Ledsen trött och fullkomligt rasande.

Jag är trött. Så in i bänken trött på alla upptänkliga sätt som går att vara trött på.
Jag har haft en helt okej dag på praktiken, det är inte det, men jag känner mej helt slut.
Precis sett "30 grader i februari", andra avsnittet på andra säsongen.
Älskade första säsongen, kunde knappt bärga mej till nästa avsnitt. Denna gången kryper serien och dess karaktärer under huden på mej. Jag känner en märklig ångest och oro av att se den å av att släppa den efteråt som inga skräckfilmer eller thrillers i världen har fått mej att känna.
Jag känner mej försvarslös inför deras öden, den annalkande känslan av katastrof i serien blir det oxå hos mej.
Förmodligen för att jag är trött. Det känns som om det gnager in på benet rent själsligt.
Jag har svårt för musik igen. Svårt för prat hemma. Svårt att koncentrera mej.
Som om jag tömt alla resurser och nu är... hudlös.


Tröttheten gör mej ledsen. Det känns som om jag vill gråta men kan inte.
Den gör mej förbannad. Jag vill skrika på folk. Dramatiskt kasta en lur i örat på dem.
Den gör mej mottaglig. Mottaglig för all världens elände.

Jag läser och hör så mycket gnäll bland välgödda svenskar.
Det klagas på allt. På pensionerna. På barnen. På dagens föräldrar. På Sverige och naiva svenskar.
På korrupta politiker och på fans moster. Och självklart måste flyktingmottagandet stoppas, för nu går det fan inte längre. Åldringarna får inte sylt på gröten.
Så länge jag kan minnas har jag hört äldre och yngre människor beklaga sej över Sveriges flathet mot Tyskland under Andra världskriget. Hur vi lät nazisterna passera för att likt våra grannländer undgå ockupation.
En del säger att även Sverige och svenskarna visste vad som försegick i koncentrationslägren.
Visste om judarna redan under kriget. Och vi gjorde ingenting.
Flerparten av svenskarna gjorde ingenting och det är en skam som än idag måste diskuteras och kritiseras.
Samtidigt. Idag. Anno 2016.
Sedan många år pågår det ett krig i Syrien. Ett krig där västerländska vapen används.
Ett krig där en diktator i åratal nu dödat... med alla till buds stående medel... sin egen civilbefolkning.
Men sen kom IS och fler än en fiende verkar vara omöjligt att hålla reda på.
Länge höll sej väst helt utanför ett krig som de tyckte inte angick dem.
Inte angick dem förän flyktingar började flyta upp döda på grekiska turistorter och de överlevande bankade på Fort Europas port.
Till skillnad mot Nazityskland får vi nu eländet direkt in i våra datorer och tv apparater.
I direktsändning ser vi barn spolas över relingen ner i ett kallt, svart hav.
Och nu är heder och mod inte så viktigt längre som när vi talade om generationer före oss.

Nu angår det oss plötsligt. Sverige har tagit emot så många flyktingar att vi behöver andrum.
Andrum, inte minst för att vi har ett rasistiskt och fascistiskt parti i vår riksdag och att denna bruna sörja börjar spilla över på andra partier. 
Fler än 20 % antas rösta i nästa val på detta parti. Trots hundratals med klavertramp från deras förtroendevalda som uttalat sej rasistiskt, homofobiskt, kvinnohatande, fackfientligt.
Bland LO's manliga väljare är det uppemot dubbla sympatisiffrorna.
Därför att ett stopp för invandringen är så viktig att det inte spelar någon roll vad deras företrädare tycker, tänker, hotar och vrålar. Det spelar ingen roll att ledande Sd'are lägger ut adresser på flyktingförläggningar som sedan brinner. Det spelar ingen roll att kvinnliga journalister och debattörer blir hotade och önskade gruppvåldtäkter.
Att hindra dessa flyende människor som håller på att utrotas i sitt eget land från att komma till Europa ÄR viktigare.
Ni som säger annat är godhetsknarkare, vänsterradikaler, militanta feminister, naiva stackare och skapare av åsiktskorridorer.
Gha!

Jag vill spy!
Jag vill slåss!
Jag vill gråta!

Det finns fan inga perspektiv.
"Sverige sjunker." "Samhällskollaps." "Den mest inkompetenta regeringen."
När man sprider sådana rykten. Hjälper dessa röster på vägen. Odlar myten... då förråder man sitt land. Försöker ge den en stämpel som inte är sann.
Sverige går bättre än på mycket länge!
Prognoserna har fått skrivas upp flera gånger.
Arbetslösheten sjunker. Även ungdomsarbetslösheten.
Svensken konsumerar allt mer. Handeln och resandet slår rekord.
Brottsligheten sjunker. Fler läser på högskolan.
Barn får mediciner gratis. Skatten för pensionärer sänks. A-kassan höjs.
Tack vare att vi blir fler byggs det ut med skolor, affärer, restauranger.
Skapas fler jobb. Genererar mer skatter.
Barn får fria glasögon. Vi investerar. Vi mår som land väl.
Det som Socialdemokratiska politiker är inkompetenta på är att sprida detta.
Eller att överrösta undergångsprofeterna.
Och vi har RÅD, PLATS och MÖJLIGHET att hjälpa fler människor som flyr för sina liv.
För att vi kan och för att vi har en medmänsklig skyldighet.
För att kunna se barnbarn i ögonen och säga, jag sa ja. Jag sa Välkommen.
Och då har vi haft den här regeringen i dryga året.

Gud hjälpe oss undergångsprofeterna får ta över Sverige.

Puss/ Asta

Om jag som sjuksköterska får låna politikernas öra för en minut.

Det är valtider men ändå märkligt tyst om vården.
Lärarna och skolan får välförtjänt uppmärksamhet genom att både Björklund (Fp) och Fridolin (Mp) har detta som sina hjärtefrågor på olika sätt och därmed förs skolpolitiken upp på riksagendan och i näst intill varje politisk debatt.
Välförtjänt, så klart.
Barnen är vår framtid. Under Alliansens tid har vi halkat ur Pisas lista på ett närmast pinsamt sätt å nu är målet för båda sidor om blockgränsen att resultaten skall upp igen.
Barnen och ungdomarna är vår framtid och det som går fel där och i unga år är kostsamt samhällsekonomiskt så väl som för individen senare i livet.
Lärarna är en hårt kämpande grupp med lång utbildning vars löner släpat efter under lång tid och det är verkligen på tiden att både dem och deras löner uppgraderas.
Men! Tyvärr har vi ingen partiledare som brinner för vården och för patienterna på samma vis.
Sjukvården kommer vi alla på olika sätt att komma i kontakt med och behöva hjälp av under olika perioder av livet.
Det är således en fråga förtjänar att lyftas högt och ordentligt på den politiska agendan.

Så här är det.
Vi har i Sverige en ständigt växande del av åldrande befolkning. En åldrande befolkning konsumerar mer vård.
Vi har i i stort sätt hela landet en sjuksköterskebrist. Detta trots att det hela tiden utbildas nya sjuksköterskor och att klasserna runt om på högskolorna är fulla.
Så långt så gott.
Sedan händer någonting som gör att landstingen i hela riket står och ropar å ropar efter fler medarbetare utan att få något svar.
Vart tar sjuksköterskorna vägen och varför?
Ja, det är inga statshemligheter på något sätt. Sjuksköterskorna försvinner ut till kommunerna som betalar något bättre än landstingen, de försvinner till bemanningsföretag och de försvinner utomlands.
Ofta då till vårt grannland Norge.
De gör det på grund av den orimliga arbetsbördan på våra svenska sjukhus och till följd av de löjligt låga lönerna.

På mitt lilla sjukhus i Halland verkar arbetsgivaren stolt över att de minsann inte gått med på sjuksköterskornas utpressning om att som nyfärdiga kräva 25 000 kr/ månaden.
De olika avdelningscheferna är i stort sett åthutade och intvingade i en lönekartell där ingen får bjuda över eller konkurrera med någon annan avdelningschef i att erbjuda lön till nyanställda.
På min avdelning sökte hade vi EN semestervikarie och hon kom via bemanningsföretag.
Fler sökte men begärde "för mycket."
Detta resulterade i avdelningen under sommaren fick stänga. Patienter dirigeras om till andra sjukhus osv.
Kostnaden sjukhuset har för bemanningssköterskor har ökat från 2 miljoner föregående år till 12 miljoner detta år.
Man kan undra vad sjukhuset, politikerna, patienterna har tjänat i slutändan på att inte erbjuda sökande som vill arbeta, stanna och vara en del av avdelningen en relevant lön.
Jag tror jag vet svaret... ingenting. De har förlorat.

Sjuksköterskebristen är alltså ingen brist.
Sjuksköterskebristen är en brist på syrror som inte längre ställer upp på en lön det inte går att leva på när det finns andra alternativ.
Det är ytterst allvarligt för sjukvården att det ser ut på det här sättet.
I första hand drabbar det patienterna då patientsäkerheten urholkas i och med att kontinuitet och erfarenhet försvinner. Det drabbar även de sjuksköterskor som trots allt arbetar inom landstingen.
Få orkar arbeta heltid med allt vad det innebär för nutida och framtida ekonomi, jämställdhet och trivsel. Många dras med psykosomatiska besvär. Depression, smärtor i huvud, axlar, ryggar.
Många äter mediciner, tar sömntabletter osv för att orka med sina liv.

Sjuksköterskebristen är alltså en myt. Specialistsjuksköterskebristen är det inte.
För få söker vidareutbildningar. Redan nu är specialistsjuksköterskor en brist inom många områden och i många delar av landet. Inom ett antal år kommer det bli än värre.
Anledning är varken svårbegriplig eller svårlöst.
De beror på att sjuksköterskor i de allra flesta fall får betala sin egen utbildning och att det senare när de kommer ut med ökat ansvar och en större kompetens så följer inte lönen med.
För egen del har jag alltid velat bli barnmorska. Trots att jag har en tokigt låg lön efter 12 år i yrket så skulle det innebära att jag efter ytterligare 1,5 års högskolestudier med de lån som varit nödvändiga att ta får gå ner i lön eller i bästa fall behålla den lön jag har som nyfärdig barnmorska.
Inom många specialistområden kommer en sjuksköterska aldrig att tjäna in det hon har lagt ut.
Det är horribelt!
I vilka andra branscher fungerar det på detta sätt?

Politikerna lovar och lovar. Moderaterna som styrt länge och väl i det landsting jag arbetar inom lovar ständigt ökad tillgänglighet och säker vård. Detta trots att vi redan producerar väldigt mycket vård till väldigt låg peng.
De gör det trots att personal går på knäna. De gör det utan att tillföra det enda som verkligen skulle säkerställa säker och god vård till Hallänningarna... mindre enheter och fler fasta sjuksköterskor.
Visst, Hallands sjukhus Varberg, har som ambition... äntligen... att tillsätta fler medicinplatser men hur de ska kunna tillsätta personal begriper de inte. Å inte vi anställda heller så länge de fortsätter att vara stolta över att inte betala skäliga löner.

Björklund kan jag vara utan. Men tänk om vi sjuksköterskor hade någon i Fridolins kaliber som kunde driva frågan om en säker och tillgänglig vård medborgarna kan känna sig trygga med och en personalpolitik för Sveriges sjuksköterskekår som bygger oss istället för att trasa sönder oss.
Det vore något. Så här på Supervalåret 2014.

Tack för mej

/ Asta