Asta recenserar "Testamente" av Nina Wähä.

Jag har lyssnat på "Testamente" av Nina Wähä.

Så här står det på baksidan:
Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.
I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.
Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.

"Testamente" är ett familjeepos, en släktkrönika, kring en familj i Tornedalen.
Det är mamma Siri och pappa Penti och det är deras 12 eller 14 barn beroende på hur man räknar. Där presenteras även Pentis föräldrar och syskon liksom Siris ursprungsfamilj och så även en å annan av den stora syskonskarans partners.
Navet för berättelsen är en av de äldsta barnen, Anni, som återvänder hem på besök från Stockholm.
Tidigt i romanen informeras läsaren lite subtilt om att ett mord kommer att begås men för att vi till fullo skall förstå behöver vi alla pusselbitar.
Och därefter presenteras de en efter en denna skara människor som utgör en familj med heliga och oheliga allianser.

Det låter rörigt att hålla ordning på alla dessa människor och det är det också... initialt... men hav förtröstan, du kommer att lära känna dem.
En efter en presenteras alltså familjemedlemmarna i var sin liten del av romanen och när de görs det så är just den personen och just det ödet så intressant att man släpper den som kom innan och bara vill veta mer.
Inte alla av dem är sympatiska, en del rätt långt därifrån, men alla är intressanta och alla har bitar i sej som man vill förstå.
Egna berättelser, var och en av dem, värd en egen roman och mestadels är vardagen och karaktären så fascinerande att man släpper fokuset på att ett mord kanske kommer att ske.
Ändå finns det där, som ett hot och som en nerv, genom hela berättelsen.

Det är en berättelse om fattigdom och våld, om arv och skuld, om kärleken eller frånvaron av kärlek till sina barn.

Jag hade i inledningen av boken lite svårt med fullt fokus av två anledningar.
1. Jag blir alltid lite stressad av att hålla ordning på många karaktärer i inledningen av böcker. Jag vet inte varför för det brukar ju lösa sej och i denna bok kan jag lova att det gör det, men det är som om jag är rädd att jag ska missa något väsentligt.
2. Jag hade ju precis sträckläst böckerna om Jana Kippo och även om det är helt olika romaner finns det många beröringspunkter. Mycket som är på finska... namn, ortsnamn, uttryck. I båda berättelserna är det rikligt med beskrivningar om naturen och dess krafter. Båda mammorna heter Siri. Mörka barndomsberättelser, mörka män med våld inom sej.
Trots att jag inte ville jämförde jag och jag var så fast förankrad i Jana Kippos kärvhet och i ljuva Lo Kauppis uppläsning.

Det är orättvist att jämföra för detta, "Testamente" är en nog så skickligt berättad roman med precis lika engagerande berättelse.
Det är bara en annan berättelse.
En riktigt riktigt bra roman som jag kommer att minnas under lång tid.

Betyg: 5:a. Nåt annat kan det inte bli.

Puss/ Asta