Stulen lista avslutar kvällen

Snodde en lista av Vimmelmamman. Länk här.

 Tre saker som skrämmer mig
1 Att någon jag älskar skall dö el att jag ska dö innan jag är färdig
2 En allt mer orolig värld
3 Klimathotet.

Tre personer som får mig att skratta…
1 Noah
2 Lillebror
3 Gottfrid
(Hmm, bara gossar,)

Tre saker jag älskar
1.Att gå med min hund utmed havet
2 God mat och goda viner
3 Att vakna till doften av kaffe

Tre saker jag inte förstår
1 Att ett parti som SD kan bli så stort. Eller att nästa amerikanska president kan heta Donald Trumf.
2 Hur i hundan jag ska få D-uppsatsen godkänd.
3 Att min äldsta dotter fyller 30 om ½ år. 30!!!

Tre saker som finns på mitt skrivbord (har inget så jag tar köksbordet)
1 Datorn
2 Femtielva skolböcker
3 en högtalare

Tre saker jag vill göra innan jag dör
1Bli en skicklig barnmorska
2 Se barnbarnen växa upp till lyckliga människor
3 Föda upp åtminstone en kull valpar.

Tre saker jag kan göra
1 Äta pizza varje vecka
2 Trycka undan fåfängan till förmån för njutningen
3 Leva med en hund som dreglar ner både mej å omgivningen och tycka det är helt ok.

Tre saker jag inte kan
1 Gå upp tidigt av fri vilja
2 Låta bli att reta mej på idioter på nätet
3 Lösa svåra matematiska problem.

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på
1 Dej själv
2 De som älskar dej
3 Lars Winnerbäck

Tre saker jag skulle vilja lära mig
1 Tala engelska obehindrat
2 Bli stark och kunna göra 100 armhävningar
3 Vara trygg med att förlösa barn.

3 favoriträtter
1 Pizza
2 Grillat i alla former
3 Färska räkor och havskräftor.

Puss/ Asta

Kommentarer som får mej att vilja sniffa lim

Jag har skrivit om det förut. Jag stör mej som FAN på vissa bloggkommentarer.
Själv har jag (så gott som) bara snälla läsare numera. Jag har haft min beskärda del av troll jag med men sista åren har jag varit väldigt förskonad. Det är en å annan SD nisse som förirrar sej in hit emellanåt och lämnar lite bajsspår efter sej.
Men Vimmelmamman, ja jag har sagt det förr och orkar inte dra igen varför jag tycker att hon verkar vara en härlig människa och har en trevlig blogg.
Mitt inlägg handlar inte om henne nu utan om hennes läsare. I stort sett dagligen är det någon eller några som skriver något spydigt eller nedsättande.
Idag... jag vet inte om man får lov att kopiera andra bloggares kommentarer så jag beskriver istället för citerar... skrev Vimmelmamman om att hon kanske kommit in i klimakteriet och beskrev lite symtom. Inget kladdigt, närgånget, privat alls utan typ oregelbunden mens, svettas nattetid osv.
En "Maria" läxade då upp henne över varför hon vädrar en sådan sak på sin blogg. Har hon ingen gynekolog, mamma, vän att fråga? VAD är (detta hemska) syfte?

Jag blir så fruktansvärt provocerad av denna typ av kommentarer och kvinnor människor.
Jag känner mej som en obstinat trettonåring som typ vill sniffa lim framför sina föräldrar på en parmiddag bara för att jävlas. Jag känner att jag vill skriva en massa superduper privata saker om kroppsvätskor och annat och gärna lägga upp bilder med hängpattarna fladdrande i vinden och länka till den kommentaren.
Åsiktsyttringar som denna "Maria" uppvisar plockar verkligen fram det sämsta hos mej.
Men istället för att sniffa lim... in your face så tänkte jag beskriva syfte 1 A med en blogg.
En blogg är att skriva ner EGNA tankar efter EGET huvud och utifrån sina EGNA värderingar kring vad den EGNA bloggen skall innehålla.
Bloggläsarens syfte 1 A är att läsa bloggar som de finner INTRESSANTA av en eller annan anledning.
Punkt!

Det här med bloggeri kan man minsann tycka olika om vilket ju är fantastiskt!
Det ger alla som vill möjligheten att blogga om just sina intressen och eller värderingar och det ger en obegränsad mängd bloggar att välja och vraka mellan som läsare.
Här finns något för den feministiska läsaren, den klädintresserade, hårintresserade. För sminkentusiasten, djurvännen, fotonörden. Här finns de politiska bloggarna, träningsbloggarna, dietinläggen. Här finns de öppna dagböckerna, mammatankarna, singelbruttorna.
Här finns bloggar för musikintresserade. Eller för fågelskådaren. För baknissen. För svampplockaren.
För den som är intresserad av massmördare eller sällsynta sniglar.
Välj å vraka.
Men välj nån du gillar. Ingen du känner att du måste klaga på/ läxa upp/ förändra var enda dag.

Själv tycker jag att det är skittrist att läsa bloggar där det bara är glättigt. Jag tröttnar på ämnesbloggar som skriver om samma sak dag efter dag. Jag vill ha variation, jag vill åtminstone ana vem människan bakom bloggen är. En opersonlig blogg blir ointressant. Men det är jag det.
Själv har jag en blogg där jag försöker blanda högt å lågt. Ljus å mörker. Flärd med svärta.
Jag försöker skriva en blogg som är personlig men ibland tangerar den det privata och det är okej.
Det mesta jag lämnar ut på bloggen, även om barndomssår och övergrepp, är sådant jag skulle kunnat berätta för en trevlig okänd människa på tåget på väg någonstans. Å så vill jag se på er läsare, de av er jag inte har någon relation till.
Som vänner jag inte riktigt känner.
Läs eller gå vidare.

Man kan absolut ha olika åsikter.
Det händer inte så ofta i mitt kommentarsfält att det blir livlig debatt, sista tiden så har jag fått glad om någon vill säga nåt, men när det händer så tycker jag bara att det är roligt.
Att ni tycker. Att vi tycker olika ibland. Att det argumenteras och debatteras.
Men det är inte samma sak som att lämna en kommentar bara för att vara taskig.

Vad tycker ni?
Är det jobbigt när en blogg är personlig?
Varför drabbas vissa bloggare av troll å andra inte?

Puss/ Asta

Ps. Nu ska jag vädra en högst privat åsikt.... håll i er.
Det var ta me fan skandal att inte Kristin Amparo gick vidare till finalen. Resten var dynga jämfört med henne.

Vidriga läsare

Vad är det egentligen som gör att vissa bloggare har trevliga, snälla uppmuntrande läsare och andra bloggare har läsare som är rent ut sagt vidriga?
Visst, vissa bloggare har själva en aggressiv eller stöddig approach och då är det kanske inte så märkligt. Deras syfte är inte att berätta eller föra samtal för/med läsaren utan att provocera. Retas lite.
Som man ropar får man svar...

Men det finns bloggare, jag tänker tex nu på Vimmelmamman, eller Lotta som hon egentligen heter.
Lotta har en jättefin blogg som skiftar på det där sättet jag tycker om och själv försöker skriva på, mellan allvar och yta.
Hon verkar vara en fantastisk människa som gör massor för andra människor. Engagerar sej på riktigt i utsatta barn i fattiga länder och som blottar sina rädslor och tillkortakommanden.
Det finns ingenting provocerande alls över Lotta, om man nu inte retar sej på att hon är hyfsat framgångsrik, snygg, har en stilig man, en söt son, ett vackert hem och ett liv som hon verkar nöjd med.
Men uppenbart så är det inte alla som pallar så många framgångsfaktorer hos en medmänniska.
Under i princip varje inlägg så får hon spydiga, näsvisa, uppfostrande kommentarer kring hur hon klär sej, vad hon fotar, vilka val hon väljer och inte minst stavfel. Vissa av hennes läsare ääälskar att tala om för henne var det bör stå kommatecken istället för punkt och tvärtom.
Jag läser inte dagligdags och ffa inte kommentarerna men det är ständigt en "Moa" och en "Siv" som är återkommande i sin aldrig sinande kritik.
Är inte det fascinerande?
Hur människor kan sitta framför sina datorer och dag efter dag, vecka efter vecka följa en bloggare och så reta sej på allt hon gör. Upprepat skriva elakt och nedsättande, inlindat i något som ska framstå som "goda råd."

Själv gnäller jag på er ibland för att ni är dåliga på att kommentera men jag är samtidigt medveten om att jag har några av cyberrymdens allra finaste följare.
Väldigt väldigt sällan trollas det i mitt kommentarsfält.
Det är ibland nån stackars liten rasist som förirrat sej in till mej men det är inte särskilt ofta.
Kommentarer om att jag klär mej fult, börjar se trashig ut, skriver uselt, gör egocentriska val osv får jag aldrig. Har aldrig fått.

Puss/ Asta

Vi kvinnor blir kvar i baksätet o det är inte bara männens fel

 

En av de bloggarna jag följer är Vimmelmamman. Hon blev som mest följd, peppad och omskriven under tiden som hon var sjuk i cancer. Jag började dock följa henne efter den resan. Hon jobbar på Se & Hör. Har en vansinnigt tjusig man och en söt son.
Hennes blogg är en härlig blandning av allvar, glamour och vardag.
Här om dagen skrev hon ett blogginlägg med bilder som beskrev morgonen och dess ritualer hemma hos dem... och kommentarerna lät inte vänta på sej.
Lotta duschade nämligen inte!!! Hon vaskade bara av sej hör å häpna!
Det var sååå ohygieniskt för i även en renbäddad säng fanns hudavlagringar och jag vet inte vad. Nej usch för detta sunk som möjligen... bara möjligen... hörde till vår föräldrageneration.
Vuxna människor som på allvar blir så till sej att de måste beordra en annan vuxen människa att morgonduscha.
Dessutom la Lotta ut en bild på sina ben när hon satt å kissade. Man såg lite knän.
Det var väldigt vulgärt. Någon kunde inte låta bli att påpeka att det var mer bar hud nu sedan hon gått ner i vikt och någon annan "bekymrade" sej över att Lotta sprutade in så mkt botox å skit att hon började se riktigt plastig ut.

På facebook har både Apan satt i granen och Lady Dahmer publicerat en länk om att vara tjock och hur stigmatiserande det är då alla ska komma med "goda råd" och annat.
Fullt av medhållande kommentarer. Men när en tjej, väldigt respektfullt, betonar att det kan vara tufft att vara mager oxå. Att alltid bli tilltalad "Ät nu flicka lilla", få frågor om ätstörningar, få höra att riktiga kvinnor har kurvor osv då nöjer sej inte "tjockmobben" med att negligera utan då skall hon förminskas, få höra att det är inget riktigt problem å nu är hon som "vita kränkta män som alltid ska påpeka att det kan vara synd om män... oxå."

Alltså ärligt talat. Inget Feministiskt initiativ i världen kan rädda oss så länge kvinnor är så där mot varandra.
Det är bara några få exempel men jag möter liknande fenomen i princip varje dag på min arbetsplats och ute i sociala medier.

Varför kan vi inte glädja oss åt varandras?
Åt varandras framgångar. Om någon, som Lotta, lyckas gå ner i vikt, får ett bra jobb, väljer sin egen väg.
När jag började springa tex fick jag en massa "välmenta" kommentarer om att det var bättre att gå, att jag skulle akta mej, höll jag på att bli träningsmanisk osv.
I stället för bara "fan, vad bra du är."
Varför måste alla vara på ett sätt? Även inom feminismen är det så.
Det är inte fint att vara på det ena eller andra sättet.
Vi kvinnor kommer alltid åka i baksätet så länge vi sticker varann i ryggen för att vi avviker inom gruppen. Så länge all möjlig framgång bemöts med kritik.

Puss/ Asta

Antingen eller

 

En blogg... rätt olik de andra jag följer... är Vimmelmamman.
Till skillnad mot flertalet av hennes läsare (antar jag) så har jag inte följt henne sedan tiden hon var sjuk i cancer utan fastnade rätt nyligen, kanske för nåt halvår sen.
Jag läser inte varje dag, men catchar lixom upp emellanåt.
Vimmelmamman... eller Lotta... är otroligt snygg å glammig, jobbar som kändisjournalist på Hänt Extra, har en bedårande son, en fantastiskt vacker man, ett tjusigt hem. Det är barnflicka å botox men oxå väldigt mycket vardag och känslor, sånt jag känner igen hos mej själv.
En varierad och sympatisk blogg som jag rekommenderar.

Hur som helst, i senaste inlägget skriver hon om att hon vill/ ska göra en tatuering på handleden. Hon har redan tatuerat in sin sons namn på överarmens insida.
Hon får olika reaktioner.
Jag fascineras... igen... av hur mycket känslor tatueringar väcker. Hur det delar befolkningen mellan de som tycker tatueringar är vackra och de som inte gör det.
Hur de som inte gillar tatueringar lätt benämner det i termer som "smutsigt", "billigt" och "white trash."

Själv älskar jag tatueringar. Men precis som jag älskar skor så tycker jag vissa tatueringar är snygga och andra fula... och en del är balla men passar inte mej.
Jag vill att mina tatueringar ska betyda något/ stå för något även om 20 år.
Jag vill inte bara ha ett vackert motiv om ni förstår vad jag menar.
Jag har själv två stycken just nu.
En liten meningslös nalle som jag satte dit för hundra år sedan på den tiden när man fortfarande valde bland tatuerarens motiv och inte var jobbig å kom med egna idéer. Således satt jag där i en soffa och bläddrade bland skisser på nakna skrevande kvinnor å dödskallar. Å så ett ark med "tjejmotiv"... delfiner, rosor, fjärilar och en nalle. Det blev nallen. Den ska på sikt täckas av något mer meningsfullt motiv.
Sen har jag Märtas huvud (valp porträtt) strax nedanför nacken.
Den kommer jag bära med samma stolthet när jag är 70 år.

Jag har flera "tatueringstankar" i huvudet. Det är tur att det är lite dyrt för annars hade jag nog gjort flera jag ångrat. De ska lixom mogna.
Jag skulle vilja göra symboler för barn å barnbarn.
Inte namn... det är inte min grej... med kroppen fullklottrad av förnamn på 4 ungar och gud vet hur många barnbarn det blir. Men typ fjärilar eller annat som symboliserar varje barn flygande över nyckelbenet å mot axeln... eller nåt liknande.
Jag vill även skriva Winnerbäcks låttitel "Kom ihåg mej då" i nacken eftersom den låten/ texten är speciell för mej å har varit många, många år.
Jag har länge funderat på en större sjuksköterskepinuppa på utsidan av vaden å det sista även på att föreviga Gottfrid...
Det sista möter protester av nära å kära som tycker att jag inte kan ha hela ryggen full av hundansikten... å de kanske har en poäng... jag har inte bestämt mej.

Vad tycker du om tatueringar?

Puss/ Asta

Moraliskt bloggdilemma

Då och då läser jag en blogg som heter Vimmelmamman.
Den skrivs av Lotta som jobbar på en skvallertidning och som har en skön blandning av djup och glättighet i sina inlägg.
Jag har inte läst henne så länge, nåt drygt halvår kanske, men riktigt stor blev hennes blogg innan när hon behandlades för cancer.

Hur som helst. Här om dagen skrev Vimmelmamman ett inlägg som jag förmodar var i affekt. Ni kan läsa det här.
En ung och odrägligt packad kille beter sej illa och sexistiskt mot henne.
Frågar om hon är bra på att knulla, hur stor den största kuk hon sett är.
Han vill gärna knulla Vimmelmamman för att hon är en neger!

Hejsan hoppsan. Charmig yngling det där.
Ung men vuxen. Uppenbart fördomsfull och nedlåtande mot kvinnor.
Vimmelmamman berättar om deras möte. Hon spekulerar i det allt mer rasistiska Sverige där Sd vinner mer å mer mark och att vi som inte sympatiserar med detta måste våga stå upp för det, bemöta, vägra hålla tyst. Å hon publicerar en bild på honom.
Reaktionerna och kommentarerna låter inte vänta på sej.

Jag läste inlägget när det var alldeles nytt första gången och innan kommentarerna hade trillat in.
Jag läste ett välskrivet inlägg. Höll med Lotta till fullo. Men reagerade lite för bilden och funderade på det.
Rätt eller fel att lägga ut en bild på en packad kille som uppenbart inte har alla indianerna i kanoten?
Rätt eller fel att nyttja sin makt som stor bloggare att nå ut med denna bild och information om hur denna kille betett sej till så många människor?
Ja, det är inte ett helt enkelt dilemma.
Det tål att funderas på. Är inte svart eller vitt.
Vad tycker ni????
Det hade varit jätte roligt att höra era åsikter för eller emot.
I Lottas blogg var det väldigt många som blev upprörda över hennes beteende.
Bilden är nu pixlad men som alla andra bilder på nätet redan spritt i orginalskick via facebook osv.

Själv kom jag fram till att han kunde ha det.
Ung, jo då. Men även unga människor får faktiskt ansvara för vad de säger och hur de kränker andra människor.
Även unga människor får rösta, gå på bolaget, avtjäna fängelsestraff så varför inte stå upp för att man är korkad.
Jag tycker det är en annan sak när människor hängs ut för brott de påstås/ har begått. I synnerhet grova brott som faktiskt kan påverka deras trygghet.
Rättsväsendet skall skötas av polis och åklagare.
Det enda som lär hända den här killen är att han förhoppningsvis får skämmas lite och att folk garvar åt honom/ tittar snett på honom.
Har man gett sej in i leken genom att bete sej rasistiskt och kvinnohatande... ja, då får man väl ta att få mothugg då.
En annan aspekt är att, vem är blonda å blåögda människor (i synnerhet män) att säga att "killen var bara full å dum och det du gör är mycket värre."
Lotta som är färgad har säkert mött den här attityden otal gånger, hon har en son som kommer att växa upp bland fördomar. Självklart är det känsligare för henne.

Vad tycker å tänker ni?

Puss/ Asta