24 år sedan

 
Bild: Dotter nr II med sin fästman

Idag för 24 år sedan blev jag mamma för andra gången.
Jag minns inte tiden, jag minns inte vädret.
Men jag minns att vi på förmiddagen ringde efter barnvakt för att jag hade värkar.
Jag var skiträdd!
2 år och 2 månader tidigare hade jag varit med om min första förlossning och trots att den var helt normal var den en skräckupplevelse för mej.
Under graviditeten hade jag vid några tillfällen fått träffa en särskild barnmorska med intresse för förlossningsrädsla för samtal.

Vi hade enats om att jag skulle föda på ABC förlossningen.
Det låg inte på "vanliga förlossningen" på Sahlgrenska utan uppe på själva BB i ena änden.
Där var det naturlighet som gällde.
Naturlig smärtlindring så som varma bad, massage, kvaddlar (som ju låter jätte läskigt) och möjligen lustgas.
Där var födslorummet inrett i stort sätt som ett vanligt sovrum. Med vanlig säng och sängram i furu. Starkare färger på väggar å gardiner.
Lugnt å fiiiiiint.

Jag fick massage, jag blev klappad i pannan, jag fick bada bubbelbad och hade så jävla ont att jag bad barnmorskan dränka mej.
"Jag vill inte leeeeva mer! Dränk mej för helvete!!!!!" vrålade jag.
"Jag har så ont i tänderna" skrek jag oxå, det har jag av nån anledning haft på alla mina förlossningar.
"Den ska uuuuuuuuuuuuuuuuuut!" vrålade jag om och om igen.
Jag fick kliva ur badet för att krysta och när jag då bad om lustgas tyckte dom att "inte nu, nu har du ju varit så duktig och klarat dej utan, nu är det snart klart."

Det tog kanske 7-8 timmar. Helt normalt för en ung, stark omföderska.
Jag var 19 år.
19 år och mer omtumlad och borta när min andra lilla dotter föddes än jag varit var på nån av mina andra mer drogfyllda förlossningar.
Jo, för jag har gjort dem alla.
Första gången... bäckenbottenbedövning, lustgas, petedin (tror jag det hette... någon form av morfin.)
Andra gången... naturligt :)
Tredje... Lustgas
Fjärde... Ryggbedövning och lustgas på slutet. Det var outstanding!
Flickor, flickor... ni som inte fött barn, det finns ingen anledning att plåga sej i onödan. Man blir icke en bättre mor av det. Å man är definitivt inte mer vaken å alert när babyn kommer ut.

Jag minns att jag fick upp henne på bröstet. Att hon var olik sin storasyster.
Storasyster var smal, liten och med massor av hår. Denna lilla var stor å rund och helt flintskallig med stooora blå ögon.
Jag var mest tacksam över att det var över.
Vi fikade å jag kände mej en smula avstängd, utmattad.
Vi förflyttades till vanliga BB. Utanför dörren trängdes andra nyförlösta mammor som sa: "Vi hörde! Du måste ha haft det fruktansvärd!"
(Well, jag var förmodligen bara lite mer dramatisk än de flesta andra morsorna där.)

Jag kom in på mitt rum. Maken åkte hem till stora tjejen.
Lillflickan låg i sin plastbur och sov på sidan.
Jag såg på henne.
Hon slog upp sina blå ögon och tittade utforskande på mej... och tänk, det minns jag PRECIS hur det kändes.
För där å då överfölls jag av det enorma, vidunderliga mirakel som kallas moderskärlek.
Känslan man måste ha upplevt för att förstå. När en annan människa plötsligt blir det viktigaste i världen. Det största i världen. En kärlek som får all annan kärlek att kännas futtig och i en annan liga.
Jag tog upp henne i famnen. Ammade henne. Lovade älska och beskydda henne så länge jag andas!

Den känslan består.
Grattis fina unge.

Puss/ Asta