Jag har precis sett klart sista avsnittet av Firefly Lane på Netflix och fulgråtit högt och länge.
Numera behöver jag den typen av ventiler för att locka fram gråten.
Jag har alltid haft nära till gråt, lixom till skratt, men på senare år haft allt svårare för att gråta. Säkert en mix av ålder och antidepressiv medicin.
Hur som helst behövde jag gråta och vad kan då vara bättre än en dramaserie med extra allt, en så vacker berättelse om vänskap och om att välja sin familj.
Tre orosmoment och sorger tär på mej just nu.
Och jag vill varna känsliga läsare som inte känner mej. Min blogg är och har alltid varit lite i krönikaformat med humorn, ironin och självdistansen ständigt närvarande.
Det är i alla fall min intention med de flesta av mina inlägg. Men då och då dyker det upp något djupt personligt och jobbigt.
Det är okej. Det är framförallt den jag är.
Ett barnbarn till mej har en svår sjukdom som jag fick veta om härom dagen.
En otroligt ovanlig sjukdom som bara 200 personer i hela världen diagnostiserats med.
En sjukdom som gör att han med stor sannolikhet inte kommer att bli vuxen.
Det räcker så, jag behöver inte säga mer.
Ni som är mammor vet ju vad som är mammors absolut främsta prioritet.
Det är inte att älska. Inte att läsa sagor eller begränsa skärmtid. Inte att baka bullar eller bygga legohus.
Att vara mamma är att fixa saker. Lösa problem. Ta bort det ledsna... och nu, nu kan jag inte det!
Jag kan bara sörja för den ljuvliga lilla ungen, förbanna den jävla slumpen som ledde oss hit och oroa ihjäl mej för mitt barn och dennes familj.
Anledning nummer två att gråta.
Jag har en hund som heter Bente-Nora. Eller sorry, glöm det jag nyss skrev.
Jag har en själsfrände och bästa vän som heter Bente-Nora.
Hon blir sju i oktober och för att vara en Dogue de Bordeaux är det... börjar det bli gammalt.
Hon har lovat mej att bli hundra år men sista veckorna har jag känt att hon är trött, nedstämd, drar sej undan.
Jag ska till veterinären med henne i övermorgon men jag är orolig, skräckslagen rent av, att något är fel och att vi närmar oss slutet.
Och det går inte! Jag kan inte fortsätta andas och leva utan henne.
Som en tredje anledning och lite av en bubblare så ska jag imorgon till läkaren för att diskutera min sömn.
I cirka 10 års tid har jag medicinerat med den lägsta dosen av en insomningstablett som kallas Zolpidem. Samma dos, jag hör tydligen inte till dem som blir dostoleranta och måste öka dosen för effekt.
Jag hade två års uppehåll då jag testade allt från Melantonin till kognitiv terapi utan större effekt, där jag sov vart tredje dygn och till slut blev sjuk om å om å om igen i infektioner. Då började jag, på läkares inrådan med medicinen igen, och det fungerar fint.
Jag har ett krävande jobb och ett lika krävande privatliv och jag behöver min sömn.
Men nu har en käck läkare kommit fram till att "detta är narkotika" och att "ett svalt sovrum" är bättre.
Jag skall träffa fru doktor imorgon och hon har stor potential att verkligen fucka upp mitt liv.
Så ja. Jag behövde lipa lite ikväll.
Puss/ Asta
