Uppåt

 

Jag har precis varit ute en sväng med Lilleman.
Det har blivit kallare igen och snöade puderlätt på oss.
Min lille prins uppförde sej exemplariskt hela rundan.
Han älskar att "träna", inte att lyda så där i vardagssituationer, men att öva på moment. Sitt, ligg, stanna, kom, hit, sitt kvar, fot...
Han vill aldrig sluta.
Jag har aldrig funderat på mer än vardagslydnad med honom.
Men det är klart, om killen nu har lite talang så varför inte...
En Dogue de Bordeaux har så klart inte samma förutsättningar som en border collie eller annat vall och brukshund, inte för att de skulle brista i intelligens utan för att de har en helt annat självständighet och saknar genen "will too please" :)
Men man skulle ju kunna slipa på momenten bara för att det är kul?!
För att göra nåt ihop.

 
Idag gick Mini långrundan med Gottfrid men igår gick han å jag en jätte lång sväng utmed havet.
Fantastiskt vackert med solen, de blå havet, den vita isen som bryter sej loss.
Jag känner att jag långsamt börjar landa.
Att jag åtminstone ibland kan vara i nuet och se allt som är vackert och fint.
Kontrasterna.
Det hårda-det mjuka
Det vita-det svarta
Det varma- det kalla
Livet, så som det är.
Frisk luft, tid, mitt hav och min prins det är allt jag behöver för att bli stark igen.
Allt jag behöver för att leva som en hel människa.
Jag kände mej oerhört privilegierad där jag gick.

Märta. Jag saknar henne på ett annat sätt nu.
Ett mindre smärtsamt sätt.
Som en vetskap om att hon är med mej och att det går bra.
Förstår ni?
Hon lixom... finns kring mej.
Gottfrid är nu, Gottfrid är här.
Jag är så tacksam över att jag har honom att borra ner näsan i.
Ta i, vara fysisk med.

Kanske ett skittråkigt inlägg att läsa men jag ville bara berätta det,
berätta att jag är på väg...
...uppåt.

Puss/ Asta