Ett särskilt datum

På tal om hål i själen... 
Idag skulle min lillebror ha fyllt 48 år om han levat.
Jag är glad att han inte gör det. Hans liv var ett lidande från att han var 14-15 och de sista tio gjorde han vad han kunde för att få slut på det.
Min sorg över min bror är inte, har aldrig varit, att han är död.
Den är om att han aldrig fick leva.
Om allt som blev och inte blev.
Min sorg är över hur det kunnat vara.

Jag tänker extra mycket på honom, har alltid gjort, den 15:e maj.
Tre år yngre än mej. Mammas prins.
Jag vårdar de barndomsminnen jag har av honom och försöker minnas den soliga och glada gosse han var innan missbruket, den psykiska ohälsan och allt som följde där av.
Och jag gör det. Minns honom skratta, minns hans sneda leende, de kisande ögonen, luggen som föll fram.
Jag minns det tydligt men minnena är för få.
Han försvann tidigt från mej. Jag drog mej undan honom kanske redan 6-7 år in i missbruket. När han var relativt ung. Ett halvt liv innan han dog.
Efter det sågs vi bara några gånger. Hördes i telefon då å då.
Men dagliga rapporter av mamma om behandlingshem, polisinsatser, väntade rättegångar, självmordsförsök, överdoser, bråk, psykiatriavdelningar, Hepatit C, brusten aorta, knark, fylla.

Sen han dog, mördades, det är tre år snart, tänker jag på mamma extra mycket idag.
Jag vet inte om det är särskilt svårt för henne idag för livet är alltid eländigt sen han dog men jag kan ju tänka mej.
Hon har inte ringt, jag har tänkt ringa flera gånger, men vet att hon är full.
Att det inte är nån idé.
Och ingenting jag säger kan ändra på att hennes liv tog slut med hans.
Hon bara väntar.
Jag fyller år imorgon. Dagen efter.
Mamma gratulerade mej på födelsedagen för två veckor sedan.
När jag påpekade att, det var ett tag kvar sa hon: Men jag kanske inte lever då.
Hon väntar.
Gör som Jonas, sitt bästa för att det ska ta slut.
Jag väntar.
Har gjort många många år.
När som helst.
Limbo.

På tal om hål i själen alltså.

Puss/ Asta