onsdag 20 februari 2013

Känslig

 

Min Mammi från jobbet har varit här idag.
Jag fick de här fina tulpanerna av henne. (Svåra att fota med mobilen.)
Vi gick ner till stranden med Gottfrid. Hon hade köpt varsin lyxig sallad till oss och hon hade med bakad mjuk pepparkaka och kaffe. Å mjölk för att jag har det i.
Det är omtanke att komma ihåg det.
Det var svinkallt ute och vi talade om ditten å datten.
Så där som man gör när man känner varandra väl, men har en hund som avbryter hela tiden och vet om att tiden är begränsad.
Det vill säga lite på ytan.
Jag tycker hemskt mycket om henne min Mammi.
Hon har gått i pension nu och är bara inne å jobbar ibland.
Hon har lämnat ett stort hålrum efter sej.
Hon är en mycket duktig undersköterska. Hon är snygg, rolig och hon vågar säga precis vad hon tycker.
Å så är hon lite "mammi" oxå, någon jag kan anförtro mej åt och vara svag inför.

Det där med att vara svag är en känslig bit hos mej.
Jag vet inte varför...
En del människor, tex Mammi, säger det "Du är så känslig lilla gumman" och de menar ingenting illa med det.
Ibland argumenterar jag emot. Ibland säger jag ingenting.
Men jag upplever inte mej själv som känslig.
Jag upplever mej själv som skitstark!

Egentligen är det väl ingenting fel med att vara känslig.
Å kanske är jag både ock.
Jag har lätt till oro, lätt för att bli rädd, lätt för att bli sårad.
Men jag orkar bära en hel del och kanske mer än de flesta.
Jag har ett annat slags mod.
Allt jag har, allt jag är, allt jag gjort... är jag tack vare mej.
Allt jag inte är är oxå tack vare mej.
Jag bryter ihop lite då å då men jag reser mej alltid igen.
Alltid!

För ett kort tag sedan blev jag av någon som står mej nära jämförd med min familj.
Med min mamma. Med min mormor. I negativ bemärkelse.
Med deras svagheter och med deras missbruk.
Det var inte med en elak avsikt, snarare av omtanke, men det gjorde jätte ont och jag blev både rasande arg och fruktansvärt ledsen.
Jag har i hela mitt liv kämpat med att vara JAG och inte summan av min bakgrund eller min släkt.
Jag tror det är därför som "styrka" är så viktigt för mej och antydningar om motsatsen jobbiga.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Ja. Är man stark så vågar man ju vara svag. Och huvudsaken är väl att man tar sig upp igen. Kram!

    SvaraRadera
  2. Förstår att du blev arg. Och ledsen. För du är verkligen inte någon av dem. Det är inte din identitet. Du är du! Och har gjort en jädra massa de inte gjort. Sedan ärver vi alla något från de som kommit innan oss, men vi ÄR inte dem. Någonsin.

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare