Snodd graviditetslista.

Snodd bild på Google. 

En lista jag fann hos Underbara Clara. Länk  här

När blev du mamma? 
17 år första gången, 19 år andra, 21 år tredje och 25 år med sista.

Hur många barn har du?
Fyra underbara människor har det blivit som nu är mellan 29-21 år gamla.

Var graviditeterna planerade?
Bara en av mina graviditeter har varit planerad, nr II, och då gick det ändå mycket fortare än vad vi kunnat föreställa oss.

När berättade du om graviditeterna?
Alltså jag har aldrig kunnat hålla tyst!
Med fjärde ungen bestämde jag mej att NU ska jag banne mej iinte berätta för någon. Alla ska få upptäcka det själva. Och plötsligt hör jag mej själv berätta för en bekants syster utanför affären i typ 4:e veckan.
Helt hopplös på denna typ av hemlis.

Hur många barn vill du ha?
Jag vet inte. Jag ville alltid ha en till. Länge drömde jag om ett femte barn och flyttade fram min "senaste ålder" flera gånger. Men hade jag fått fem barn så hade jag säkert velat ha sex ungar. Vissa kvinnor har svårt att sluta helt enkelt.

Tätt ihop eller långt isär?
Jag tror att tre år emellan är ultimat. Själv har jag 2½ år, 18 månader och 4½ år emellan mina.
Jag tycker det gick bra då, man levde i sin egen verklighet och visste inte annat, men nu skulle jag säga att 18 månader är för tätt.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? 
Kanske beror det på att jag varit så ung men jag har inte oroat mej alls med de tre första utan bara förväntat mej att allt ska gå bra. Med fjärde barnet oroade jag mej jätte mycket, först att nåt skulle vara fel med hen och sedan att hen skulle vara död.
Barnmorskan sa att det är vanligt hos dem som får många barn, att de lixom känner att de "förbrukat sin tur."

Hur var graviditeterna?
Relativt lätta. Illamående i början och trötthet. Med nr 3 mycket förvärkar tidigt i graviditeten men annars ingenting. Det som varit har varit min stora skräck för förlossningarna.

Gillade du att vara gravid?
Ja, det måste jag säga. Jag kände mej väldigt speciell och välsignad under alla mina graviditeter.
Gravida kvinnor är vackra och får ett speciellt skimmer omkring sej.

Visste du vilket kön det skulle bli?
Jag gissade fel varje gång. Tycker förövrigt att det är ett ofog att föräldrar numera tar reda på könet i magen, det är ju det som är den stora överraskningen.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Jag har prövat allt.
Med 1:a körde jag Petedin, bäckenbottenbedövning och lustgas. Var livrädd hela tiden.
Med nr 2 körde jag ingenting. Bara bubbelbad. Höll på att bli tokig av smärtan.
Nr 3 var nog bäst. Bad där jag öppnade mej jättesnabbt och sedan lustgas vid krystningarna.
Nr 4 EDA. My god, vilken lycka. Tills jag skulle krysta. Då kom smärtan som en fullständig knock.

Hur var första bebistiden?
Både ock. Jag har älskat bebistiden. Det är då jag instinktivt vetat hur jag ska göra. Ju äldre barnen blir desto svårare. Samtidigt kan jag nu i efterhand och med mer kunskap se att jag drabbades av förlossningsdepressioner som blev värre för varje barn. En oerhörd skräck över omvärlden och över att inte kunna skydda mitt barn. Efter tredje barnet höll jag på att gå med i Jehovas vittne och efter fjärde barnet var jag näst intill psykotisk.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
 Ja, men dom har inte passat. Så det har blivit nya.

Ett råd till blivande mödrar? 
 Lita på dej själv och dina instinkter. Du vet hur man tar hand om ett barn. Skit i alla studier, vetenskap ändras hela tiden. Lyssna till dej själv och rådfråga din mamma eller någon annan kvinna du står nära.


Puss/ Asta

Tyck till om fetma, jag vill veta!

Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.

Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.

Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.

Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.

Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.

Puss/ Asta

Pappornas rättigheter

 

Pappor har, världen över och i alla tider, haft någon slags biroll inom familjen.
Det är runt mammor å barn som navet snurrar.
Pappor har i bästa fall tjänat pengar till familjen, stått för något diffust skydd mot faror, lekt med sina ungar och tagit till basrösten och kanske rottingen när barnen behövts uppfostras.
Om de nu inte dragit och lämnat, skilt sej från sina barn samtidigt som de skilde sej från deras mamma för att starta upp någon annanstans.
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, håller detta nu på att förändras.
Det är fortfarande kvinnor som tar ut majoriteten av de valbara föräldradagarna, det är fortfarande mest kvinnor som vabbar och det där tror jag vi behöver en lagstiftning för att skynda på.
Vi har ändå kommit såpass långt att vid en separation/ skilsmässa mellan föräldrarna så har papporna sina barn oftare än tidigare då varannan helg (eller mer sällan) var vanligast.

Min erfarenhet av pappor å män är att de betydligt oftare än kvinnor smiter från sitt ansvar. Är ointresserade av det.
De kan ifrågasätta faderskapet i onödan, de kan krångla med att betala sitt underhåll och tjafsa om att hjälpa till mer ekonomiskt.
De kan bli förbannade över en graviditet trots att varenda pojkvasker i detta land rimligen borde veta hur man skyddar sej från ofrivilliga sådana.
De kan krångla med att ha sina ungar, inte vara speciellt intresserade.
De kan bete sej olämpligt ihop med sina barn, sätta sej själva först som om de själva vore egoistiska ungar.
Jag har hört, och känner till oändligt med fäder som inte borde få träffa sina barn alls därför att de missbrukar, är våldsamma eller allmänt olämpliga.
Å alla dessa mammor som stångas för att barnen ska få träffa sin pappa.
Eller slippa träffa sin pappa.
De historierna är vardagsmat.

Men jag har väldigt lite funderat på vilka små rättigheter en sund och bra man har kring föräldrarollen om mamman sätter sej emot.
Att världen är ojämlik även där.
Om en man å en kvinna väljer att bli gravida och kvinnan därefter inte vill ha med mannen att göra... då har han inga som helst rättigheter till sitt ofödda barn.
Alldeles hur engagerad han är, alldeles hur mycket han ser fram emot det ofödda barnet så har han noll och inga rättigheter att få följa med till barnmorskan, se ultraljudet eller få någon som helst information.
Detta trots att alla vet, att all samlad forskning visar, hur viktig barnets relation till sin pappa är och trots att alla förstår att början på den livslånga relation mellan pappa-barn börjar just under graviditeten.
Kvinnan har hela makten över något som faktiskt är gemensamt.

Jag känner till en man. En skötsam, snäll, ansvarstagande man som skaffade barn med en kvinna under en relation. En relation som tog slut innan barnet hann födas.
I flera år fick han strida för rätten till sitt barn.
År efter år efter år fick han smulor, beslutade el framtvingade hos mamman, korta besök. Familjerätt som blev tingsrätt.
Nu, många år senare, har det löst sej men efter stort lidande för denna man som faktiskt inte gjort något fel. Man kan bara hoppas att relationen till barnet inte blivit skadat i grunden.

Ett jämställt samhälle tjänar både män och kvinnor på.
Bara för att vi på så gott som alla områden lever under ett patriarkat även i Sverige finns det ingen som tjänar på att pappor tilldelas en biroll i "Projektet Familjen."

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Njut av det

 

Det pratas allt mer genus nu för tiden när det kommer till barnuppfostran.
Fint så och säkert på tiden!
Vi behöver medvetandegöra hur vi tänker å handlar, både som land och individer, om det inte ska ta ytterligare 100 år innan vi är på riktigt jämlika män och kvinnor i landet Sverige.

När jag var småbarnsmamma funderade jag inte en enda sekund på sånt skall jag erkänna. Inte i de termer som är nu i allafall.
Jag ville uppfostra mina barn till goda människor. Tänkande och empatiska individer som fick lära sej att argumentera för sej. Som trodde på sin kapacitet.
Men genus... nä.
Mina flickor var väldigt "flickiga", särskilt min äldsta och yngsta som älskade klänningar och fina frisyrer och halsband och tiaror och som redan som små flirtade med alla män. Satt i ett soffhörn och blinkade med ögonfransarna.
Å sonen han önskade sej ett gevär när han var 3. En "pang pang."
Han hade inte fått något leksaksvapen innan, för även om jag inte funderade i genus så hade jag principer.
Men han tog allting och använde som "pang pang"... galgar, pinnar, skedar.
Å när han fick ett cowboygevär var lyckan total.
För att inte tala om när han fick "en gräsklippare precis som pappa" som fyraåring.
Han SOV med sin gräsklippare. Som ett kramdjur.

Min äldsta dotter väntar barn. 26 år efter att jag väntade henne.
ALLT har förändrats! Mycket så klart till det bättre.
Kvinnor röker i dag i allt mindre utsträckning under graviditeten, dricker inte, aktar sej mer för läkemedel.
Klokt så.
Men när det kommer till en liten skiva ost eller vakuumförpackat pålägg å lakrits i viss (liten) mängd börjar det kännas... ansträngt.
För att inte tala om vilken sida man bör sova på.

Vi har, intet för intet, världens lägsta spädbarnsdödlighet i det här landet.
Det skall vi vara glada och tacksamma över.
Å vi har lagar och förhållningssätt till hur vi tar hand om våra barn.
Hur de ska uppmuntras, lyssnas på, synliggöras, skyddas.
Jätte bra.
Men någonstans kan jag känna att både det här med att vänta barn och att få barn håller på att bli så komplicerat och så vetenskapligt att vi glömmer att det är världens naturligaste sak.
Det är faktiskt nästan det enda som människan är förprogrammerad till att göra ihop med att äta, skita å sova. Att reproducera sej.
Vara gravid. Föda barn. Ta hand om sin avkomma.
Det känns som att instinkterna håller på att gå förlorade, erfarenhet underskattas för att vi GÖR det så satans... märkvärdigt.
Förstår ni hur jag menar?

Ergo Sum och jag talade om allt detta när vi sågs sist.
Om mej och min dotter. Om mitt väntade... älskade... barnbarn.
Om hur olika vi tänker. Jag då. Hon nu.
Å Ergo är så klok.
Precis som hon sa så var jag en enkel och outbildad ung flicka.
Jag gick på instinkt. Kroppen lärde mej hur.
Min dotter är en betydligt äldre kvinna än vad jag var som förstföderska.
Hon är inte bara barn av en annan tid.
Hon är akademiskt skolad. Van vid att läsa sej till, van vid evidens, vid fakta.

Om jag ändå får lov att ge min dotter och alla andra unga kvinnor som väntar sitt allra första barn ett gott råd så är det att, tänk inte så mycket. Njut av resan.
Njut av att det kommer att gå bra (för det gör det nästan alltid och i synnerhet i vår del av världen) och att kvinnor har gjort detta sedan tidernas begynnelse.
Den fertila tiden går så fort.
Gravid är man inte så många gånger i livet.
Å du kommer aldrig att ha så bra koll på var ungen är som nu :)
Njut av det.

Puss/ Asta

En bekännelse

Nu ska ni få veta en sak om mej.
En bekännelse.
Jag är världens värsta sladderapa.
(Sladder som i skvaller och inte som i löst fett även om det inte är världens största lögn det heller.)
Jag ÄSLKAR hemligheter... och jag har jättte svårt att hålla tyst om dom.
I alla fall mina egna hemligheter, andras förtroende förvaltar jag faktiskt på ett annat sätt.

Jag har varit gravid fyra gånger.
Varje gång har jag tänkt att jag inte ska berätta nåt för allmänheten. Att de ska få upptäcka det själva.
Mmmmm.
Det har gått "sådär" kan man väl säga om man vill vara snäll mot sej själv.
"Jag MÅSTE bara berätta det för DEN" "Å den." "Å henne" "Å honom."När jag väntade Mini minns jag det extra väl. INGEN skulle minsann få veta.
Typ två-tre dagar efter graviditetstestet hör jag mej själv stoppa en granne jag typ aldrig pratar med utanför vår lilla närbutik (som nu är pizzeria)
"Hej, härligt väder va?! Allt väl med dej? Jo jag ska ju ha barn igen! Jaja men!"
Helt hopplös! 

Puss/ Asta