En bristfällig dotter?

 

Jag. Idag.
Lik pappa över ögonen och näsan.
Lik mamma på andra sätt.
Min egen. Oxå.

Jag är medelålders och har en så genomarbetad relation till mina föräldrar som jag tror att vi kan ha.
Mamma... har jag en tryggare relation till. Till henne kan jag säga... och gör ofta... att "Åhhh, jag orkar inte prata med dej om det här" eller "Nu är det tredje gången du ringer idag, vad VILL du?!"
Så skulle jag aldrig våga säga till pappa. Eller jo kanske, men steget är längre.
Pappa... inte lika självklar för mej. Inte lika trygg. Skulle kunna försvinna.
Å andra sidan så är jag "pappas flicka" på så många andra sätt.
Ser upp till min pappa. Är lik min pappa. På gott och ont.

Jag är inte någon omtänksam dotter.
Jag har ofta dåligt samvete för det. Att jag borde ta mej tiden att hälsa på pappa oftare (jag tycker ju att det är roligt... men saker här hemma drar i mej) och att jag borde ringa mamma oftare. Finnas mer för henne. Hon är så ensam.
Men jag lever på liksom...
Älskar mina föräldrar... ja, absolut men har fullt upp med min egen familj.
Egentligen vet jag att det inte är så.
Att jag visst skulle hinna. Andra hinner ju.
Jag kan trampa på mej själv rätt mycket för det där.
Att jag är så... nonchalant som dotter.
Men så ibland far min inre röst in som försvar.
"Man får de barn man förtjänat."
Mamma har alltid älskat min lillebror mest. Omhuldat honom, satt honom i första rummet. Först för att han var minsting, liten och älskvärd. Sedan för att han blev missbrukare och sjuk.
Min pappa har alltid älskat sin styvson mest. Ägnat honom mest tid, är mer stolt över honom. Å han ÄR en helt fantastisk ung man min bonusbror.
Snygg, ambitiös, smart, rolig.
Det är som det är, det gör inte alls ont längre, det är färdigarbetat och klart.
Men det kanske sätter spår i min prioritering av mina föräldrar... trots kärleken.

Jag tänker på hur det ska bli när jag är äldre.
När mina barn har sina familjer och fullt upp med det.
Kommer jag sitta här då och önska att de ska komma på besök som alltid dröjer?
Kommer jag att ringa dem, lite för ofta, och höra deras svalda irritation över att jag stör.
Trots att jag tycker mej "ha förtjänat" något annat.
Det är märkligt det där...
De som vet bäst hur barn ska uppfostras är de som inte själva har fått barn.
Å kanske är det lika dant med de som ännu inte har vuxna barn?
Jag ser på mina fyra barn, hur olika de är.
Vilka olika uppfattningar de har om sin barndom.
Trots att de är uppvuxna i samma hem och trots att man försökte vara millimeterrättvis när de var små. Delade noggrant lika många godisar i varje skål,
mätte glasen mot varandra så alla fick exakt samma mängd läsk.
De upplever utefter sin personlighet.
Ser och ser inte saker utefter vilka de är.
Upplever oförrätter som jag inte ens minns eller som jag kommer ihåg fast i ett helt annat ljus.

Jag stod med "Felicia försvann" (Annas Wahlgrens dotters bok där hon rasande gör upp med sin mamma och sin barndom) i handen i bokhandeln igår men la tillbaka den.
Dels är jag inte så förtjust i "sanna skildringar av elände böcker" och dels så kändes det... lite som att snoka, lägga sej i ett personligt och smärtsamt bråk där bara den ena sidan får höras.
Utan att ha läst boken... Anna Wahlgren var även hon ett barn och en förälder av sin tid och jag tror att alla föräldrar... faktiskt... gör så gott de kan. Sen är det inte alltid tillräckligt, men alla föräldrar vill sina barn väl utifrån vad de själva förmår.
Utifrån vad deras föräldrar har gett dem för redskap som i sin tur är en produkt av sin barndom.

Det är inte helt lätt att vara förälder. Eller att vara någons barn.

Puss/ Asta