Samtalet

Så kom då samtalet. Samtalet jag visste skulle komma. Samtalet jag väntat på i decennier. Ett samtal som ändå inte går att förbereda sej på.
Min bror är död.

Trettio år av missbruk och med fler liv än en katt.
Han har överlevt att bli skjuten, han har överlevt att bli knivhuggen.
Han har överlevt otaliga överdoser, en natt kom han in två gånger till akuten med överdos.
Han har överlevt ett brustet aortaaneurysm. Som han sen misskötte.
Han har överlevt att försöka hoppa upp från sjunde våningen. Överlevt självmordsförsök med tabletter och el. Han överlevde en mordbrand.
Han har druckit sej fullkomligt alkoholförgiftad på handsprit och injicerat kaktussaft.
Och detta är bara det vi vet om.

Men i söndagsnatt tog det slut. På ett torg i Malmö blev han huggen med något, förmodligen en kniv, i både rygg och hals och dog strax efter han kom till akuten. Ett fyrtiofemårigt liv, till större delen ett rent helvete med väldigt få stunder av glädje eller ens lugn, är över.

Jag grät av beskedet.
Efter det är ögonen snustorra. Jag är tom invändigt. Tom å tung.
All min energi går åt till att få mamma att överleva. En mamma som levt 45 år genom honom och bara honom. En mamma som blivit sjuk och gått sönder av rollen som anhörig till en blandmissbrukare. Som blivit misshandlad, hotad, rånad. Men som oxå älskat, oroat sej och under trettio års aktivt missbruk ständigt sökt hjälp, ständigt försökt skydda, alltid älskat, aldrig gett upp.
Jag är imponerad att hon står upp. Att hon kan andas.
Det vet i fan om jag klarat av.
Mina känslor är avstängda. Nedsläckta. Allt fokus är på henne nu. Timme för timme.
Jag har aldrig varit någon vidare bra dotter. Av goda skäl förvisso men ändå.

Tids nog får jag ta i det här.
Soliga minnen av min lillebror som barn. Han var så söt, så älskad.
Ta i att vi bara haft mycket sporadisk kontakt under hans missbruk.
Ta i att jag inte kunde hjälpa honom. Att jag valde mej och mina barn först.
Tids nog får jag konfronteras med de där inre bilderna av hans sista timma i livet som pockar på men trycks bort.

Inte idag. En annan dag.
Vila i frid lillebror. All din ångest är över.

Puss/ Asta

Snart så

Om två veckor... eller sex arbetspass... går jag på sommarsemester.
Lite tidigt, jo jag vet, men vi har tre perioder och jag blev lottad att välja sist och då var juni kvar. Så de tre sista veckorna i juni ska jag tanka kraft för ett år framåt.

Jag hoppas så att jag har vädret med mej. Juni kan ju vara jättefint. Jättefult med dessvärre. Det är det som ÄR med den svenska sommaren. När den är fin är den bäst i världen men dessvärre vet man aldrig. Vi svenskar är unikt väderfixerade, vilket inte är så konstigt. Under några få veckor väcks drömmar om ett socialt uteliv, när vi ska grilla/ bada/ umgås/ dricka rosé/ leva upp och ut. Tanka D-vitamin och bränna så vi klarar ett halvår i nästan kompakt mörker.
Att inte få sol å värme på sin semester är lite av en katastrof men i värsta fall så har jag ju alltid den där veckan på Kos i augusti när jag VET att solen kommer att skina och havet vara ljummet.

Jag längtar faktiskt efter semester.
Visst har jag haft enstaka veckor lediga, senast nu när vi var i Barcelona, men tre veckor i stöten var flera år sedan jag hade.

Jag tänker framför allt hinna med...

Läsa mkt böcker. Lagom till semestern skall jag utnyttja Bookbeats erbjudande om två veckor gratis. Jag är läsartypen som gillar riktiga böcker men nu ska jag ge ljudboken en chans. Oxå. Jag tänker läsa riktiga böcker med.

Umgås med vänner. Spontanträffar på stan. Vinkvällar på altanen. Nån fest må hända. Jag behöver se om mina vänner. Jag hoppas hinna träffa lite avlägsna vänner som världens bästa handledare Johanna och kanske min superhero Nina.

Sola. Jag vill nyttja mina snygga bikinis och bli brun.

Springa. Jag tänker mej att jag skall förena ljudboksambitionen med springambitionen. Första boken jag tänker lyssna på är en som jag hört mycket gott om. "Hjärnstark". Om motions påverkan på hjärnan.

Allmän vardagslyx. Ni vet... sovmorgon. Middagslur. Grilla allt från ekoentrecote till hotdogs.

Umgås med barnbarn. Mitt äldsta barnbarn skall gå på simskola så jag hoppas kunna avlasta hennes mamma med att antingen gå dit eller oxå passa småsyskonen under tiden. 

Bada är väl dessvärre inte att tänka på, jag doppar mej ogärna om det är under 20 grader och Winnerbäck har ingen turné i sommar så där blir det torrskott men nån liten utflykt skall jag väl få till.

Vad ska du göra på semestern?

Puss/ Asta

En till

Jag har köpt ännu en bikini. Trots att jag fick en jättefin och dyr från Bh-Pia i födelsedagspresent så sent som i mitten av maj. Till er av ungarna som var med och bidrog till den, jag älskar den, den är klassisk och jag kommer kunna ha den i trettio år... eller till jag gått upp för mycket i vikt.
Men jag var ändå... var hela tiden... sugen på nåt i färg, gärna grönt.

Och som så många gånger förr lockade mej Louise som har bloggen Big Ass Fashion in i fördärvet. Hon visade denna bikini från Twilfit och jag föll som en fura. På vinst och förlust beställde jag en via nätet och den passade superbra.
För... som jag sagt tidigare, en bikini är en bikini, alldeles oavsett hur bra/ dyr/ snygg den är och ingen plastikoperation.
Med det menar jag att att vi ofta... jag i alla fall... har orimliga förväntningar när vi provar just bikini.
"Men va fan, det valkar ju sej här", "hänger där", "bullar ut  si eller så."
Ja! Det är så min kropp ser ut. För att jag inte är tjugo år, inte lyft och fettsugit, inte hårdbantat och tränat stenhårt. Så ser den ut och det duger för mej.
Att avstå glass, pizza på en solig uteservering, kall öl på altanen å annat av livet och särskilt sommarens goda är för mej inget alternativ.
Då så. Då har jag valt.
Och kroppen min ställer upp dag efter dag utan större krångel.

Ja det tror fan att den ska prydas av en (två!) snygg bikini.

Puss/ Asta

En minnesbild hemsöker mej

På onsdagen gjorde vi alltså Barcelona. Åkte hoppa på/ hoppa av bussen.
Ett av stoppen var mitt i smeten där de flådiga butikerna som Michael Kors, Armani och Tiger of Sweden trängdes med Zara å andra butiker med mer humana priser.
Ett fenomen med Barcelona var de många hemlösa med hundar.
Alla jag såg verkade väldigt ömsinta med sina pälsklingar. De låg skedandes på gatan, hunden på husses el mattes trygga arm med en vattenskål  bredvid.
Värmande i hjärtat på nåt vis trots att utsatthet alltid är tragiskt.
De hundägare jag sett i Sverige som är hemlösa är ofta hänsynslösa och aggressiva mot sina hundar, men här var det så tydligt att det var bästa kompisar.

Men jag såg nåt annat och jag kan inte förlåta mej mitt agerande.
Mitt på gatan satt en kvinna, i tjugo-tjugofemårs åldern, och grät.
Inte lite stillsamt, hon grät som om jorden gått under.
Hon skakade och hulkade och tårarna forsade för kinderna.
Jag erkänner att jag kände mej lite stressad av sällskapet jag var i men var det hela sanningen. Jag såg henne och kände förfäran men gick bara förbi.
Ni vet som i filmer som visas på facebook där man undersöker omgivningens empati och har en skådespelare som är i nöd... och alla bara passerar.
Efteråt kunde jag inte släppa henne och jag kunde framför allt inte släppa vem jag varit.
Varför gick jag inte fram å frågade hur det var fatt? Vad som felades henne? Om jag kunde hjälpa på nåt sätt?
Varför passerade jag bara så som hundra, nej tusen andra människor gjorde?
Kunde jag hjälpt henne på nåt vis? Kunde en smula omtanke ha lindrat åtminstone lite av hennes nöd?
Jag kan inte fatta att jag bara gick förbi och jag kan inte sluta tänka på det.
Det var en medmänniska. Det kunde varit min dotter.
Jag kan inte förlåta det där och jag återkommer hela tiden till kvinnan i mina tankar. 

Har du oxå gjort något liknande? Vänt bort blicken? Gått förbi utan att agera?
Intellektuellt kan jag förstå, jag känner obehag över varje tiggare jag möter.
Orättvisan över att jag är född här och du där är så uppenbar och skulden blir tung. Men jag BRUKAR möta blickar, ge en slant, ta i hand, mötas en kort stund trots att det vore enklare att inte se.
Men här gjorde jag inte det. Här stukades min självbild rejält.
Att vara den som bara passerar...

Puss/ Asta

Barcelona

Hej älskade läsare

Japp då var man tillbaka i kalla Svedala. Underbart är som bekant förbaskat kort. Måndag-torsdag var vi i den stora staden Barcelona och vi hade det strålande. Ni som är vän med mej på facebook eller instagram har sett en del bilder.

Vi bodde på ett fantastiskt trevligt hotell med underbar personal som verkligen gjorde allt för att vi skulle trivas å ha det så bra som möjligt. Som ett extra plus blandande de fantastiska drinkar och sådana drack vi måååånga.
Ett litet poolområde men å andra sidan var där sällan många gäster, solstolarna räckte gott och en trevlig terrass med pubmat att beställa.
Frukosten var underbar!
Enda egentliga minuset var att där inte fanns balkonger och det är rätt viktigt tycker jag. Där kan man umgås, spela spel, dricka fördrinkar eller sängfösare å bara må gott. Nu blev det att vi satt på terrassen istället vilket kostade sköna slantar.

Vi kom på måndagen och var rätt möra efter som vi rest mitt i natten. Vi tog det ganska lugnt den dagen och utforskade hotell och omgivningar.
Jag tog ett dopp i medelhavet, ingen aning om temperatur men jag har med åren utvecklat riktiga badkruke skills och jag fixade det lätt. 18-19 grader kanske.
Tisdagen var min födelsedag och då fick jag bestämma... bestämde poolhäng hela dagen å på kvällen tog vi taxi in till den berömda turistgatan La Rambla där vi åt gott. Jag valde paella.
Onsdagen var det dags att se lite.
Mitt bästa tips om du ska till Barcelona är att köpa biljett på turistbussarna. De kostade 29 euro för en hel dag, de går var 5:e minut och du kan hoppa av å på hur mkt du vill. På bussen får man hörlurar att plugga in och  sen kan man välja sitt språk och få guidning på hela turen.
Vi drog vi elva på förmiddagen och var hemma vid midnatt, vi hade en del stopp å hann se väldigt mycket... men ändå bara en bråkdel av Barcelona.
Staden är enorm!
På torsdagen var det hemresedag och vi tog lite sista gin och solsken innan vi drog till flygplatsen.

Resan var fantastisk. Vi hade mellan 23-26 grader vilket var perfekt, gott å varmt men ändå så man inte blir såsig av värmen.
Det funkade jättebra med vårt resesällskap och konstigt vore det väl annars, vi har känt varann i evigheter. Jag hade lätt stått ut med att stanna tre dagar till vilket kanske varit mer lagom med tanke på stadens storlek, men å andra sidan så hade jag på torsdagen börjat längta väldigt mycket efter dom där hemma, så det kändes ändå helt okej att åka hem.
Jag ska definitivt tillbaka!

Och för er som undrar, ja jag gick upp 2,5 kg på 4 dagar. Rökte 1 paket cigg per dag som ickerökare. Rätt starkt jobbat.

Puss/ Asta

Hej

 

Jösses! vad jag har blivit kass på att blogga. Förr skrev jag tre inlägg/ dan nu inte ens ett i veckan. Nån gång ska det bli ändring, jag lovar.
Men jag lever fortfarande, jag är gift med samma gubbe och har inte hunnit få varken fler barn eller barnbarn. Jag kämpar på med min ofullkomlighet som barnmorska, träffar sällan vänner, har tappat 5 kg och mina julstjärnor lever ännu vilket är ett smärre mirakel.

Idag är det dan före dan. Söndag natt lämnas det Pastassonska hemmet för lång vägs färd mot Barcelona. Till ev inbrottstjuvar kan jag meddela att huset kommer vara bebott av flera vuxna barn och av Mr Gottfrid him self. Du vill INTE komma objuden.
Till alla er andra kan jag däremot meddela att jag så smått börjar få lite resfeber.
Jag är inte särskilt flygrädd. Då är jag i så fall mer rädd för att köra i halka, byta jobb och möta främmande män på folktomma platser. Flyget har dessutom den fördelen att man kan muta nerverna med en Gin & Tonic, det passar sämre ihop med vinterkörning och jobb.
Ändå är det en liten oro i magen. Jag är inte van vid att umgås så intensivt å länge med maken, ibland blir det bra och trevligt, ibland blir det långt ifrån bra.
Jag har heller aldrig varit ifrån Noah i fyra dagar tidigare. Är övertygad om att han överlever med sin mamma men vi kommer längta efter varandra.
Ja, fast jag ska inte gnälla. Det ska bli jätte skönt att få lite sol och miljöombyte, leva lite lyxliv.

Har en del förberedelser kvar. Ska färga håret. Raka här å där. Noppa bryn å ett å annat hakstrå. Måla naglar.
Välja bland mina 111 klänningar, hur många är rimligt att ha med sej egentligen? Göra om proceduren med skor.
Packa.

Rätt lustfyllt ändå.
Puss/ Asta

Asta recenserar "Svenska gummistövlar" av Henning Mankell

I perioder läser jag väldigt mycket. Andra perioder inte alls. Ibland har jag svårt att finna ron att läsa. Men lusten återkommer alltid, förr eller senare.
Framförallt sommarhalvåret läser jag mycket. En god bok, eller till å med en halvdan bok, erbjuder en avkoppling som är svår att få på annat sätt.

Nu har jag läst Henning Mankells "Svenska gummistövlar" som är en fristående fortsättning på "Italienska skor" som jag inte läst. Men det fungerade fint ändå.
Jag har läst ett antal böcker av Mankell tidigare och gillar honom bäst när det inte är deckare. Kanske för att jag över lag inte gillar den genren.

"Svenska gummistövlar" handlar om den pensionerade läkaren Fredrik som bor ute i skärgården. En natt vaknar han av att huset är övertänt. Han flyr ut med bara ett par omaka gummistövlar på sej. Allt annat går förlorat i branden.
Romanen handlar att åldras, att fortfarande längta efter kärlek och närhet, relationen till dottern Louise som Fredrik fick kännedom om först när hon var vuxen men oxå om mysteriet med branden som visar sej vara anlagd.
Fredrik blir själv misstänk och snart brinner det igen.

Det är en stillsam roman som inte gör något större väsen av sej.
Den var inte någon favorit men ändå en berättelse att uppskatta i stunden.
Jag ger den 3+ i betyg.

Puss/ Asta

Ensam

Jag lever ett ganska ovanligt liv för att vara snart 48 år på det sättet att jag fortfarande har småbarn omkring mej varje dag.
Inte så många i min ålder snubblar över bilar å legobitar å plastgetter å rrosa kastrullset å kramdjur till förbannelser dagligdags. Inte många hör småbarnstjatter, trotsskrik, ständiga "vad är det", "vad betyder det", "varför det."
Men jag ÄLSKAR det!
Det är en välsignelse att få se ännu en liten avkomma utvecklas och växa i sin vardag.

Jag är sällan själv. Det kan jag sakna.
Jag kan dra mej upp till mitt rum för treåringen är inte mitt yttersta ansvar men det här med att ha huset för sej själv... det har jag sällan.
Idag är en sådan dag.
Maken är på jobbet, Noah hos sin pappa, Mini hos tatueraren så jag å Gotteman huserar fritt här nu.
Det är underbart! Jag är en hyfsat social person men jag har stort behov av egentid och tystnad.

Jag har precis ätit frukost, tagit en lång dusch och målat tånaglarna.
Om en liten stund ska jag gå en runda med min fyrfotade prins och så småningom bege mej på det där bikiniäventyret som jag skrev om för två inlägg sen.
På vägen hem tänker jag köpa mej en flaska vitt mousserande vin att avnjuta i solen för ÄNTLIGEN har ju den riktiga våren... den med sol å bara (likbleka) ben kommit.

... och där kom min stora flicka. So long...

Puss/ Asta

Ps. Så klart jättemysigt att få egentid med dom med.