Nystart å presentation.

 

Jag fyller snart 50. Halvvägs till 100 redan.
Alla klyschor som finns om att livet går fortare och fortare stämmer.
Jag har för första gången i mitt liv åldersnoja de lux.
Det handlar inte om rynkor eller extrakilon. Inte ett dugg om slapp hud eller gråa hår. Det handlar om ålderdom. Om rädsla för sjukdom, hjälplöshet, död.
Men det här ska inte bli något djupt inlägg om att sörja den ungdom som flytt och alla chanser man inte tog så jag bryter tankarna här. Precis som jag så ofta gör i mitt eget huvud. Stoppar de tankarna långt bak och tänker på nåt annat.

Som bloggen exempelvis.
Den är minst sagt eftersatt. Brist på reaktioner och kommentarer bet hårt på inspirationen. Men jag tänker att nu... halvvägs till 100... tänker jag försöka göra ett nytt (sista?) försök att skaka liv i det här.
Och jag tänkte mej därför en liten presentation eller kanske snarare ett avstamp.
Finns det nån du tror skulle gilla min blogg? Tipsa i så fall gärna.
Och berätta gärna, här eller på facebook om vi är vänner där, vad du vill läsa mer om, om det är nåt du undrar över eller kanske nåt som du helst slipper.

Det HÄR är Asta Pastasson 50 år.

Identifierar mej som:
Kvinna. Stolt sådan.

Civiltillstånd:
Gift fortfarande. För närvarande rätt nöjd med att vara det.

Antal barn:
4. Å nu har väl de där äggstockarna skrumpnat ihop.

Antal barnbarn:
Sju. Men längtar efter fler.

Antal Dogue de Bordeauxer:
Ett styck. En norsk donna. Fröken Bente. Hon är en handfull. Och det kärleksfullaste jag mött.

Yrke och arbetsplats:
Barnmorska på Förlossningen i Varberg sedan 2½ år.

Känslan för det: 
Älskar mitt jobb. Älskar det! Och vissa pass känner jag att jag dessutom börjar bli helt okej på det. 2 år sedan senaste sfinkterbristningen.

Mest nöjd med i denna minut:
Ledig fredagkväll. Vin i glaset. Hockye VM drar igång. Niklas Lasu klar för Frölunda.

Längtar mest efter denna minut:
Att det ska bli september och SHL ska dra igång igen. Det luktar redan guld.
Lite mer värme hade oxå varit gött. Det är lixom marsväder.

Sånt jag pysslar med som femtioåring:
Skriver rätt mycket brev. Hänger med barn och barnbarn.

Bästa film jag sett hittills i år:
Trots att jag inte tyckte den var så himla bra när jag såg den så lever "A star is born" kvar i mej.

Bästa bok jag läst hittills i år:
Det är nog "Historieläraren". Den tänker jag ofta på.

Mest hooked på följande tv-serie:
Ser Robinson med besatthet. Den är snart slut. Längtar till 6:e juni när världens bästa serie släpper nästa (sista?) säsongen. Handmaids Tale.

Sånt min hjärna brottas med: 
Relationer som kan bli bättre.

Puss/ Asta

21. 28. 66. Eller typ aldrig.

Det sägs ( i självhjälpsböcker mm) att det tar 21 dagar (på vissa ställen 28 dagar) att skapa / avveckla en vana. En av mina favoritbloggare som skriver på ett populärvetenskapligt sätt om löpning hävdade i ett inlägg ( och han brukar ha rätt bra på fötterna) att det tar 66 dagar att skapa en ny vana. Inlägget kan ni läsa här.
Vanor är så klart lättare och svårare att både skapa och bli av med.
Lättare att på 66 dagar lära om till att dricka några extra glas vatten än att börja träna. Svårare att sluta röka än att käka skumbananer.
Som nämns i inlägget jag hänvisar till är det så att det finns egentligen ingen bestämd tid. Det beror på person och vad det gäller. Och det finns även människor som oavsett om de håller ut i åratal med något nytt ändå väldigt lätt återfaller i det gamla. Det vore ju själva fan med om jag tillhör den kategorin.

Jag har börjat "springa" igen. Trogna läsare vet att jag har haft mina ryck under ungefär 3-4 års tid när jag börjat och slutat springa.
Att springa ligger både för mej och absolut inte för mej, jag ska utveckla.
Det som talar emot löpning för min del är egentligen det som talar emot all form av träning... jag är lat! Jag kommer alltid (förmodligen även efter 21,28 el 66 dagar) tycka bättre om att hänga framför datorn än att svettas.
Jag har egentligen aldrig tränat konditionsträning innan jag började springa första gången där för ca 4 år sedan och det talar oxå emot. Även om kondition är en färskvara är det så att de som varit vältränade som unga har lättare för att komma igång igen.
Jag började alltså som "äldre", lätt överviktig, jag är astmatiker i botten  och jag har rökt en jäkla massa år.
Och löpning är tufft inledningsvis. Det kräver lite flås.
Här vill jag inflika oxå att när jag skriver "springa" menar jag egentligen lunka.
Det går inte fort.

Men det finns en jävla massa fördelar med löpning.
Det är precis utanför dörren. När man väl fått kondition kan man välja hur vilsamt- tufft det ska vara. Det är billigt men framför allt ger det en massa.
Den period jag höll i längst var 4-5 månader. Jag fick förstås bättre kondition (i början sprang jag max 100 meter och i slutet en mil), min astma blev väldigt mycket bättre, mitt psyke likaså... och så fick jag en snygg häck om det nu är relevant.

Anledningen i att jag nu igen tar tag i det är flera.
Det är nog nästan ett år sedan jag sprang med nån reda och sommaren har innehållit en väldig massa dekadens i öl och cigaretter.
Jag märkte att jag blev andfådd av att leka med barnbarnen en kort stund.
Jag har klenat till mej med och märkte att jag knappt orkade bära Noah.
Det är min fasa. Att bli "tant" på det viset att jag inte orkar vara en aktiv och lekande mormor/ farmor! En sån som säger "Jag orkar inte."
Jag har gått upp i vikt sista åren och många tar för givet att jag springer för att gå ner i vikt. Det stämmer på så vis att jag är lite tung för mina knän när jag springer (känner skillnaden) men utseendemässigt skiter jag i ganska hårt just nu.
Jag mår bra i det jag är. Har funnit någon slags vapenvila med mina valkar.
Jag vet att det kommer bli en bieffekt men det är inget mål och jag håller inte igen på käk eller godis.
Och sedan har jag, som ni känner till, slutat äta antidepressiv medicin.
Jag vill stärka psyket. Skaffa mej marginaler där.
Det finns tung forskning som visar att regelbunden konditionsträning med pulshöjning, minst 20 minuter åt gången tre ggr i veckan fungerar MINST lika bra som antidepressiv medicin mot depression och ångest.
Dessutom åldras hjärnan långsammare, det ger visst skydd mot demens, man blir smartare, mer stresstålig mm mm.
Kort sagt, att springa är en dundermedicin.
Jag vill mer än gärna motivera er till att börja!
Kan jag så kan ta med fan alla.

Men så är det ju den där latmasken då...
Han (för jag är övertygad om att det är en han) har ganska stor makt över mitt liv.
Men nu har jag sprungit 6 dagar i sträck. Som sagt, inte långt, inte snyggt och absolut inte snabbt men jag har kommit ut.
Om jag klarar att hålla i 21, 28 eller 66 dagar i sträck kan vi kanske sätta ett stort ? inför men jag tänker att om jag håller i säg 10 dagar kommer tre gånger i veckan att kännas som en barnlek sen.

Gillar ni inlägg om träning eller ska jag triggermärka dem så ni kan hoppa över?

Puss/ Asta

Snart där.

Jag har lite långledigt. Resten av veckan faktiskt.
Nästa vecka har jag fyra pass kvar på min gamla arbetsplats, sen kommer jag inte tillbaka för än i höst... kanske.

Den 11:e maj börjar jag mitt sommarvikariat på BB.
Jag har inte hunnit bli så där särskilt nervös än, men det kommer, det är jag så gott som säker på.
Jag blir alltid nervös i sådana här situationer.
För jobbet, men kanske än mer... för att bli accepterad, allra helst omtyckt på den nya arbetsplatsen och bland nya kollegor.
Som "icke barnmorska" förstår jag ju att jag är en nödlösning men jag försöker tänka att jag samtidigt har med mej en massa annan kompetens.
Jag vill tro att trots att jag byter inriktning fullständigt, från sjukt till friskt, från gammalt till ungt osv så finns det kunskap och egenskaper jag har nytta av även här. Eller överallt.

Nya människor. Nya grupperingar. Ingen som känner mej.
Det finns något kittlande med det... oxå.
Här kan jag vara den jag vill tänker jag. Göra vilket intryck jag vill.
Ingen känner mej, ingen vet hur jag brukar vara.
Har ni tänkt så någongång?
Å andra sidan tror jag egentligen inte att det är möjligt.
Vi är dom vi är.
I så gott som alla grupperingar jag ingått i som vuxen har jag tagit/ tilldelats samma roll.
En del är den tysta eftertänksamma.
En del är clownen.
En del är gnällspiken.
En del är den som för talan.

Det är vår.
Vitsipporna har nästan blommat över och min favoritblomma... liljekonvaljen... är på gång.
Björkarna är skirt gröna. I vägrenarna växer maskrosor. Det är ljust länge.
Vår och höst är nystart för mej. I år känner jag det extra tydligt.
En förtröstan å längtan.
Det är fint.

Puss/ Asta

Vad tycks?

 

Maria har halva natten fixat och trixat med en ny bloggdesign åt mej.
Hon är kreativ och hängiven det här med bloggdesign. 
Det är inte lätt att sitta på olika håll och ge/ ta instruktioner via en chatt men vi känner varann ganska väl så hon vet relativt väl vem jag är och vad jag vill förmedla.

Jag ville ha en renare blogg. Mer grafisk. Mer kaxig. Den här donnan i frontline liksom starka bilder på mej själv.
Kanske mer synligt politisk då det kanske ändå är huvudtemat bland många här på bloggen, men jag ville även att mina andra sidor skulle komma fram.
Ni vet... mamma, mormor/ farmor, dogueägare, osv.

Bloggen blev inte alls som jag målat upp i mitt huvud men jag gillar den mycket!
Den fångar andra sidor av mej än de som jag initialt ville förmedla.
Den känns lugn å vilsam. En mysig vrå att komma till.

Tror ni att ni kommer att trivas här?

Puss/ Asta

Äntligen, här är den!

 

Min nya fina almanacka har anlänt. Det är fjärde året jag köper den från http://www.personligalmanacka.se
Personliga, fina, roliga att spara och suverän service!!!
Har BARA lovord till denna smarta och sympatiska firma.
(Å nej, jag är tyvärr inte sponsrad.)

Det är något särskilt med en ny almanacka tycker jag.
Blank, fin och lovande ligger den där.
Allt är lixom möjligt än.
Att gå ner i vikt, börja träna, leva mer mindfulness, roliga partyn, kärleksfulla dejter med sin partner.
Allt... allt finns det hopp om innan den har fyllts av arbetsturer, turbyten, akuttider hos nån psykolog osv.

Jag har med röd tuschpenna fyllt i alla viktiga födelsedagar.
Varje år sorterar jag bort några, varje år kommer några till.
Sen gör jag färgglada ballonger intill så jag säkert ska se... och notera... det.
Men på riktigt hjälper det inte alltid.
Jag har även fyllt i Frölundas matcher, dagar å vilka de möter.
Inte minst har jag fyllt i nästa semester. Första veckan i den nya almanackan. Vecka 48.
Adventsveckan.
Det är oxå tradition, att ta semester då och gå hemma o städa, hänga julgardiner, köpa julklappar och sippa glögg i lugn och ro.
En riktig njutarvecka. Kan varmt rekommenderas.
Vill man värna jämställdheten och inte tycker att "kvinnor ska ta semester för marktjänst" så kan ju faktiskt partnern ta en vecka semester med. Å putsa fönster tills knogarna narar sej han med.
Men så gör vi inte i Astas hus.
Nej, här dricker jag glögg vid lunchtid ensam o är väldigt nöjd med det.

Trots allt jag fyllt i så är sidorna väldigt blanka och tomma.
Är det någon som vill passa på att bjuda mej på en trevlig fest, bjuda in sej på en vinkväll eller kanske rent av känner för att planera en glöggafton så är det alltså NU ni ska hojta till.
Innan arbetspassen läggs till.
Innan plikterna.
Inplanerade dieter.
Sammanbrott.
Okej?!

Puss/ Asta