Inspirerande ord på vägen

 Jag har alltid varit en människa med lättriggad ångest.
Den där lilla ungen med "ont i magen" som de aldrig fann nåt fysiskt fel på.
Minns att mamma var tokig på mej efter ännu ett besök på akuten som inte gav någonting.
Sedan många år äter jag en låg dos antidepressiva för att hålla mej något jämnare i humöret och det har fungerat bra.
Bra ihop med att jag alltid haft ganska höga krav på mej att inte hänge mej åt självömkan i längre perioder utan ta mej vidare.
Skärpa till mej helt enkelt.
Resa mej på 9. Det har jag satt en ära i. 

Men sista veckorna känner jag att det inte går. Jag kommer bara upp på knä hur jag än kravlar med mina stela höfter.
Det är inte bara Bente, det är inte bara min livssituation, det är inte bara omvärlden, det är nåt mer.
Ett tungt jävla täcke av nervositet, ledsenhet, hopplöshet som jag inte finner någon väg ut ur. Att vakna varje morgon med en stor tyngd över mej och att inte hitta ut.
Jag finner ingen jävla väg ut.
Inspirerande ord så här en bländade vacker försommardag va?

Har jag en depression? Eller vad är detta självförakt för någonting? 
Varför känner jag mej sämst i världen? Oduglig i alla mina roller.
Ful. Dum. Misslyckad.
Jag som alltid sagt att mina antidepressiva gör det svårt att gråta lipar hela tiden, har en gråtklump i halsen precis jämt.
Orkar inte träffa människor och far samtidigt dåligt av att vara själv.
Känner mej ensam på jorden.
Skriver sån här jävla skit på nätet!!! 

Jag är van vid att ta tag i mej själv. Göra det jag kan med hyfsat deppiga gener (jag hade aldrig i älgvete fått gå i avel om jag var labrador.)
Jag sover mycket. Jag är ute och rör på mej varje dag. Jag äter... hm, inte bra men jag äter, jag dricker ingen alkohol sedan 10 månader tillbaka. Jag är inte den som måste putsa diskbänken innan jag unnar mej att sitta ner och jag är bra på att säga nej till övertid och annat jag inte vill.
Jag försöker, men ingenting hjälper. 

Och med dessa peppande ord skickar jag ut er i världen mina nyponroser. 

Puss Asta

En alldeles speciell sorg efter en alldeles speciell individ

För två veckor sedan, den 16:e april 2025 strax före klockan 12 drog min bästa vän sitt sista andetag här i vårt kök.
Det gick lugnt till, hon åt godis till hon somnade och märkte mycket lite av vad som hände. Hon var omgiven av mig och två av mina döttrar som jag gett gråtförbud innan hon vad borta, men vår ångest kände hon ändå av så klart.
Min bästa vän hade fyra tassar och en svans. Hon hette Bente-Nora och var 7½ år.Alla hundar är sina egna och får en alldeles speciell plats i våra hjärtan, det vet alla som haft fler än en hund. Varje ny hund öppnar en ny dörr i ens hjärta och när de går tar de för alltid med sig en del av ens själ. 
 

Bente-Nora var one of the kind på så många vis.
Hon kom till mig när hon var 14 månader, fyra dagar efter att jag förlorat min förra hund Gottfrid. Hemmet var för första gången på väldigt länge tomt på hund och jag var på riktigt redo för psykakuten av sorg.
Jag hämtade henne hos uppfödaren i Norge, dit hade hon kommit tillbaka, mager å rädd för det mesta efter en skitstart i livet.
Jag gjorde det på vinst och förlust utan att veta om det skulle hjälpa mig, jag behövde en hund.
Första natten sov vi i soffan, hon på min arm och sakta sakta började det som skulle komma att bli en fantastisk vänskap och en vidunderlig kärlek. 

Jag uppfostrade Bente-Nora väldigt lite. Hon kunde inte många trick.
Hon var inte road av att "leka cirkushund." Hon behövde inte fostras.
Hon drog inte i kopplet. Hon ignorerade folk ute. Hon hade väldigt lite jakt i sig.
Hennes rädsla löstes av min kärlek och den tillit hon fick till mig. Hon litade helt enkelt på att om jag var lugn var det lugnt. Jag tog hand om henne.
Hon är mitt bästa bevis på att det förlegade pratet om Alfa och att vara en handfast ledare än nonsens och förlegade dumheter. En hund följer den som ger den mat, kärlek och tar ansvar för situationen.
Bente hade en mycket speciell färdighet som hon lärde sig själv.
Hon blev till en terapihund, inte bara för mig utan för alla hon älskade.
Hon visste hur hon skulle få en människa lugn.
Hon kunde härbärgera ångest och gråt utan att bli orolig och man kunde luta sig mot hennes starka bröst till man var klar.
Och som hon har fått ta mina tårar, lyssna på min oro och ångest.
Alltid med samma milda lugn. 

Att sörja en hund.
En individ du på förhand vet att du förmodligen kommer att överleva.
En hund men också den individ som du under många år är den som du pratar, umgås och skrattar med mest. Som gett dig all sin tillgivenhet, sitt sällskap, sitt beskydd.
Det är som Göran Greider skriver i sin bok "Stinas bästa vän" en sorg som sitter i kroppen. I muskelminnet. Och med det blir sorgen på många sätt mer mer intensiv än när en mänsklig vän dör.
Bente-Nora var den jag...bland människor och djur... litade allra mest på och även så här två veckor efter hennes död gråter jag, flera gånger per dag, av att hon fattas mig så ofantligt.
Jag skulle gjort vad som helst, betalat vad som helst för att få behålla henne.

Skillnaden mot när Gottfrid dog är att nu har jag ytterligare en hund.
Min Lill-Märta.
Samma ras som Bente-Nora men helt annorlunda. Om Bente var en teapeut är hon ett lyckopiller. Alltid glad, alltid med på allt men ung i sinnet och gråter jag så flyr hon. Hon är min bebis där Bente var bästa vännen.
Men jag är så tacksam att jag har en hund kvar, min lilla galenpanna som går på promenader med mig, lyssnar uppmärksamt när jag pratar och sover sked med mig på natten.
Hon hjälper mig vidare med all sin kärlek och glädje.
Och det måste gå. På nåt sätt måste det gå att klara livet utan min Bente-Nora, den vackraste av alla själar. 

Puss/ Asta

En krokodillmorsa rår hon inte på

 

Detta är en av mina pälsklingar. 
Hon heter Lill-Märta och är från Värmland, oklart varför hennes födelseort är viktig men hon betonar det ständigt. Detta att hon är från Värmlands djupa skogar där det finns både varg och björn.
Om jag påtalar att hon adopterades av mej när hon var 8 veckor och fram till dess mest framlevt livet i sin uppfödares bh eftersom hennes morsa inte ville veta av henne fnyser hon mest.
Det är... alldeles uppenbart... särdeles coolt att komma från Molkom. 

Idag har jag utsatt henne för tortyr.
Det hävdar hon lika bestämd som det där med att hon är  van att fajtas med rovdjur.
Enligt Lill-Märta finns det inte något som så övertygande säger "Jag älskar och respekterar dej inte längre" som att ta in henne i duschen, väta ner henne med 37 gradigt vatten, luddra in henne i schampo och skölja bort det igen.
Så gör bara synnerligen onda människor utan empati och kärlek i sej.
Att hon rullat sej i ett kadaver och STANK rutten fisk på flera meters håll spelar ingen roll.
Eller det spelar all roll (hon har lite svårt att bestämma sej) för hon doftade gudomligt och Bente-Nora (min andra pälskling) blev grön av avund den halva minut hon tilläts lukta så där innan duschen.
Nu var allt det där nöjsamma med strandhäng och parfymerande helt i onödan.
Onda, onda mamma.
Att det har av betydelse att hon sover sked med mej i sängen var natt är... enligt Lill-Märta från Värmland... bara någon form av efterkonstruktion. 

Lill-Märta är tre år. Fortfarande väldigt mycket tonåring med så där högt självförtroende och höga tankar om sin egen förträfflighet som bara tonåringar har.
Vi brukar säga att hennes themsong (stavade jag det fel nu?) är "Snart är det jag som är kung" från filmen Lejonkungen.
Lite så. Otroligt självsäker, ändå ene liten plutt och självklart helt bedårande.
Jag är galen i henne. Vad än hon påstår efter duschandet.
Lilla, som vi ofta kallar henne, är min fjärde Dogue de Bordeaux och alldeles sin egen.
Hon är FANTASTISK, ja jag skriver det i versaler för det är hon verkligen, på kontakt, inkallning och att i alla lägen stanna på kommando.
Inte ens mina brukshundar som jag tävlat med har varit så säkra på kommandot stanna eller så kontakttagande.
Hon är en mardröm, en jävligt stark mardröm, vid hundmöten och katträffar men kanske... bara kanske... börjar jag se en avmattning där. 

Ja, jag ville mest presentera den här lilla damen som alltså redan vid 6-7 veckors ålder (Tidigare skriker hon här nu) brottades med björnar i Värmlands djupa skogar.
Men en krokodillmamma med tummar och en duschslang... ja, det rår hon tydligen inte på hjärtat mitt. 

Puss/ Asta

Ps. Vad är en krokodill undrar kanske du? En krokodill är en pälsförsedd krokodil, förvillande lik en hund men med en krokodils styrka och vassa tänder.

Ensam

 Jag är ganska ensam.
Finns det en skamligare mening i vårt samhälle?    
Det är riktigt fult, riktigt jävla pinsamt att vara ensam 2024.
Att inte ha det där tjejgänget, den där bästa kompisen från barndomen?
Men jag säger det igen. Jag är ganska ensam.

Varför?
Jag har ingen aning!
Jag är kul. Empatisk. Hyfsat smart. Bra på att lyssna. Lika bra på att dela med mej och öppna upp.
Ändå.
Men det sista dygnet har jag fått flera händer utsträckta mot mej.
Händer av omsorg, Händer av förståelse.
Det är fint. Jag hoppas att jag förmår ta vara på det.
På den kärlek jag blir bemött av. Eller ja, kårlek var väl för mycket sagt (jag ska alltid överdriva) men ändå... sympati. 
Välvilja. 

Jag vill ha mer av vänskap. Systerskap is the shit.
Och jag vill ha mer av att säga ifrån. Bevaka mina gränser. Stå upp.
Det har jag dessvärre oxå mötts av de sista dagarna.
Bullshit. Och att tvingas se det, bevaka mina gränser.
Orimliga krav som inte ligger på mej eller mitt.
Fake förståelse och ord som faller platt.
Jag är 55+, jag genomskådar allt.
Min hud har rynkor och obefintlig elastisitet.
Mina tuttar är långa och magen putar ut.
Jag har rynkor, många å långa.
Men jag förstår att se när människor inte vill mej väl, när de bara ser efter sitt.Det är en erfarenhetens gåva och förbannelse.

Jag hoppas verkligen, för min skull och för er, att jag blir roligare vad det lider

Puss/ Asta

Ingen kickar fotboll som han

 

Jag har aldrig gillat Ann Heberlein, hon är för höger, för egoist, för... mycket för mej.
Men hon har skrivit en bok (jag inte läst) med en titel som jag ständigt återkommer till i tanken.
En titel som är genial.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."
Precis så kan jag känna!
Exakt så.

Jag låg i sängen idag när jag vaknade (var skulle jag annars ligga.) Pappas fru hade ringt och väckt mej, alldeles för tidigt. Jag låg där... på rygg... och kände plötsligt hur det värkte över bröstet och in mot armhålan.
Och jag tänkte "det är ångest, varför i älgvete skulle du få en infarkt just nu."
Men jag tänkte oxå, "om det är en infarkt så gör det inte så jävla mycket."
Jag vill inte dö. Men det här med att leva, det är onekligen trixigt. 

Jag har i hela mitt liv varit en tänkande person.
En analytisk person.
En ångestfylld personlighet.
Det är en del av vem jag är och jag har i hela mitt liv velat vara glättigare, mindre komplicerad, mer obrydd men jag är sån här.
En tredjedel in i förväntad livstid har jag väl, så gott som, accepterat det.
Jag blir aldrig någon obekymrad muntergök. 

Förmågan till lycka och att var obekymrad finns i vårt DNA.
Det blir forskarna allt mer övertygad om. Vår uppväxt och vårt mindset spelar mindre roll.
Alla kan träna och gudarna ska veta att jag försöker... skriver tacksamhetsdagbok och allt möjligt... men det är ändå så.
Alla kan inte bli Zlatan på lycka. 

Jag har i hela mitt liv varit en inkännande person.
En empatisk person.
En känslosam personlighet.
Och allra närmast står barnen.
Det mest sanna av alla ordspråk är: "En mor är aldrig lyckligare än det av hennes barn som mår sämst."
Så oerhört sant.
Och så oerhört dumt att då skaffa 4 barn.
Som genererar 12 barnbarn.
Chanserna till sinnesfrid blir med andra ord = 0.
Lägg till hundar som du gör till bästa vänner och själsfränder.
Och som nästan garanterat lever kortare liv än du...
Ja, så skapar du ångest. 

Och det, det är jag Zlatan på

Puss/ Asta

Vidöppna tårkanaler

 Jag har precis sett klart sista avsnittet av Firefly Lane på Netflix och fulgråtit högt och länge.
Numera behöver jag den typen av ventiler för att locka fram gråten.
Jag har alltid haft nära till gråt, lixom till skratt, men på senare år haft allt svårare för att gråta. Säkert en mix av ålder och antidepressiv medicin.
Hur som helst behövde jag gråta och vad kan då vara bättre än en dramaserie med extra allt, en så vacker berättelse om vänskap och om att välja sin familj. 

Tre orosmoment och sorger tär på mej just nu.
Och jag vill varna känsliga läsare som inte känner mej. Min blogg är och har alltid varit lite i krönikaformat med humorn, ironin och självdistansen ständigt närvarande.
Det är i alla fall min intention med de flesta av mina inlägg. Men då och då dyker det upp något djupt personligt och jobbigt.
Det är okej. Det är framförallt den jag är. 

Ett barnbarn till mej har en svår sjukdom som jag fick veta om härom dagen.
En otroligt ovanlig sjukdom som bara 200 personer i hela världen diagnostiserats med.
En sjukdom som gör att han med stor sannolikhet inte kommer att bli vuxen.
Det räcker så, jag behöver inte säga mer.
Ni som är mammor vet ju vad som är mammors absolut främsta prioritet.
Det är inte att älska. Inte att läsa sagor eller begränsa skärmtid. Inte att baka bullar eller bygga legohus.
Att vara mamma är att fixa saker. Lösa problem. Ta bort det ledsna... och nu, nu kan jag inte det!
Jag kan bara sörja för den ljuvliga lilla ungen, förbanna den jävla slumpen som ledde oss hit och oroa ihjäl mej för mitt barn och dennes familj. 

Anledning nummer två att gråta.
Jag har en hund som heter Bente-Nora. Eller sorry, glöm det jag nyss skrev.
Jag har en själsfrände och bästa vän som heter Bente-Nora.
Hon blir sju i oktober och för att vara en Dogue de Bordeaux är det... börjar det bli gammalt.
Hon har lovat mej att bli hundra år men sista veckorna har jag känt att hon är trött, nedstämd, drar sej undan.
Jag ska till veterinären med henne i övermorgon men jag är orolig, skräckslagen rent av, att något är fel och att vi närmar oss slutet.
Och det går inte! Jag kan inte fortsätta andas och leva utan henne. 

Som en tredje anledning och lite av en bubblare så ska jag imorgon till läkaren för att diskutera min sömn.
I cirka 10 års tid har jag medicinerat med den lägsta dosen av en insomningstablett som kallas Zolpidem. Samma dos, jag hör tydligen inte till dem som blir dostoleranta och måste öka dosen för effekt.
Jag hade två års uppehåll då jag testade allt från Melantonin till kognitiv terapi utan större effekt, där jag sov vart tredje dygn och till slut blev sjuk om å om å om igen i infektioner. Då började jag, på läkares inrådan med medicinen igen, och det fungerar fint.
Jag har ett krävande jobb och ett lika krävande privatliv och jag behöver min sömn.
Men nu har en käck läkare kommit fram till att "detta är narkotika" och att "ett svalt sovrum" är bättre.
Jag skall träffa fru doktor imorgon och hon har stor potential att verkligen fucka upp mitt liv.

Så ja. Jag behövde lipa lite ikväll.

Puss/ Asta

Jag är en kvinna som alltid legat i framkant

 Framkant ja.

När jag var tolv var det sex, drugs and rockń roll, vid tjugofem var jag fyrabarnsmamma, som trettiosexåring flyttade mitt första barn hemifrån och nu vid femtifem års ålder är jag fullfjädrad tant som funderar på döden.
Eller i alla fall på pensionen.
Jag har aldrig behövt visa leg på Systembolaget, inte ens innan jag var tjugo och nu tror folk att jag är minst femton år äldre än vad jag är.
I juli funderar jag på höstkläder, kring nyår planerar jag semester.
Glaset är alltid halvtomt trots att jag i hela mitt liv jobbat för att ändra inställning. Visst låter jag som en härlig ny bekantskap?

Härom dagen blev jag kallad för "gullig tant" av en okänd ung kvinna.
Vi kan väl gemensamt smaka på det uttycket!
Visst fattar jag att kvinnor i min ålder är dögamla för kvinnor i hennes ålder.
När jag började röka som tolvåring och det stod nåt om "P-piller och rökning för kvinnor över 35 kan leda till blodpropp" tänkte jag på fullt allvar "Spelar roll, om man dör när man är trettiofem eller sjuttiofem."
Gammal som gammal lixom.
Så visst jag ställer upp som tant.
Obstinat tant.
Manshatande tant.
Bitter tant.
Eller bara rätt och slätt, tant.
Men gullig tant? Vem vill vara det när man är under åttio?
Kanske känns det även efter åttio som ett big no no. 

Ett av mina hundraelva barnbarn heter Astrid och är snart 7 år.
Hon brukar alltid påpeka att jag har ruttna tänder, skrynkliga händer och lång rumpa.
När vi var på ICA härom veckan och handlade varsin påse godis säger hon högt och tydligt i kön: "Jag tycker du ska unna dej att äta godiset i bilen, du är så gammal så du kan dö när som helst."
"Tack för kaffet"... antar jag att tanter svarar på sånt. 

Puss/ Asta

Hej å förlåt

Hej gamla och nya läsare

Välkomna till mitt första blogginlägg på år och dar.
Jag är sååå tacksam gentemot Nina och Åsa som ordnat det här, som ger oss chansen på nytt. Jag tror och hoppas att det kan bli riktigt bra om vi alla vill att det ska bli det. Jag är i alla fall supertaggad på att möta er igen och att få chansen att lära känna nya härliga vänner.
Först vill jag be om ursäkt att jag fortsätter att använda bloggadressen jag hade sist det begav sig och att jag inte har några fancy bilder eller design.
Jag är bra på mycket (nja) men teknik hör inte dit. Kanske kan jag ragga upp lite hjälp och få ordning på det där så småningom.
Men just nu, just nu är orden viktigast!

Jag tänker att jag kör en presentation så ni vet lite vem som står bakom Asta Pastasson, för er som är nya, för er som har glömt.
Heter inte Asta Pastasson egentligen... surprise... men det är sedan många år tillbaka mitt alterego på sociala medier och nätet i stort.
Jag började min bloggkarriär på Amelia i många år för att därefter fortsätta på Blogspot under oxå ganska många år. Efter en bitter och djupt orättvis strid med Fackebook (egentligen ingen strid, de tog ett beslut punkt) blev min blogg bannad jag fick starta på nytt och besöksantalet sjunk som en sten.
Jag blev bitter, jag ÄR bitter (och inte ett dugg långsint 😀 ) la jag ner allting.
Men nu... tadaa... är jag tillbaka. 

Tio år från pension och högst upp i backen som sluttar brant ner mot rollatorer, Tena blöjor och nödbedda anhöringa. Gråhårig, vadderad och med en mycket övertygande tyngdlag som gjort sitt. Jag har gått och blivit tant! På gott å ont.
Bitvis är jag bitsk men jag skulle nog ändå säga att jag blivit mildare med åren, så er jag lyckades reta upp sist det begav sej, ge mej en chans till, jag har absolut blivit snällare! Väljer mina strider bättre.
Ett mähä? Nej, så långt skulle jag inte vilja dra det kanske. Eller jo, kanske lite mähä då.  

Jag har fyra barn, kopiöst med barnbarn och två av landets snyggaste hundar (det kan jag nog vara benägen att bråka om.)
Jag arbetar som förlösande barnmorska om nätterna och när jag är ledig och inte passar någon av de femtielva barnbarnen så hänger jag med hundarna, dricker vin och läser böcker.
Jag älskar havet, sörjer plötsligt rätt hårt att jag i hela mitt liv varit allergisk mot hästar. Jag är fullkomligt omusikalisk och helt utan takt och ton... i ordets alla bemärkelser.
Jag kämpar (trots brist på diagnos) med sånt som är självklart för det flesta, som att ringa myndighetssamtal, borsta tänderna regelbundet och gå å lägga mej på kvällarna.
Jag är skojig (konstigt nog är det inte många som skrattar), älskar mitt land även regniga somrar, röstar vänster (inte nödvändigtvis på Vänstern) och kan knappt cykla. 

Jag tänker mej att jag i huvudsak kommer att blogga om detta oerhört intressanta liv som är mitt men även betraktelser av vår omvärld.
Du är högst välkommen att läsa! 

Puss/ Asta

Asta recenserar "Lisa och Lilly" av Miam Lodalen

 

 

Hej svejs på er. Vet ni, jag har skonat er från fyra-fem bokrecensioner nu.
Jag vet ju att det inte är era favoritinlägg och eftersom bara en av dem var lite mer än godkänt så lät jag det vara. 

Men nu kommer ni dock inte undan längre, för nu har jag lyssnat på "Lisa och Lilly" av och med Miam Lodalen.
Det är den första delen i en planerad trilogi som skall skildra homosexuellas livsvillkor under 1900 talet.
"Lisa och Lilly" är en roman som bygger på en verklig kärlekshistoria och som har föregåtts av omfattande  research.
De är båda femton år, bor i Stockholm i arbetarkvarteren på Söder och året är 1911. 

Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Ögonblicklig passion uppstår och en svindlande förälskelse tar vid. Men i början av förra seklet hade unga kvinnor inte stort frihetsutrymme, allt som var roligt och spännande var förbjudet och samkönad kärlek bestraffades med döden.
Lisa förväntades hjälpa mor med hushållsarbete och passning av småsyskon, inte ränna omkring utomhus själv och i synnerhet inte på kvällstid.
Men känslorna går inte att hejda och de två flickorna hittar sina sätt att mötas och trotsar alla regler för att få vara tillsammans.
Ett år efter deras första möte finner man deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. 

Jag avslöjar slutet här för det gör romanen i sin inledande prolog.
Tyvärr skulle jag vilja säga. Jag hade önskat att få läsa romanen utan den vetskapen och med ett litet hopp om att de unga, förälskade skulle finna en lösning.
Kanske är det den vetskapen som gör att jag boken igenom har en ångestklump i magen. Att det knyter sej varje gång Lisa trotsar sina föräldrar, inte kom hem om natten, riskerar att avslöja detta oerhörda... att hon åtrår en annan ung kvinna.
Ändå, jag älskade "Lisa och Lilly."
Det är intressant att ta del av vardagslivet för arbetarklassen vid den här tiden, läsa om Sverige för så länge sedan och kärleken mellan Lisa och Lilly är vacker å med våra ögon oskuldsfull.
Det är en viktig del av vår historia. För bara drygt hundra år sedan kunde kärlek resultera i dödsstraff.
I många länder i världen är det så ännu. 

Boken får en stark 4:a i betyg. 

Puss/ Asta

Nu väljer vi glädje

Min semestervecka är över och på tisdag börjar jag att jobba igen.
Det är blandade känslor.
Till min natur är jag lat och hade jag haft pengar så jag klarade mej hade jag inte jobbat en dag till (alltså egna pengar, jag skulle inte vilja tilldelas "veckopeng" av en partner.) I själen är jag en evig tonåring som suckar tungt över alla former av krav och förpliktelser.
Samtidigt så vet jag att jag mår väl av lite rutiner och vardag att hänga upp livet på. För mycket tid att grubbla gör mej alltid förr eller senare missmodig.
Och jag har ju ett fantastiskt roligt jobb. Det har jag verkligen så det kunde verkligen vara värre.
Det är bara vemodigt att det är över. Och mörkret som kommer känns så... långt.

Men höst-vinter brukar gå ganska bra tycker jag. I början av hösten brukar det till o med kännas vilsamt. Sedan kommer advent med ljus och glitter å den där eviga förhoppningen om en fridfull och magisk jul.
Det är väl just januari som är evighetslång. Mörkret som aldrig släpper taget. Får nog planera in lite skojigheter där.

Denna semestervecka har varit fantastiskt skön trots att det inte varit något strandväder. Jag har lagt mej i hyfsad tid på kvällen, gått upp i rimlig tid (nåja, rejäl sovmorgon i de flestas ögon), tränat fem av sju dagar och varit mycket med Bente-Nora å lyssnat på massor av böcker. Jag har fått ett barnbarn till, träffat de flesta av mina barn och barnbarn å även hunnit hänga med några vänner.
Jag har börjat köpa lite höstkläder men ännu inte rensat ut sommaren.
Sådant jag mår väl av med andra ord.
Jag är väl redo. Så redo jag kan bli.

Som en på Instagram skrev lite ironiskt: Nu väljer vi glädje hör ni!

Puss/ Asta

Om trettio år

Det är 2020. Tjugo år efter millennieskiftet som glittrade av silver och domedag.

Jag funderar på hur vi kommer att se på vår tid om säg trettio år?
2050 är jag åttioett år och statistiskt sett har jag tre år kvar att leva.
Mina barn kommer att vara 63, 61, 60 och 56 år.
Jag hoppas att jag känner mej...om inte mätt på livet så åtminstone nöjd.
Vi vet... fastän vi inte vill låtsas om det... att allt vi är lovade är just nu och att det kan ta slut imorgon, eller ja ännu tidigare. Men jag undrar hur det känns när man är så där gammal att det faktiskt är troligt att det är den sista sommaren eller den sista julen?
Kommer det att skrämma en? Fylla en med sorg och nostalgi?
Eller kommer man kunna känna sej lite mätt och att om så vore, då är det helt okej?
För barnen och även barnbarnen är vuxna och i hamn. Vännerna har trillat av pinn. Krämporna är fler men orken sämre. Ensamheten kanske påtaglig. Mastifftiden över.
Att det är okej? Okej att man tagit sista doppet i havet, inte bara för i sommar utan för det här livet. Det enda livet vi vet nånting om.
Men nu snöade jag bort från det jag egentligen ville skriva.

Jag menar mer, vad kommer vi tänka om 2020 med trettio års perspektiv?
Vad kommer att vara signifikant för den här tiden?
1960 talet var optimismens tid. 1970 var vi politiskt och solidariskt medvetna.
1980 blev vi mer egocentriskt inriktade och 2020 lär sej småbarn att navigera på en smartphone innan de börjar prata.
2020 var Coronas år.
Det var i Sverige samtyckeslag, gängkrig och Sverigedemokraternas uppgångs tid.
Det var en tid när Greta, migration och social distansering splittrade landet.
En tid när Asta började gymma, lyssnade på hysteriskt mycket ljudböcker och fortsatte att tvivlade på sej själv och sin kapacitet i livets alla roller.


Vad kommer om trettio år ses som fullständigt bisarrt med vår tid?
Med vården? Skolan? Samhället? Modet?
Är vi äntligen på riktigt jämställda man och kvinna då?
Tas våldet mot kvinnor och deras otrygghet på lika stort allvar som förortskriminaliteten? Anordnas det: Operation Rimfrost för att inga kvinnor längre skall dräpas i sina hem eller våldtas på väg från krogen?
Talar man om tiden "när människor fortfarande dog i cancer"?
Skäms vi för hur människor på flykt möttes av stängda gränser i Fort Europa eller är det tvärtom, har nationalistiska fascistiska partier tagit över och på riktigt accepterat att dela upp människor i vi och dom?
Européer och dem utanför. Kvinnor och män. Rika och fattiga.

Vad tror du?

Puss/ Asta

Den slitnaste av klyschor

När vi ändå talar om det mänskliga psyket. Eller mitt psyke ska jag kanske säga...
Ni har väl inget annat för er en fredagskväll än att läsa om det?

Jag har... antar att det är så för de flesta av oss... egenskaper som jag är nöjd med och egenskaper som jag är mindre nöjd med.
Till de egenskaper jag inte tycker om så mycket hör att jag har ett stort bekräftelsebehov (bättre med åren men fortfarande orimligt stort), jag kan vara mer lättkränkt än vad jag önskar, tycka fasligt synd om mej själv och jag har svårt att sluta älta.
Samtliga de egenskaperna har väl med en sviktande självkänsla att göra?
Lustigt det där (eller nä, inte alls) hur man kan ha ett hyfsat självförtroende men ändå en svag självkänsla.
Jag önskar helt enkelt att jag var mer trygg.
Obrydd.
Jordad.
Men medan självförtroende är relativt enkelt att bygga med hjälp av olika strategier och en del terapi kanske så verkar självkänslan betydligt svårare att påverka. Omöjlig nästan.
Det är i alla fall min erfarenhet.

En egenskap som jag däremot är nöjd med men som ibland missförstås av andra och tolkas som negativt, är att jag har hyfsat lätt för att leva mej in i andras känslor och att förlåta/ gå vidare.
Det låter väl fint? Mmmm, men det kan missuppfattas som vekt.
Jag har varit med om det åtskilliga gånger, framförallt i konflikter som innefattar grupper, att den egna sidan blir förbannad på mej för att jag ändrar åsikt/ visar förståelse/ förlåter.
För att jag uttrycker "å ena sidan, å andra sidan."
Jag tycker inte om att inte reda ut konflikter, mår dåligt av stel stämning och sådant som är outtalat. Om jag bara fått prata om det, säga hur jag känner, förklara hur jag menar och höra motparten så kan jag släppa irritationen sedan även om konflikten egentligen kvarstår.
Inte sällan väcker det förnyad irritation hos den man grälat med eller hos andra i det egna lägret.
Alla släpper inte lika fort och det är väl ok, men det borde vara okej att kunna göra det med. Eller?
Jag har inte heller problem med att "pudla" och erkänna att jag haft fel eller kommit på nya tankar.
Det där hänger lite samman. Jag tror att det är för att det tolkas som att vara kappvändare. Kappvändare = falsk. Ingen bra grej att vara.
Men så måste det inte vara, jag känner i alla fall att min kappa sitter hyfsat stadig.

"Gå i mina skor" är förmodligen den slitnaste av klyschor men inte desto mindre sann för det.
Jag tycker det är spännande att tänka på det när människor kanske inte reagerar precis som jag förutspått. Detta att det är omöjligt att till fullo förstå varför andra kan reagera som de gör. Hey, det är inte alltid jag förstår varför jag själv reagerar som jag gör.
Vi har alla våra issues. Våra svårigheter.
Somliga medvetna, andra dolda.
Somliga förvärvade, andra medfödda.
Man ska vara ödmjuk inför det tycker jag, för nästan alla försöker vara den bästa/ sannaste versionen av sej själv. Nästan alla gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Då så. Då har jag flummat klart. Nu är det "fri lek." (Vinpimplande, skjutsande av ungar, samlag, klappande på katten, dumburkstittande eller vad ni nu lägger i det begreppet.)

Puss/ Asta

Hur vi reagerar

Jag har fått in så himla många kloka input till mina inlägg om skilsmässor, både på facebook och skickat till mej privat.
Det är lite synd att alla ni som läser, ca 350 pers/dag (ack jag minns min storhetstid när det var typ en 0 till där) inte får ta del av alla de spridda tankarna jag får mej till livs.
En del kommentarer har fått mej att inse att jag kanske inte är så bra på text som jag tror, att jag inte riktigt får fram det jag ville få sagt.
Jag tror att alla som känner mej det minsta vet att jag inte tycker att man ska leva med någon som gör en olycklig. 
Jag känner mej som sagt ödmjuk i att jag bara har mitt eget liv att referera till och att alla ni andra har er verklighet och era anledningar att resonera som ni gör.

Något som jag i hela mitt liv konstaterat och funderat över är det faktum att man bara får svaret på det val man väljer. Inte på det man inte väljer.
Kring de val man avstår kan man bara spekulera kring hur det skulle blivit, aldrig veta.
Ibland är det okej, ibland oerhört frustrerande.
Så mycket enklare det vore (men kanske också tråkigare) om man fick facit i förväg på bästa möjliga drag.
Livet är inte alltid enkelt, ska vi sammanfatta det så? Ingen har lovat oss det heller.

En del reaktioner har varit med ilsk eller sårad underton.
Människor som själva gått igenom skilsmässor och som kände sej anklagade på något sätt. Igen, kanske är jag inte så bra på att uttrycka vad jag känner i skrift som jag själv tror?
En del kom med underton att jag uttalar mej om något jag inte känner till/ varit med om. Men hör ni, jag har varit gift sedan 1988... tror ni inte jag upplevt hur det är när ett förhållande svajar- kallnar- när man vill kasta sin sämre hälft under en skenande bil?! Tror ni inte min man känt så?
(Måtte det inte vara därför han så ihärdigt övertalat mej om en livförsäkring på två miljoner.)
Självklart har vi det. Och som sagt, jag vet vad jag har för liv men inte vad jag kunde fått för liv.
Bättre?
Sämre?
Igen, man får bara svar från den dörren man öppnar.

Jag vill säga att jag förstår att detta ämnet... att de flesta ämnen kan vara känsliga. Träffa en punkt inom en.
Jag har också sådana punkter. Alla har det.
Ämnen där jag rätt fort går i försvarsställning, ämnen som ganska snabbt gör mej irriterad eller sårad.
Ett sådant ämne är att stå till svars varför mitt vuxna barn fortfarande bor hemma.
Jag har "stått till svars" där så orimligt många gånger att mitt tålamod tagit slut och att jag... jag vet det... ibland blir orimligt irriterad väldigt snabbt. För väldigt lite.
Har jag en relation med människan ifråga innan så lägger sej irritationen, jag är i de flesta fall inte särskilt långsint. Men har jag inte det kan jag abrupt avfärda personen som "dum i huvudet" och sen är det kört.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Silvervägen" av Stina Jackson.

Jag har lyssnat på "Silvervägen", hyllad svensk roman inom spänningsgenren, som vann flera stora priser när den kom 2018. Jag har tidigare även recenserat hennes senaste roman "Ödesmark."

För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter när hon en tidig morgon väntade på bussen på väg till ett sommarjobb. Polisen famlar i blindo och alla verkar ha gett upp hoppet om att få ett svar på gåtan och finna flickan.
Alla utom Lelle som ägnar de ljusa sommarnätterna åt att fara längs med Silvervägen som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur och Arjeplog och mynnar vid norska gränsen.
Han letar och letar, genomsöker varje ödehus, följer upp minsta spår men det verkar hopplöst. Alla tips och allt som förefaller misstänkt leder till återvändsgränder.
Han kör och röker. Kör och röker.
Meja är sjutton år och flyttar tillsammans med sin mamma till trakten, mamman har funnit en ny kärlek på nätet. Meja oroar sej för sin mamma som är bipolär och som dricker för mycket, hon har svårt att finna sej till rätta med all skog och tristess. Men så lär hon känna en jämnårig kille som  hon förälskar sej i.
Hans familj tar emot henne med öppna armar och Meja tillbringar allt mer tid med dem. I skolan blir Lelle hennes lärare.
Så försvinner ytterligare en ung flicka. Fallet har stora likheter med Lelles dotter och Lelle kämpar med att få polisen att inse detta.

Jag gillar ju inte deckare men denna typ av spänningsroman kan vara avslappnade och trevliga att lyssna på tycker jag. Här finns inga desillusionerade gamla poliser och porrigt nakna kvinnolik under en buske utan det är mer en psykologisk berättelse.
Historien är engagerande och karaktärerna lätta att tycka om och känna med.
Ändå når den mej inte riktigt och jag listar ganska tidigt ut på ett ungefär hur det ska sluta.
Betyg blir: 3. Godkänt, men inte mycket mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg

Jag har lyssnat på "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg.

Baksidestexten sammanfattar ovanligt väl:

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tillägga trots att jag uppskattade boken utan för att detta säger egentligen allt du behöver veta.
Patrik Lundberg beskriver sin mor med stor ömhet romanen igenom och tilltalet i boken är till henne. "Du sa alltid..."
Birgitta Lundbergs livsöde känns klassiskt. En flicka, född 1950 som växer och med folkhemmets bygge. Ett land där det är självklart att regeringen är socialdemokratisk. Hon är livlig och social å full av drömmar om framtiden.
Hon förälskar och gifter sig. Bygger hus. Köper bil. När barnen inte kommer adopterar de från Sydkorea. Först Patrik och sedan Paula.
Den lilla familjen bor och gror i Sölvesborg. En liten håla som väl framförallt är känd i riket för att Jimmie Åkesson kommer därifrån.
Hennes rika umgänge och sociala liv avtar allt mer för att till slut mest innefatta familjen och hennes föräldrar.
Äktenskapet knakar och maken kommer allt mer sällan hem. Arbetet och konferenser slukar all hans tid. Så framkommer en otrohet och skilsmässan är ett faktum.
Birgitta arbetar halvtid, hon har bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsbidrag. Hon skall arbeta, sköta barn och föräldrar som börjar komma till åren, ta hand om hemmet och trädgården.
Ekonomin är knapp och Birgitta slår knut på sej själv för att barnen skall få det de behöver. Hon prioriterar ordentliga skor och mat lagad från grunden. Minsta lilla extrautgift knäcker den strama budgeten och får lösas med att öka lånet på huset, sälja av smycken och nalla av barnens sparfond.
Allt medan kroppen och orken tar stryk, alkoholens tröst spelar allt större roll.
Sjukskrivningarna duggar tätare och mynnar till sist ut i en förtidspension och misär.
Berättelsen löper armkrok med att beskriva det politiska läget i Sverige samt beskrivningar om hur vi blev till det mångkulturella land vi är idag.
Hur svenskarna gick från en vit befolkning med enstaka adopterade från Asien eller Sydamerika och en å annan italienare till flyktingströmmarna från Balkan och senare oxå Syrien.
Regeringar som kommer och går. Hoppet till socialdemokratiska regeringar men även besvikelsen mot dem. Skinnskallar som bildar parti och som från början får nån enstaka promille i riksdagsvalet men som växer och så småningom kommer in i Riksdagen.

Patrik Lundberg, född 1983, har givit ett flera romaner tidigare men jag har inte läst någon, däremot har jag ofta uppskattat hans krönikor i Aftonbladet.
Jag tyckte mycket om "Fjärilsvägen." Jag känner själv igen mej i den relativa fattigdom han beskriver, till viss del för egen del och till viss del i mamma och mormor.
Han gör en gedigen analys om klassamhället och dess konsekvenser.
Däremot tycker jag han gör en något grundare feministisk analys men boken är ändå väldigt intressant och ett lättillgängligt sätt att tillgodogöra sej svensk nutidshistoria. Skildringen om/ till mamma är självrannsakande och ömsint.
Jag jämför (lite orättvist, det måste jag erkänna) med Jonas Gardells hyllning till sin mor "Till minne av en villkorslös kärlek" som har lite samma mening men ett annat tilltal och grepp. Även den en berättelse om ett kvinnoliv och ett land i förändring.
Betyg: 4. Glasklart. Rekommenderar den starkt!

Puss/ Asta

Raderade, satte tillbaka, vill prata mer...

Jag kan ibland när jag skriver på mina blogginlägg bli en smula kategorisk.
Lite mer svart-vit än vad jag är i mitt riktiga jag. Bloggeri handlar ju ofta om argumenterande text.
Jag har sett samma saker hända för andra, betydligt större å mer framgångsrika bloggare än jag. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

Så till mitt inlägg om skilsmässor.
Jag är starkt präglad av mina föräldrars skilsmässa och vad den gjorde med mej.
Kanske hade jag varit precis lika präglad på ett negativt sätt om de fortsatt leva ihop. Mina föräldrar var verkligen olika och inte på på nåt fint Ying-Yang sätt.
Men den sköttes osnyggt och skapade en massa inom mej. Säkert både sådant jag kan identifiera och sådant som jag inte är helt medveten om.
Helt säkert har den påverkat mej i mina relationer till andra könet ända sedan jag miste oskulden i ett trångt pojkrum som tolvåring till nu... och framåt.

Ingen skilsmässa är så klart någon annan lik. Det finns förmodligen lika många anledningar till att skiljas som det finns människor som gör det.
Och självklart är det inte så enkelt som min första text kanske fick det att framstå, att människor i allmänhet lämnar enkelt och utan att titta bakåt.
Många skilsmässor är nödvändiga. Det kan vara våld eller missbruk. Det kan vara tärande eviga nedbrytande gräl. Det kan vara för att syret helt tagit slut sen åratal tillbaka.
Det finns vuxna som lidit ett helt liv av att deras föräldrar inte skilde sej.
Många skilsmässor är oxå bättre än den mina föräldrar åstadkom.
Med två vuxna människor som fortsätter att vara vänner å umgås, eller åtminstone respektera varandra, och där båda tar praktiskt och känslomässigt ansvar för barnen.

Egentligen vet man väl aldrig hur en annan människa har det.
Vad hon känner och vad hon måste.
Jag tycker bara att tonen i samhället, synen på individens lycka är så stark idag.
Förverkligandet av sej själv, evig förälskelse, rätten till konstant lycka.
Den vuxnas variant av dagens ungar som har tråkigt så fort de inte blir underhållna.
En lång relation med barn tar emot ibland. Är svintråkig emellanåt.
Bultande hjärta och underliv kan kännas jävligt långt borta.
Jag vet så många par som gått isär och sagt typ:
"Ja, herre gud, det har inte varit bra sen i julas."  Och så är det i mitten på mars.
Eller...
"Vi ligger aldrig med varandra längre, orkar knappt ta i varann." Och så har de en bebis på åtta månader som slukar allt... ork, känslor, kroppskontakt, sömn.
Eller...
"Jag blev blixtförälskad." Okej. Det går över.

Förstår ni hur jag menar?
Självklart är jag inte emot skilsmässor. Allt var verkligen inte bättre förr när kvinnor tvingades stanna kvar i skitrelationer för att de inte hade nåt annat val.
Allt är inte bättre nu heller när många kvinnor fortfarande inte har nåt val för att det inte går att få tag på en bostad eller de inte har något som helst fuck off kapital.
Det är motsatsen jag vänder mej mot.
Lättsinnet i att det alltid är bäst för barnen att mamma å pappa gör det som de för tillfället känner.
Skilsmässor skapar alltid sår. Snyggt skött läker dem, men sår skapar de likväl.

Jag vill oxå ödmjukt säga att jag inte gått i dina skor. Då kanske jag resonerat annorlunda. Precis som du, om du trampat i mina kängor.

Puss/ Asta

Den där skräcken

Jag minns mej som rätt chill som småbarnsmamma.
Mina barn var ute och lekte, ibland många timmar utan att jag såg dem eller visste exakt var de var. Äldsta dottern tog tidigt ansvar för matlagning och passning av småsyskon när jag jobbade, barnen var ensamma hemma när både mannen och jag jobbade natt när de äldsta barnen var i yngre tonåren och de gick ensamma hem från kompisar i mörkret.
Jag är betydligt harigare nu.
Vill ogärna att Mini som är gott å väl vuxen men ändå under mitt tak tar sej hem ensam mitt i natten från krogen och jag oroar mej ofta för barnbarnen... att de ska få vänner, vara accepterade, få vara som de är, inte råka ut för nåt allt för jobbigt.
Och hunden ska vi ju bara inte tala om.
Det var nog tur att jag fick barn tidigt i livet.

Men jag minns att jag relativt ofta drabbades av "nattångest" med ungarna.
När de låg nybadade och i rena pyjamasar med utkammat hår och tvåldoftande kroppar och sov. När allt var lugnt och harmoniskt och egentligen som tryggaste... DÅ slog känslan om en annalkande katastrof till.
En hotfull känsla om sjukdom, olyckshändelse å död.
Det mest fasansfulla jag kunde tänka mej, det jag var och är mest rädd för av allt i livet. En känsla jag väl delar med de flesta föräldrar.
Jag känner fortfarande att jag skulle inte överleva med förståndet i behåll om något hände nån av mina barn. Det spelar ingen roll att jag har fyra stycken.
Det skrämmer mej fortfarande mer än allt, mer än döden.
Är man död är man död.
Men hur står man ut med en sådan total ångest som aldrig går över?

Ologisk nog... eftersom jag inte är speciellt troende... har jag alltsedan jag blev förälder försökt köpslå med Gud. Alltså aktivt och regelbundet. I uppfordrande samtal.
Vad som helst. Ge mej/ utsätt mej för vad som helst... men inte det! Låt mej inte överleva någon av mina barn!
Den här skräcken... nattskräcken... kommer inte lika ofta. Den kommer ibland när jag stoppar om en sovande Noah eller plötsligt från ingenstans men inte som när de var små. Jag antar att det är för att de känns mer robusta som vuxna men egentligen finns det ju inga garantier för någonting i detta livet.
Gud kan ju plötsligt vara upptagen med en naturkatastrof eller hungersnöd och se åt ett annat håll.

Jag känner rätt många som överlevt ett barn. Nåt de har gemensamt är att de aldrig blir som förr, att de är för evigt märkta även om de är heroiskt mycket bättre på det än jag skulle vara. Min beundran för dessa människors styrka är total.
Jag minns även under min tid som syrra på en medicinavdelning hur många patienter jag mötte som berättade om barn de mist. Det kunde varit sjuttio år sen de miste ett litet barn eller det kunde varit "barn" som varit pensionärer som dött i cancer och oavsett så kom tårarna.
En sorg som aldrig går över. För evigt märkt.

Jag vet inte vad jag vill säga med mitt inlägg. Kanske uttrycka min beundran för er som orkar fortsätta. Kanske bara påminna Gud om att hen är allsmäktig och då hinner hen se åt alla håll samtidigt.

Puss/ Asta

Asta recenserar "En halv värld bort" av Mike Gayle

Jag har lyssnat på "En halv värld bort" av Mike Gayle.
En roman som jag läst mycket gott om och som fått fina recensioner.

Kerry och Noah är syskon. De omhändertogs från sin mamma när de var små och skildes åt.
Kerry, som är äldst av dem, växte upp på olika fosterhem och slutligen på ett barnhem. Hon har haft ett strävsamt liv där ingenting varit gratis och lever nu ett enkelt men gott liv som ensamstående mamma till en liten pojk. Men hon har alltid, ända sedan hon skildes från sin lillebror sökt efter honom och aldrig slutat hoppas att finna honom.
Noah adopterades av en välbärgad och harmonisk familj som tvååring.
Han har fått en lycklig barndom och en god utbildning och är nu välavlönad advokat, gift med en liten dotter. Han har aldrig ifrågasatt eller sökt efter sitt ursprung och sin bakgrund.
En dag står han öga mot öga med den.

Detta är en "mellanbok" för mej. Efter att ha läst "Två vita dvärgar" och innan jag ger mej i kast med nåt likartat så behövde jag något lite enklare. Som en rening.
Ämnena som tas upp i "En halv värld bort" är förvisso inte enkla men skrivet på ett lite... jag vet inte, banalt sätt. Karaktärerna är tydliga, aldrig mångfacetterade utan enkla i sin sammansättning. Allt är väldigt svart eller vitt.
Jag listade väldigt tidigt i boken ut hur det skulle sluta.
Likväl berör den mej, ganska rejält utan att jag ska avslöja för mkt och sista halvtimman rann tårarna konstant.
Vilket kanske säger mer om mej än romanen...
Jag tror "En halv värld bort" är en roman som kan uppskattas av många, den är lite Jojo Moyes stuk om ni förstår. Sånt brukar gå hem.
För mej får den betyg: 3+. Absolut godkänd underhållning. Inte mer.
Men jag skulle kunna tänka mej att läsa mer av författaren om andra av hans romaner översätts till svenska.

Puss/ Asta

Topp 10 någonsin. Så som jag minns det idag.

Då och då roar jag mej med att tänka efter vilka böcker som jag tyckt allra mest om, sammanfatta den i en tiolista. Det är omöjligt. På listan finns kanske tre-fyra som jag vet att jag kommer ha med även om trettio år men resten är lite flytande. Beroende på sinnesstämning. Beroende på vad man minns just nu.
Men här är i alla fall en lista på böcker som alla tagit mej med storm och som jag ofta tänker tillbaka på.

Vilken är din topp 10? Eller topp 5? Eller bästa någonsin?

Vilhelm Mobergs "Utvandrarna."

Markus Zusaks "Boktjuven."



Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar."

 

Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt."

 

Sara Stridsbergs "Kärlekens antarktis."



Delia Owens "Där kräftorna sjunger."



Fredrik Backmans "Björnstad."

 


Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek."



Jodi Picoults "Små stora ting."

Fredrik Backman "En man som heter Ove."




Puss/ Asta

Strokevarning

Jag blev så vansinnigt arg idag.
Så fruktansvärt förbannad att jag ett kort ögonblick fick blixtrande huvudvärk.
Vi var på stranden, jag å min yngsta dotter och två av mina barnbarn och hade det jätteskönt. Det var superhärligt i vattnet. Och Ängla å Noah är ju nåt av det sötaste som finns så jag brände av ett par bilder... denna bland annat... när de satt å lekte vid vattenbrynet och postade på Instagram.

Baam! Så var de borttagna med motiveringen "naket och sexuellt innehåll."
Jag blev paff och tänkte att det måste väl ändå vara ett misstag.
Laddade upp igen. Borta lika kvickt med samma motivering.
TVÅ. BARN. I. BADBYXOR. LEKANDES. PÅ. STRANDEN!!!
Givetvis förstod jag problemet, jag har lagt upp massor av bilder på barnbarn tidigare som leker i badkläder utan att något hänt. För säkerhet skull knäppte jag av en bild bara på Noah och la ut på Insta.
Inga problem.
Inga... jävla... problem!

Instagrams problem är alltså att en flicka.... mååååånga år innan puberteten... med en kropp som bortsett från könet (som är dolt på dem båda) ser precis lika dan ut som en gosses, är utan bikiniöverdel eller baddräkt.
Det här är ju fullständigt sinnessjukt!
Vem FAN är det som sexualiserar en liten barnunge här?!
Inte är det jag i alla fall.

Det är inga som helst svårigheter att på Instagram hitta hundratusentals bilder på unga kvinnor som putar med läppar, trycker upp tuttar i linsen, vresar i stringtrosor med inoljade skinkor. Inga som helst problem.
Men en sjuårig unge kan alltså inte leka på stranden utan överdel.
DET måste vi skyddas i från.

Hon är sju år min fina Ängla. Idag började hon första klass.
Hennes första riktiga skoldag och redan ska hon särbehandlas, inordnas, kategoriseras. Ja sexualiseras för fan!
Det är ett skämt vad flickor och kvinnor ska stå ut med i moderna, jämställda samhällen 2020.
Jag blir så rasande att jag vill skrika, slå, gå bärsärkagång.
Vi kvinnor ska kläs på... eller för all del kläs av.
Det är så mycket åsikter om vad vi ska och inte ska. Balanserande mellan horan och madonnan som måste hållas på en exakt rätt nivå.
Vi ska vara smala... men inte FÖR smala.
Sminkade... men inte FÖR sminkade.
Klädda... men inte FÖR klädda.
Ambitiösa... men inte FÖR ambitiösa.
Rakade. Släta. Unga. Smala. Vältränade.
Inte slampiga. Inte frigida.
Inte lata. Inte för drivna.
Inte några våp. Inte för viljestarka.
Och detta skall alltså börjas prackas på tjejer som börjar lågstadiet?!
Är det inte HELT vrickat?

Nästa person som säger att feminismen har gått för långt åker på en smäll!

Puss/ Asta