjar vakna inom svensk sjuksköterskekår.
Jag hoppas att jag en dag orkar ta nya tag gällande facket.
Orkar vara engagerad, stridig, pådrivande så som varje enskild företrädare för ett fackförbund bör vara.

Jag vet inte om det är så...
Men min känsla är att svenska folket har börjat vakna.
Att det debatteras mer plötsligt. Om allting som har med politik att göra.
Det är som att positionerna hårdnar.
Plötsligt är det inte fult att framföra sverigedemokratiska åsikter.
Å antirasisterna ruskar yrvaket på sej och ställer sej på barrikaderna.
Småpartierna profilerar sej.
De röda partierna ropar allt högre.
Låg skatt ställs mot nedmontering av välfärden.
Sjuksköterskor har fått nog!
Lärarna likaså.
Jag gillar det!
Jag gillar att vi TYCKER saker och ting.
Att det HÖRS!

I mitt privata och på bloggen kommer jag aldrig att tystna.

Puss/ Asta

Var är du Lövén?

 

Förskola från 2 år?
Obligatoriskt gymnasium?

Jag säger inte att det är något fel på de förslagen men är det SÅ Socialdemokraterna tror att de ska vinna valet 2014 så är de illa ute.

Jag vill, som trogen gråsosse, att mitt parti återgår till att först och främst tala om traditionella socialdemokratiska frågor.
Jobb.
Rättvisa.
Trygghet.
Välfärd för alla.

Jag är som bekant sjukskriven med utmattningssymtom.
Trots det blir jag stressad av att läsa på facebook om hur det är på min arbetsplats.
Det är ständiga överbeläggningar.
Det är flera... många... som är sjukskrivna med utmattningssymtom.
De som fortfarande arbetar får ta extraturer, byta pass och ha både studenter och hospitanter upptill sina patienter.
Och det har varit så här länge.
Det är inte som förr... en liten "topp" och så blir det bättre sen... nej kaoset har blivit det normala.

Kära ansvariga politiker.
Självklart önskar jag er inte en hjärtinfarkt.
Men jag önskar er kanske lite bröstsmärta.
Jag önskar att ni som står inför invånarna och lovar att vårdsäkerheten och kvaliteten inte skall försämras pga skattesänkningar får tillbringa några dygn hos oss.
I en korridor. Under ett lysrör som aldrig släcks.
Eller bredvid en dement. Som pillar i dina saker så fort du vänder ryggen till eller sätter sej i din säng och kissar ner sej.
Eller får ligga isolerad bredvid medpatienter som har antingen vanliga influensan med hög feber och frossa eller kräks som en kalv av calisi.
Så ser nämligen den kvalitativa vården ut.
Jag önskar att du fick uppleva hur läkaren inte kommer ihåg ditt namn eller varför du kom in när hen går rond. Hur din sjuksköterska tyvärr dröjer en kvart-tjugo minuter när du har ont.
Att du fick SE stressen i våra ögon.

Jag vill inte se en socialdemokratisk ledare tjafsa med vår nuvarande stadsminister om procentsatser hit eller dit. Om bagateller.
Jag vill se en stark Lövén lova svenska folket att vansinnet inte ska få fortsätta!
Att det inte blir nåt 5:e jobbskatteavdrag. Att Rut inte skall kunna användas, finansieras av skattepengar, till bartenders eller läxhjälp. Att ni tänker slopa dyra reformer som ger få riktiga jobb så som sänkt krogmoms.
Höj skatten. Därför att välfärd kostar!
Vi vill ha FLER riktiga jobb.
I vård, skola, omsorg, tågtraffiken, den gröna sektorn mm mm.
Vill se att forskningsresultat leder till praktiska förändringar och inte till motsatsen av vad de kommit fram till.
Fler händer inom sjukvård och skola.
Uppgradering av kvinnliga akademiska yrken.
Gör det attraktivt att arbeta som sjuksköterska och att vidareutbilda sej annars har vi snart en katastrof!
Sjuksköterskor flyr vården och Sverige nu. Allt för få läser vidare därför att de a.) är trötta på landstinget som arbetsgivare och/ eller studieskulderna lönar sej inte.

Var ÄR du Lövén?
Det är dags att kavla upp armarna. Du KAN ju det här med jobb och välfärd.
Varför var det inte DU som förhandlade med näringslivet och LO om en jobbpakt?
Ska Socialdemokraterna vinna valet måste de ge människor ett trovärdigt ALTERNATIV och berätta HUR de tänker göra det. Å i augusti -14 är det för sent.

Puss/ Asta

Öppet inlägg till landstingspolitikerna i Varberg

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland.
Jag är stolt över mitt yrke!

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter.
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar,
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien.
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster.
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder.
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör.
Detta är ett axplock ur min dag.
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket.
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt.
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr.
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr.
FÖRE skatt!
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård.
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull.
Springer fortare, reflekterar mindre.

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden.
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen.
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas.
Därefter har man lönesamtal med sin chef.
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga.
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar.
FÖRE skatt.
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga.
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer.
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef.

Arbetet i sej är tungt.
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom.
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv.
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten.
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket.
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart.
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?




/ Asta