Om jag som sjuksköterska får låna politikernas öra för en minut.

Det är valtider men ändå märkligt tyst om vården.
Lärarna och skolan får välförtjänt uppmärksamhet genom att både Björklund (Fp) och Fridolin (Mp) har detta som sina hjärtefrågor på olika sätt och därmed förs skolpolitiken upp på riksagendan och i näst intill varje politisk debatt.
Välförtjänt, så klart.
Barnen är vår framtid. Under Alliansens tid har vi halkat ur Pisas lista på ett närmast pinsamt sätt å nu är målet för båda sidor om blockgränsen att resultaten skall upp igen.
Barnen och ungdomarna är vår framtid och det som går fel där och i unga år är kostsamt samhällsekonomiskt så väl som för individen senare i livet.
Lärarna är en hårt kämpande grupp med lång utbildning vars löner släpat efter under lång tid och det är verkligen på tiden att både dem och deras löner uppgraderas.
Men! Tyvärr har vi ingen partiledare som brinner för vården och för patienterna på samma vis.
Sjukvården kommer vi alla på olika sätt att komma i kontakt med och behöva hjälp av under olika perioder av livet.
Det är således en fråga förtjänar att lyftas högt och ordentligt på den politiska agendan.

Så här är det.
Vi har i Sverige en ständigt växande del av åldrande befolkning. En åldrande befolkning konsumerar mer vård.
Vi har i i stort sätt hela landet en sjuksköterskebrist. Detta trots att det hela tiden utbildas nya sjuksköterskor och att klasserna runt om på högskolorna är fulla.
Så långt så gott.
Sedan händer någonting som gör att landstingen i hela riket står och ropar å ropar efter fler medarbetare utan att få något svar.
Vart tar sjuksköterskorna vägen och varför?
Ja, det är inga statshemligheter på något sätt. Sjuksköterskorna försvinner ut till kommunerna som betalar något bättre än landstingen, de försvinner till bemanningsföretag och de försvinner utomlands.
Ofta då till vårt grannland Norge.
De gör det på grund av den orimliga arbetsbördan på våra svenska sjukhus och till följd av de löjligt låga lönerna.

På mitt lilla sjukhus i Halland verkar arbetsgivaren stolt över att de minsann inte gått med på sjuksköterskornas utpressning om att som nyfärdiga kräva 25 000 kr/ månaden.
De olika avdelningscheferna är i stort sett åthutade och intvingade i en lönekartell där ingen får bjuda över eller konkurrera med någon annan avdelningschef i att erbjuda lön till nyanställda.
På min avdelning sökte hade vi EN semestervikarie och hon kom via bemanningsföretag.
Fler sökte men begärde "för mycket."
Detta resulterade i avdelningen under sommaren fick stänga. Patienter dirigeras om till andra sjukhus osv.
Kostnaden sjukhuset har för bemanningssköterskor har ökat från 2 miljoner föregående år till 12 miljoner detta år.
Man kan undra vad sjukhuset, politikerna, patienterna har tjänat i slutändan på att inte erbjuda sökande som vill arbeta, stanna och vara en del av avdelningen en relevant lön.
Jag tror jag vet svaret... ingenting. De har förlorat.

Sjuksköterskebristen är alltså ingen brist.
Sjuksköterskebristen är en brist på syrror som inte längre ställer upp på en lön det inte går att leva på när det finns andra alternativ.
Det är ytterst allvarligt för sjukvården att det ser ut på det här sättet.
I första hand drabbar det patienterna då patientsäkerheten urholkas i och med att kontinuitet och erfarenhet försvinner. Det drabbar även de sjuksköterskor som trots allt arbetar inom landstingen.
Få orkar arbeta heltid med allt vad det innebär för nutida och framtida ekonomi, jämställdhet och trivsel. Många dras med psykosomatiska besvär. Depression, smärtor i huvud, axlar, ryggar.
Många äter mediciner, tar sömntabletter osv för att orka med sina liv.

Sjuksköterskebristen är alltså en myt. Specialistsjuksköterskebristen är det inte.
För få söker vidareutbildningar. Redan nu är specialistsjuksköterskor en brist inom många områden och i många delar av landet. Inom ett antal år kommer det bli än värre.
Anledning är varken svårbegriplig eller svårlöst.
De beror på att sjuksköterskor i de allra flesta fall får betala sin egen utbildning och att det senare när de kommer ut med ökat ansvar och en större kompetens så följer inte lönen med.
För egen del har jag alltid velat bli barnmorska. Trots att jag har en tokigt låg lön efter 12 år i yrket så skulle det innebära att jag efter ytterligare 1,5 års högskolestudier med de lån som varit nödvändiga att ta får gå ner i lön eller i bästa fall behålla den lön jag har som nyfärdig barnmorska.
Inom många specialistområden kommer en sjuksköterska aldrig att tjäna in det hon har lagt ut.
Det är horribelt!
I vilka andra branscher fungerar det på detta sätt?

Politikerna lovar och lovar. Moderaterna som styrt länge och väl i det landsting jag arbetar inom lovar ständigt ökad tillgänglighet och säker vård. Detta trots att vi redan producerar väldigt mycket vård till väldigt låg peng.
De gör det trots att personal går på knäna. De gör det utan att tillföra det enda som verkligen skulle säkerställa säker och god vård till Hallänningarna... mindre enheter och fler fasta sjuksköterskor.
Visst, Hallands sjukhus Varberg, har som ambition... äntligen... att tillsätta fler medicinplatser men hur de ska kunna tillsätta personal begriper de inte. Å inte vi anställda heller så länge de fortsätter att vara stolta över att inte betala skäliga löner.

Björklund kan jag vara utan. Men tänk om vi sjuksköterskor hade någon i Fridolins kaliber som kunde driva frågan om en säker och tillgänglig vård medborgarna kan känna sig trygga med och en personalpolitik för Sveriges sjuksköterskekår som bygger oss istället för att trasa sönder oss.
Det vore något. Så här på Supervalåret 2014.

Tack för mej

/ Asta

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)

 

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)

Du är högsta ansvariga politiker för Hallands sjukhus .
Därmed ytterst ansvarig för vården hallänningarna erbjuds och för att hårddra det, min högsta chef.
Hej på dej du!
Hur tycker du att det går för dig?

Mitt namn är Anneli Lodén.
Jag är legitimerad Sjuksköterska på Hallands sjukhus Varberg.
Anställd sedan 2002 inom verksamhetsområde 1, medicinkliniken.
Jag har hunnit se många somrar komma och gå inom mitt yrke.
Många kollegor likaså.
Vi har kämpat på. Genom besparingstider, genom magsjukor och genom somrarna.
Somrarna i Halland som alltid innebär en extra belastning, särskilt inom medicin, ett område som inte går att planera.
Halland har en växande befolkning. Vi har även, liksom landet i stort, en växande åldrande befolkning. Gamla människor blir sjuka. Sjuka människor har rätt till vård.
Allt sådant känner du säkert redan till?

I Halland bedriver vi billig och effektiv vård.
Vi har stora vårdavdelningar och vi har Sveriges lägst betalda sjuksköterskor.
Jag vet inte om du känner skam eller stolthet över det?
Vi har under åratal försökt att effektivisera vårt sätt att arbeta.
Vi har sparat och vi har slitit.
Ända sedan avdelning 4A stängdes för 7-8 år sedan har medicinplatserna varit för få i Varberg.
Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor har tillsammans försökt att, lösa detta.
Belastningen har senaste året blivit ännu högre. 

Vården blir allt mer avancerad. Vårdtider kortas mer än vad patienter mår väl av.
Allt fler söker vård, allt fler behöver den inneliggande.
Den åldrande befolkningen blir inte bara större som grupp, vi kan idag göra mer för dem, behandla dem på ett annat sätt än för bara 10-20 år sedan.

Sjukvårdspersonal bränner ut sig. Unga, kompetenta människor med stor kunskap och med omsorg om patienterna går in i väggen för att de inte hinner med än det mest basala med patienterna.
Tid för samtal, för reflektion, ja för att hinna gå på toaletten finns inte.
Med 10 patienter per sjuksköterska som vi haft sista tiden är det svårt att komma ihåg ett ansikte på varje patient. Att dessutom ha kontroll över nutrition, elimination, smärta, oro, sår, potenta läkemedel, vitala parametrar, anhöriga osv är än svårare.
Att ha det så går för en tid Mikaela Waltersson, men det går inte hur länge som helst.
För att vårda svårt sjuka människor med allt vad det innebär krävs en personal som inte själv går på knäna. Som inte själva har bröstsmärta, sömnsvårigheter eller värk i sina ryggar till följd av arbetsbelastningen.
Flera av oss är sjukskrivna för utmattningssymtom. Mellan 13-15 stycken sjuksköterskor har slutat senaste året, flertalet av dem för att de inte orkade tempot. 4-5 stycken är tjänstlediga och prövar annat.
Kvar finns nyfärdig personal som får krav på sig som om de vore långt erfarnare än vad de är vad det gäller ansvar, handledning och annat som kommer ovanpå själva vårdandet av patienter.
Kvar finns några få erfarna sjuksköterskor som får dra ett enormt lass.
Kvar finns kaos och brandkårsutryckningar och en evig stress och uppgivenhet.
"Det finns inga sjuksköterskor att söka" får vi ständigt höra när vi undrar över alla luckor i schemaraderna som vi själva får lösa/ beordras in för. .
Varför är det så tror du Mikaela?
Törs vi gissa på låga löner och usla arbetsförhållanden?
Hallands landsting har som mål att bli bland topp 5 av landets mest attraktiva arbetsgivare!
Tillåt mig gapflabba. Eller storgråta. Det är något väldigt sjukt med en arbetsplats som äter upp sin personal inifrån.

Jag har en treårig högskoleutbildning. Jag har en fil kand i omvårdnad.
Jag kan väldigt lite om ekonomi och budgetbalanser.
Men ett förstår till och med jag. Det finns en gräns för hur mycket som går att spara om man samtidigt har som mål att bedriva en patientsäker vård.
Det finns en gräns när besparingar plötsligt blir till kostnader i stället.
Det finns en punkt när medicinkliniken i Varberg kommer att rasa som ett korthus.
Samtliga medarbetare på Hallands sjukhus Varberg VO1 verkar överens om att läget är ohållbart. Läkare, sjuksköterskor och chefer kan inte längre stå upp för den vård vi ger. Den vård du utlovar hallänningarna så som säker och högkvalitativ.

Vad tänker du göra åt det?
Tacksam för svar.

Anneli Lodén

Vården är sjuk

Jag har arbetat som Sjuksköterska i dryga 10 år. Samtliga år på en akutvårdsavdelning inom medicin.
Jag har sett hur vården på denna tid har förändrats.
Platserna har blivit färre, patienterna fler, människorna vi vårdar sjukare och vården mer avancerad.
Allt mer skall göras för allt mindre pengar och lojal landstingspersonal springer fortare å fortare.
Som speedade hamstrar i sina hjul.
Självklart ökar det riskerna för felbehandlingar. För misstag. För spridning av vårdrelaterade infektioner.
Självklart drabbas patienten och patientsäkerheten, oavsett vad politikerna än säger och lovar.

Om detta har jag skrivit många gånger.
Jag har inga svårigheter att klart se och reflektera kring vad de krympande resurserna och de växande kraven gör med patienterna och med oss som vårdar.
Vad som är svårare... men nog så viktigt... är att se till vår egen roll, vårt eget ansvar när patienter inte får den hjälp eller det stöd de har rätt till att få.

Relativt ofta hör jag vänner och bekanta tala om dåliga erfarenheter kring möten med vården.
Jag möter patienter näst intill dagligen som är ledsna, arga och besvikna.
Ibland blir det i form av ilska riktad mot mej, ibland i en allmän uppgivenhet.
Jag har själv inte allt för många erfarenheter av att vara patient eller anhörig till någon sjuk.
Inte jämförelsevis i alla fall, men så klart har det hänt.
Jag har då ofta upplevt att kuggarna liksom inte går i varandra.
Saker och ting missas. Remisser når aldrig fram. Doktorn är oengagerad. Symtom tas inte på allvar.
Utlovade kallelser kommer inte. Recept som skall skrivas glöms bort. Uppföljningar sker inte.
Osv. Osv. Osv.

Självklart skapar det frustration hos den enskilda människan. Som har ont eller "känner sej sjuk" eller som har en anhörig som gör det och ingen tar en på allvar.
Utredningar som stannar upp, läkare som aldrig ringer eller går att nås.
Symtom som faktiskt skulle kunna vara något farligt förblir outredda och ingen bryr sej.
Vad beror sånt på?
Allt går inte att skylla på pengar.
En kollega till mej hade en anhörig inlagd på ett annat sjukhus där det flöt bättre än hos oss.
Där läkaren ringde upp, brydde sej om, där det fanns ett annat engagemang.
Då måste det handla om någon form av kultur.
Jag skall inte säga att det ALLTID är läkarna som felar, och i synnerhet inte ALLA läkare, men det sker så gott som dagligdags att jag får "dadda doktorer", tjata på dem om att patienter faktiskt behöver det där samtalet, den där informationen, det där receptet och de säger "ja ja" och sen glöms det bort eller struntas i ändå och de går hem för dagen.
Gissa vem som får ta emot patienten och anhörigas ilska och frustration då?!
Ja inte är det doktorn med den hiskliga månadslönen inte...
Han har gått hem för dagen.
Kvar finns bara jag...

Men nej, tyvärr är det inte bara läkare som brister.
Det är sjuksköterskor, undersköterskor, läkarsekreterare och system också.
Utlovade och självklara saker blir inte gjorda.
Något annat kommer uppenbarligen i vägen.
Det har bara delvis med ekonomi och arbetsbelastning att göra tror jag.
Det måste ha med system som inte klickar att göra och med mentalitet hos de som arbetar där också.
Det är något vi alla inom vården måste granska hos oss själva.
Som patient får man ibland vara jäkligt tjatig, besvärlig och "på" för att få sina rättigheter tillgodosedda.
"Man måste vara frisk för att få lov att vara sjuk"... det ligger mycket i det där.
Det är inte klokt att det ska vara så.
Jag kan bara uppmana dej som orkar att vara ihärdig. Att fråga vem du talar med, skapa personligt ansvar.
Att anmäla till patientnämnden, att skriva insändare, kontakta tidningarna, höra av dej till avdelningschefer med dina synpunkter.
Allt går inte att bota, allt kan man inte utreda. Men alla har rätt att få klara och tydliga besked!

Puss/ Asta

Öppet inlägg till landstingspolitikerna i Varberg

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland.
Jag är stolt över mitt yrke!

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter.
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar,
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien.
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster.
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder.
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör.
Detta är ett axplock ur min dag.
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket.
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt.
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr.
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr.
FÖRE skatt!
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård.
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull.
Springer fortare, reflekterar mindre.

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden.
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen.
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas.
Därefter har man lönesamtal med sin chef.
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga.
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar.
FÖRE skatt.
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga.
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer.
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef.

Arbetet i sej är tungt.
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom.
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv.
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten.
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket.
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart.
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?




/ Asta