Hur vi reagerar

Jag har fått in så himla många kloka input till mina inlägg om skilsmässor, både på facebook och skickat till mej privat.
Det är lite synd att alla ni som läser, ca 350 pers/dag (ack jag minns min storhetstid när det var typ en 0 till där) inte får ta del av alla de spridda tankarna jag får mej till livs.
En del kommentarer har fått mej att inse att jag kanske inte är så bra på text som jag tror, att jag inte riktigt får fram det jag ville få sagt.
Jag tror att alla som känner mej det minsta vet att jag inte tycker att man ska leva med någon som gör en olycklig. 
Jag känner mej som sagt ödmjuk i att jag bara har mitt eget liv att referera till och att alla ni andra har er verklighet och era anledningar att resonera som ni gör.

Något som jag i hela mitt liv konstaterat och funderat över är det faktum att man bara får svaret på det val man väljer. Inte på det man inte väljer.
Kring de val man avstår kan man bara spekulera kring hur det skulle blivit, aldrig veta.
Ibland är det okej, ibland oerhört frustrerande.
Så mycket enklare det vore (men kanske också tråkigare) om man fick facit i förväg på bästa möjliga drag.
Livet är inte alltid enkelt, ska vi sammanfatta det så? Ingen har lovat oss det heller.

En del reaktioner har varit med ilsk eller sårad underton.
Människor som själva gått igenom skilsmässor och som kände sej anklagade på något sätt. Igen, kanske är jag inte så bra på att uttrycka vad jag känner i skrift som jag själv tror?
En del kom med underton att jag uttalar mej om något jag inte känner till/ varit med om. Men hör ni, jag har varit gift sedan 1988... tror ni inte jag upplevt hur det är när ett förhållande svajar- kallnar- när man vill kasta sin sämre hälft under en skenande bil?! Tror ni inte min man känt så?
(Måtte det inte vara därför han så ihärdigt övertalat mej om en livförsäkring på två miljoner.)
Självklart har vi det. Och som sagt, jag vet vad jag har för liv men inte vad jag kunde fått för liv.
Bättre?
Sämre?
Igen, man får bara svar från den dörren man öppnar.

Jag vill säga att jag förstår att detta ämnet... att de flesta ämnen kan vara känsliga. Träffa en punkt inom en.
Jag har också sådana punkter. Alla har det.
Ämnen där jag rätt fort går i försvarsställning, ämnen som ganska snabbt gör mej irriterad eller sårad.
Ett sådant ämne är att stå till svars varför mitt vuxna barn fortfarande bor hemma.
Jag har "stått till svars" där så orimligt många gånger att mitt tålamod tagit slut och att jag... jag vet det... ibland blir orimligt irriterad väldigt snabbt. För väldigt lite.
Har jag en relation med människan ifråga innan så lägger sej irritationen, jag är i de flesta fall inte särskilt långsint. Men har jag inte det kan jag abrupt avfärda personen som "dum i huvudet" och sen är det kört.

Puss/ Asta