Kom igen småbarnsmorsor, vad gnäller ni över?

 

Jag läser på småbarnsföräldrars bloggar om hur jobbigt det är att ha barn.
Oj oj oj vad de små kan hitta på mycket i ett litet nafs.
Min fråga till er blir då, Hur stora tänder har eran busunge?

Min skitunge följer mej hack i häl hela dagarna.
När jag går på toaletten sitter han utanför dörren och slår på den en gång varannan sekund med sina stora kloförsedda labbar.
"Kommer du ut? Kommer du ut? Kommer du ut? Kommer du ut? Kommer du ut?" betyder det. Efter fem-sex krafs brukar det ackompanjeras av ett ihärdigt gnällande.

Skulle han mot förmodan klara sej utan mitt förtjusande sällskap några minuter så betyder det nästan alltid bus.
Vad jag än pysslar med (läser, bloggar, lagar mat, dammsuger, småslumrar...) måste jag därför alltid ha ett halvt öra mot honom.
Ett halvt öra? Är det örsnibben då?

Min skitunge biter sönder allting på nolltid. Hans stora tuggtänder är så här stora ungefär ---------------------. De är kapabla kan jag säga.
Ett torkat grisöra mal han ner på dryga minuten.
Det tar ungefär lika lång tid att massakrera en sko eller en känga.
I går köpte vi en bal med mjukt toalettpapper.
Jag behöver inte säga mer va?!

Han är 8 månader och kan hoppa rakt upp på bord. Han kan välta det mesta.
Han kan NÅ det mesta om han ställer sej på baktassarna.
Att skjuta något längre in på en bänk tjänar alltså ingenting till.
Han kan öppna garderobsdörren. Plocka ut vad han behagar.
När han får tag på fjärrkontrollen, telefoner eller annat suger han inte lite sött på dem. Nej han dränker dem först i dregel för att sedan på en minut förvandla dem till oidentifierbara klumpar.

Utomhus är han lika döv som alla småbarn.
Lika tanklös. Lika barnslig.
Fast han springer fort som attan på sina fyra långa ben.
Å trots att han är bäbis väger han 43 kg och har en jäkla massa muskler placerade kring nacke och front vilket gör honom dyngstark.
Hundvana människor ser att han är en liten valp.
Icke hundvana människor tror att han är en livsfarlig pittbull.

De är inte helt fel ute.
Ibland finner han inga skor eller fjärrkontroller och då går det lika bra att bita i mej. Att passera honom är med livet som insats för rätt som det är vill han leka och biter till i första bästa valk.
Det kan vara ett lår, ett gäddhäng, en dubbelhaka.
"Aj" är ett ord han förstår ungefär lika dåligt som "nej."
Jag har aldrig tidigare sett så mkt ut som "misshandlad kvinna" som nu.
Blåmärken överallt.
Eller hematom som det heter i sjukhusvärlden.


På nätterna väcker han mej flera gånger.
Ibland för att han vill kissa, ibland för att han med kraft sträcker på sej och jag får ett bakben omilt uppkört i ansiktet.
I morse fick han inte frukost fort nog och beslutade sej för att klara sej själv.
Han välte ut fodersäcken.
10 kg hundmat.
Japp.

Tilläggas skall att jag är 43 år. Fyller 44 i år. Är ytterst ovältränad. Tandlös och helt enkelt... gammal.
Men kärlek övervinner det mesta, inte sant?!

Puss/ Asta