söndag 3 februari 2013
Han är killen som inte tar ett nej
Jag jämför dem.
Märta och Gottfrid.
Det blir tyvärr så, även om man vet att varje individ är unik.
Även om man inte ska.
Nästan allt är till Gottfrids fördel... och det har ingenting med kärlek att göra förstås.
Gottfrid ÄR en stadigare valp. Han är modigare, tryggare, mer kontaktsökande än vad hon var.
Men jag börjar se mer och mer av en personlighet som inte är "valp."
En personlighet som är hans... och kanske en del i att vara hanhund.
Jag hade ju hanhund innan Märta och ser likheter där.
Märta var tuff utåt.
Hon vaktade innan jag fick fason på henne mot ALLT.
Jag är helt säker på att hon skulle gått i döden i försvar om det var nödvändigt.
Hon var däremot världens mjukaste och känsligaste inför familjen.
Vid tillsägelser blev hon olycklig och låg. Ruskade på sej av en hård blick.
Gottfrid är godmodigare utåt än hon.
Nyfiken och glad.
Ibland reser han ragg av spänning men han närmar sej sedan både folk och fä med ödmjukhet.
Mot oss... sin flock... är han hårdare.
Han lyssnar och lyder (nåja...) bara mej.
Han är vansinnigt mycket en enmanshund.
Maken ignorerar han mest och dottern är han döv inför.
Men även mej och mina tillsägelser är han respektlös inför.
Jag kan ta i rätt hårt när han tex bits.
Ryta "nej" och suga tag honom i nackskinnet... för jag BLIR sur, det GÖR ont... när han far upp och biter tag i en magvalk eller en arm utan förvarning.
Jag har blåmärken och rivsår över hela kroppen.
Men han bryr sej inte.
Det bara rinner av honom.
Min "hårdhet" snarare triggar honom till att ta i ännu mer.
Han har inte alls Märtas känslighet inför att jag ska bli sur.
Han är en odåga.
Världens vackraste, goaste, finaste odåga.
Men han är stark, trots att han ännu bara väger dryga 40 kg och bara är 8 månader.
Jag tänker att det kommer mer prövande tider, när han är både starkare och självsäkrare, om nåt år eller så...
Då bör vi ha kommit till rätta med det här innan.
En del tror jag faktiskt är Märtas "fel."
Hon lät honom hållas, lät honom vara hur hårdhänt som helst.
Kunde gå tvärs över tomten med honom hängande rytande i halsskinnet eller örat.
Hon satte lixom inga gränser för hans lekar.
Så kanske tror han att man får leka så?
Här blir till att styra upp konsekvensen. Träna ledarskapsövningar.
Vad har ni för erfarenheter av tikar och hanar?
Vad säger mina Dogue de Bordeauxläsare?
Puss/ Asta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja du, din ras har jag ju ingen erfarenhet av. Men jag tycker att de två tikar vi har är extremt mkt lättare att ha att göra med i jmf med Dillen. Men då har han varit extrem också. Tämligen hyperaktiv och haft grav selektiv hörsel. Bet nåt vansinnigt när han var liten o busade. Han hade fått adhd diagnos om han hade varit barn tror jag. Nämen annars öppen, glad, aldrig skällt åt andra åt hundar, inte särskilt vaktig. Tikarna är vaktigare, lite vassare mot andra hundar och har ett annat mod tycker jag. Blomstret är ganska rädd i sig själv men hon skulle aldrig vika undan om nåt hotade. Väldigt modig -än mer efter valpkullen.Tycker tikarna lyssnar mkt mer, pinkar inte revir överallt och tar mer ansvar....känner av när man mår dåligt eller likn.De är smartare på ett sätt.Fast Trudelutten (Dillens avkomma) var extremt bitig som valp så hon var inte lätt då inte. HU! Men hon har blivit jättebra. Dillen han har mest levt efter sina premisser han...haft det gött och varit mindre lydig.Smart men utnyttjat det mer till sin fördel i en massa hyss. Ja....men jag vet inte heller vad som är hanhund o tik...skillnad mellan individer säkert. Vi hade ju två hanhundar när jag växte upp som var dvärgcollies. Väldigt mjuka o snälla båda två. Den ena lyssnade och tog ansvar för oss barn den andra var mest hungrig. Äh. Mönstret blir allt luddigare. Krama Gottepojken från mig!
SvaraRaderaDet du skriver om dina hundar påminner ju mkt om det jag skriver och även av vad man hört av andra.
RaderaTikar lite vassare utåt men mer familjära.
Fast Märtas hormoncyklar var inte att leka med. Det var som att ha 4-5 hundar i en.
Hon var en personlighet innan löp, en under, en efter, en i skenlöp och en emellan allt.
Å vansinnigt dominant. Lyfte alltid på benet, markerade överallt. Osv.
Men lite oroar hans styrka och totala ignorans mej. Måste få fason på det INNAN det blir ett problem. Kram och tack för dina tankar.
Får jag svara då Gotte liknar Snape i mångt och mycket? Jag använder aldrig kropp vid tillsägning nu för tiden, det triggar bara igång kamplusten. Vänder bort och minskar kontakten , det är det som funkar för mig och Snape. Man orkar ju inte bråka med stora killarna fysiskt...
SvaraRaderaJag tror du gör rätt där Annanas och jag gör så mkt själv med. Avstånd är oxå "värsta straffet" för honom som alltid vill vara med och nära. Kram
RaderaHar haft Border collie som första hund och hanar har det alltid varit, inte envisa för 5öre till skillnad från min första Frank (DDB) som är väldigt envis, tagit mig 3 eller 4 månader att få honom på en längre promenad utan att min sambo är med. Tog den lugnaste hanen i kullen så jag fick mig en trött & lat hund haha :)
SvaraRaderaHar en surtik här hemma som hatade frank när han kom hem hit men nu låter hon Frank hänga i hennes hals och han får bita henne hur som helst...
Samma sak som att Frank lyssnar på mig och inte min sambo eller någon annan, man kan som inte skälla ut han när han gör fel för då är öronen någon annanstans, gör han nå fel så ställer jag mig oftast framför honom och försöker hålla honom på ett ställe tills han lugnat ner sig och det är vad som funkar på honom för att han ska sköta sig!
Frank är den Bästa hanhunden jag haft även han bara är ca 6 månader, även fast han är helt galen och busig så har han bara gett mig ett bitmärke för han är så försiktig med mig, varje morgon ger jag honom en kram och nu den senaste månaden har han varje morgon gett en kram tillbaka, lägger huvudet på min axel och bara är :)
Han kommer att få mitt vatten att rinna över men det är ju vad som hör till hundlivet ;)
Ha de gott :)