Raderade, satte tillbaka, vill prata mer...

Jag kan ibland när jag skriver på mina blogginlägg bli en smula kategorisk.
Lite mer svart-vit än vad jag är i mitt riktiga jag. Bloggeri handlar ju ofta om argumenterande text.
Jag har sett samma saker hända för andra, betydligt större å mer framgångsrika bloggare än jag. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

Så till mitt inlägg om skilsmässor.
Jag är starkt präglad av mina föräldrars skilsmässa och vad den gjorde med mej.
Kanske hade jag varit precis lika präglad på ett negativt sätt om de fortsatt leva ihop. Mina föräldrar var verkligen olika och inte på på nåt fint Ying-Yang sätt.
Men den sköttes osnyggt och skapade en massa inom mej. Säkert både sådant jag kan identifiera och sådant som jag inte är helt medveten om.
Helt säkert har den påverkat mej i mina relationer till andra könet ända sedan jag miste oskulden i ett trångt pojkrum som tolvåring till nu... och framåt.

Ingen skilsmässa är så klart någon annan lik. Det finns förmodligen lika många anledningar till att skiljas som det finns människor som gör det.
Och självklart är det inte så enkelt som min första text kanske fick det att framstå, att människor i allmänhet lämnar enkelt och utan att titta bakåt.
Många skilsmässor är nödvändiga. Det kan vara våld eller missbruk. Det kan vara tärande eviga nedbrytande gräl. Det kan vara för att syret helt tagit slut sen åratal tillbaka.
Det finns vuxna som lidit ett helt liv av att deras föräldrar inte skilde sej.
Många skilsmässor är oxå bättre än den mina föräldrar åstadkom.
Med två vuxna människor som fortsätter att vara vänner å umgås, eller åtminstone respektera varandra, och där båda tar praktiskt och känslomässigt ansvar för barnen.

Egentligen vet man väl aldrig hur en annan människa har det.
Vad hon känner och vad hon måste.
Jag tycker bara att tonen i samhället, synen på individens lycka är så stark idag.
Förverkligandet av sej själv, evig förälskelse, rätten till konstant lycka.
Den vuxnas variant av dagens ungar som har tråkigt så fort de inte blir underhållna.
En lång relation med barn tar emot ibland. Är svintråkig emellanåt.
Bultande hjärta och underliv kan kännas jävligt långt borta.
Jag vet så många par som gått isär och sagt typ:
"Ja, herre gud, det har inte varit bra sen i julas."  Och så är det i mitten på mars.
Eller...
"Vi ligger aldrig med varandra längre, orkar knappt ta i varann." Och så har de en bebis på åtta månader som slukar allt... ork, känslor, kroppskontakt, sömn.
Eller...
"Jag blev blixtförälskad." Okej. Det går över.

Förstår ni hur jag menar?
Självklart är jag inte emot skilsmässor. Allt var verkligen inte bättre förr när kvinnor tvingades stanna kvar i skitrelationer för att de inte hade nåt annat val.
Allt är inte bättre nu heller när många kvinnor fortfarande inte har nåt val för att det inte går att få tag på en bostad eller de inte har något som helst fuck off kapital.
Det är motsatsen jag vänder mej mot.
Lättsinnet i att det alltid är bäst för barnen att mamma å pappa gör det som de för tillfället känner.
Skilsmässor skapar alltid sår. Snyggt skött läker dem, men sår skapar de likväl.

Jag vill oxå ödmjukt säga att jag inte gått i dina skor. Då kanske jag resonerat annorlunda. Precis som du, om du trampat i mina kängor.

Puss/ Asta