Summering och en liten bekännelse

Ännu en vecka är över och till enda.
 

Söndagskväll.
Ny vecka imorgon. Imorgon ska jag till läkaren igen.
Vi får se vad han säger. Förmodligen att jag är i form att börja arbeta igen.
Jag litar på professionen, i synnerhet hans, men känner mej lite spänd.
Nervös.

Veckan som gått har varit bra.
Tanden som opererades i måndags, värken i tisdags, mammi på besök i onsdags, lugn i torsdags, maken hem på fredagen, familjekväll i går och idag inget särskilt.
Seger mot AIK i hockey förstås. En skön promenad. En för lång middagslur, Falukorv å makaroner till middag. Nyheter och Agenda på tv.
Jag gillar Lövén. Jag tror på Lövén.

Jag har börjat med nåt.
Majoriteten av er tycker säkert det är skitfånigt.
Jag bryr mej inte så mycket om det ärligt talat, för jag mår bra av det.
Jag har börjat be kvällsbön.
Det har jag gjort tidigare i perioder i mitt liv.
Lite är det som meditation.
Det är det sista jag gör. När jag pussat Gottfrid godnatt, läst den sista fb uppdateringen, avslutat den sista wordfeudkampen.
Jag ber Fader vår och anstränger mej för att känna och mena varje ord, att måla upp bilder för varje ord. Jag andas lugnt, ligger bekvämt (eller ja, så bekvämt det går på en tunn å smal skumgummimadrass med en 45 kg hund mellan benen) och har knäppta händer. Och sedan tackar jag för saker som gjort mej glad under dagen, ber för människor som har det jobbigt, säger åt honom att påminna Märta om att jag älskar henne och säger god natt.
Tycker ni det är märkligt? Löjligt?
Kanske inte helt å hållet The Asta Pastasson style :) Hon som är mer arg på orättvisor, dräper Sverigedemokrater å ryar om låga löner.
Men det är jag, lika mycket och jag kommer fortsätta med det så länge det känns bra och meningsfullt. Just nu brukar jag längta efter mina samtal med Gud, så även ikväll.
Japp.

Nu bedtajm.

Puss/ Asta