Den där skräcken

Jag minns mej som rätt chill som småbarnsmamma.
Mina barn var ute och lekte, ibland många timmar utan att jag såg dem eller visste exakt var de var. Äldsta dottern tog tidigt ansvar för matlagning och passning av småsyskon när jag jobbade, barnen var ensamma hemma när både mannen och jag jobbade natt när de äldsta barnen var i yngre tonåren och de gick ensamma hem från kompisar i mörkret.
Jag är betydligt harigare nu.
Vill ogärna att Mini som är gott å väl vuxen men ändå under mitt tak tar sej hem ensam mitt i natten från krogen och jag oroar mej ofta för barnbarnen... att de ska få vänner, vara accepterade, få vara som de är, inte råka ut för nåt allt för jobbigt.
Och hunden ska vi ju bara inte tala om.
Det var nog tur att jag fick barn tidigt i livet.

Men jag minns att jag relativt ofta drabbades av "nattångest" med ungarna.
När de låg nybadade och i rena pyjamasar med utkammat hår och tvåldoftande kroppar och sov. När allt var lugnt och harmoniskt och egentligen som tryggaste... DÅ slog känslan om en annalkande katastrof till.
En hotfull känsla om sjukdom, olyckshändelse å död.
Det mest fasansfulla jag kunde tänka mej, det jag var och är mest rädd för av allt i livet. En känsla jag väl delar med de flesta föräldrar.
Jag känner fortfarande att jag skulle inte överleva med förståndet i behåll om något hände nån av mina barn. Det spelar ingen roll att jag har fyra stycken.
Det skrämmer mej fortfarande mer än allt, mer än döden.
Är man död är man död.
Men hur står man ut med en sådan total ångest som aldrig går över?

Ologisk nog... eftersom jag inte är speciellt troende... har jag alltsedan jag blev förälder försökt köpslå med Gud. Alltså aktivt och regelbundet. I uppfordrande samtal.
Vad som helst. Ge mej/ utsätt mej för vad som helst... men inte det! Låt mej inte överleva någon av mina barn!
Den här skräcken... nattskräcken... kommer inte lika ofta. Den kommer ibland när jag stoppar om en sovande Noah eller plötsligt från ingenstans men inte som när de var små. Jag antar att det är för att de känns mer robusta som vuxna men egentligen finns det ju inga garantier för någonting i detta livet.
Gud kan ju plötsligt vara upptagen med en naturkatastrof eller hungersnöd och se åt ett annat håll.

Jag känner rätt många som överlevt ett barn. Nåt de har gemensamt är att de aldrig blir som förr, att de är för evigt märkta även om de är heroiskt mycket bättre på det än jag skulle vara. Min beundran för dessa människors styrka är total.
Jag minns även under min tid som syrra på en medicinavdelning hur många patienter jag mötte som berättade om barn de mist. Det kunde varit sjuttio år sen de miste ett litet barn eller det kunde varit "barn" som varit pensionärer som dött i cancer och oavsett så kom tårarna.
En sorg som aldrig går över. För evigt märkt.

Jag vet inte vad jag vill säga med mitt inlägg. Kanske uttrycka min beundran för er som orkar fortsätta. Kanske bara påminna Gud om att hen är allsmäktig och då hinner hen se åt alla håll samtidigt.

Puss/ Asta