Superkrafter som krackelerar en smula

Jag är... som många kvinnor har jag märkt... rätt "bra" på att vara självkritisk och på att känna till mina svagheter och dåliga karaktärsdrag. Och jag har många!
Därför tycker jag att jag kan kosta på mej att stoltsera lite med mina bra sidor också. Två av dem, kanske de främsta, är att jag är rysligt bra på att fungera utan sömn och att jag är en av de minst avundsjuka kvinnor jag känner.
Numera alltså. Förr var jag inte bra på nåt av det.

Fast emellanåt krackelerar även detta...

Sömnen. Det sista har jag faktiskt börjat bli orolig.
Jag känner att det sliter på min hälsa, både psykiskt och fysiskt.
Jag har sedan veckor tillbaka konstant ont i huvudet. En huvudvärk som inga Treo i världen tar bort. Jag har svårt att känna glädje till jobbet då det medför dygn av extra svårt att sova. Jag har svårt att hitta på saker när jag är ledig eller att ta mej för nåt för jag är bara så matt.
Jag känner mej alltid lite yr, lite ostadig på benen och börjar få svårt med närminnet.
Jag har börjat fundera på vad det gör med min kropp på sikt och det i sin tur skapar ångest och ännu mer sömnsvårigheter.
Jag borde förstås söka läkare men det tar emot för jag vet inte vad de skulle kunna göra? Jag har redan prövat allt känns det som.

Avundsjuka. Det finns ett å annat jag kan bli avundsjuk på. Det handlar sällan om materiella ting och aldrig om utseende. Jag avundas helt enkelt inte den som är ung/ sanslöst snygg och rik. Jag är gammal nog att veta att de flesta får sin beskärda del av sorger ändå och det är ingenting som vackra drag eller ett välfyllt konto kan avhjälpa.
Men ibland händer det att jag känner den där... avundsjukan.
I relationer. I att ha en massa vänner. Ett varmt äktenskap. Kärleksfulla föräldrar. Syskon att hänga med. Umgänge och skratt i all anspråkslöshet.
Det där verkar så... så enkelt för många. Och jag unnar dem det självklart men ibland får det mitt liv att kännas så... tjorvigt.

Underbara Clara. Följer ni henne? Jag gör det sporadiskt.
Hon är som en feelgood film hela hon. Och hon väcker ingen avundsjuka för hennes liv är FÖR bra, det är som en saga, och därför blir det som en vila.
Spana in detta inlägget tex. HÄR.
Det är färskpressad juice MED vattenmelon, det är morgondopp, trädkojorm  barn som leker (utan att slåss) i skuggan av ett träd, myskvällar med vänner, te och sällskapsspel, långfrukostar med hembakat bröd, sommarsmutsiga ungar som går i landen och frossar på morötter (!)
Jag vet ingen som fullkomligt drunknar i sådan harmoni och idyll, kanske inte ens Underbara Clara men det är vilsamt att förlora sej i. En stund.

Nu ska jag ta i tu med diskbänken där 1003 gröna flugor håller party.

Puss/ Asta

Snodd graviditetslista.

Snodd bild på Google. 

En lista jag fann hos Underbara Clara. Länk  här

När blev du mamma? 
17 år första gången, 19 år andra, 21 år tredje och 25 år med sista.

Hur många barn har du?
Fyra underbara människor har det blivit som nu är mellan 29-21 år gamla.

Var graviditeterna planerade?
Bara en av mina graviditeter har varit planerad, nr II, och då gick det ändå mycket fortare än vad vi kunnat föreställa oss.

När berättade du om graviditeterna?
Alltså jag har aldrig kunnat hålla tyst!
Med fjärde ungen bestämde jag mej att NU ska jag banne mej iinte berätta för någon. Alla ska få upptäcka det själva. Och plötsligt hör jag mej själv berätta för en bekants syster utanför affären i typ 4:e veckan.
Helt hopplös på denna typ av hemlis.

Hur många barn vill du ha?
Jag vet inte. Jag ville alltid ha en till. Länge drömde jag om ett femte barn och flyttade fram min "senaste ålder" flera gånger. Men hade jag fått fem barn så hade jag säkert velat ha sex ungar. Vissa kvinnor har svårt att sluta helt enkelt.

Tätt ihop eller långt isär?
Jag tror att tre år emellan är ultimat. Själv har jag 2½ år, 18 månader och 4½ år emellan mina.
Jag tycker det gick bra då, man levde i sin egen verklighet och visste inte annat, men nu skulle jag säga att 18 månader är för tätt.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? 
Kanske beror det på att jag varit så ung men jag har inte oroat mej alls med de tre första utan bara förväntat mej att allt ska gå bra. Med fjärde barnet oroade jag mej jätte mycket, först att nåt skulle vara fel med hen och sedan att hen skulle vara död.
Barnmorskan sa att det är vanligt hos dem som får många barn, att de lixom känner att de "förbrukat sin tur."

Hur var graviditeterna?
Relativt lätta. Illamående i början och trötthet. Med nr 3 mycket förvärkar tidigt i graviditeten men annars ingenting. Det som varit har varit min stora skräck för förlossningarna.

Gillade du att vara gravid?
Ja, det måste jag säga. Jag kände mej väldigt speciell och välsignad under alla mina graviditeter.
Gravida kvinnor är vackra och får ett speciellt skimmer omkring sej.

Visste du vilket kön det skulle bli?
Jag gissade fel varje gång. Tycker förövrigt att det är ett ofog att föräldrar numera tar reda på könet i magen, det är ju det som är den stora överraskningen.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Jag har prövat allt.
Med 1:a körde jag Petedin, bäckenbottenbedövning och lustgas. Var livrädd hela tiden.
Med nr 2 körde jag ingenting. Bara bubbelbad. Höll på att bli tokig av smärtan.
Nr 3 var nog bäst. Bad där jag öppnade mej jättesnabbt och sedan lustgas vid krystningarna.
Nr 4 EDA. My god, vilken lycka. Tills jag skulle krysta. Då kom smärtan som en fullständig knock.

Hur var första bebistiden?
Både ock. Jag har älskat bebistiden. Det är då jag instinktivt vetat hur jag ska göra. Ju äldre barnen blir desto svårare. Samtidigt kan jag nu i efterhand och med mer kunskap se att jag drabbades av förlossningsdepressioner som blev värre för varje barn. En oerhörd skräck över omvärlden och över att inte kunna skydda mitt barn. Efter tredje barnet höll jag på att gå med i Jehovas vittne och efter fjärde barnet var jag näst intill psykotisk.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
 Ja, men dom har inte passat. Så det har blivit nya.

Ett råd till blivande mödrar? 
 Lita på dej själv och dina instinkter. Du vet hur man tar hand om ett barn. Skit i alla studier, vetenskap ändras hela tiden. Lyssna till dej själv och rådfråga din mamma eller någon annan kvinna du står nära.


Puss/ Asta

Underbara Claras inlägg

Sprider "Underbara Claras" blogginlägg här. Betonar att det INTE är mina ord men att jag instämmer i varje stavelse. Hoppas att hon inte har något emot att jag gör så här men jag vill att så många människor som möjligt ska läsa dessa rader.
Varsegoda!

Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting.

När jag var liten gick en våg av rasism genom Sverige. På den tiden var det rädslan för nazisterna med rakade skallar som höll mig vaken om nätterna. Jag önskar att jag kunde säga att det är bättre nu. Men det är värre. För fortfarande sitter rasister i Sveriges riksdag. Och Ian Wachtmeister från Ny Demokrati inbjuds till Agenda för att på bästa sändningstid kommentera partiledardebatter. När Mona Sahlin köpte Toblerone på statens kontokort uppstod en politisk kris. Men när SD-politiker önskar livet ur ensamkommande flyktingbarn, hotar folk med järnrör och säger sig hata muslimer fortsätter partiet bara att växa.
Det är val nästa helg och jag vill lägga min röst på den politiker som precis som jag ligger vaken i vargtimmen och oroar sig över klimatförändringar. Som inte säger ”Sverige gör tillräckligt” utan säger ”Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska vara bäst i världen”.
Jag vill lägga min röst på den som värnar samhällets minsta och svagaste. Som kommer hjälpa utsatta grupper, vare sig de är utsatta på grund av kön, läggning, ålder eller etnicitet.

Jag vill rösta solidariskt med de som har det allra sämst i samhället. De arbetslösa, sjuka eller helt utförsäkrade som sett ett redan fattigt liv bli allt fattigare de senaste åren, bara för att de som har jobb och är friska ska få känna att ”det lönar sig att arbeta”.
Jag vill lägga min röst på den politiker som förstår att jämställdhet är en ödesfråga. Så väl mellan klass som mellan kön. Och jag kommer göra det lika mycket av solidaritet som av egoism. För jag vill vara trygg. Jag vill att mina barn ska vara trygga. Samhällen med små klyftor mellan fattiga och rika är mindre konfliktdrabbade. Det gagnar alla. Och en dag är det jag som är sjuk eller arbetslös.

Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka.
 
Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.

När jag röstar på söndag kommer det inte vara som att ta ett lån eller köpa en bil: Vilket parti ger mig bäst erbjudande? Mest kvar i plånboken? Nej, när jag röstar på söndag så kommer jag ha visionen om mitt Sverige för ögonen. Ett helt annat Sverige än dit vi nu är på väg.