Jag är en kvinna som alltid legat i framkant

 Framkant ja.

När jag var tolv var det sex, drugs and rockń roll, vid tjugofem var jag fyrabarnsmamma, som trettiosexåring flyttade mitt första barn hemifrån och nu vid femtifem års ålder är jag fullfjädrad tant som funderar på döden.
Eller i alla fall på pensionen.
Jag har aldrig behövt visa leg på Systembolaget, inte ens innan jag var tjugo och nu tror folk att jag är minst femton år äldre än vad jag är.
I juli funderar jag på höstkläder, kring nyår planerar jag semester.
Glaset är alltid halvtomt trots att jag i hela mitt liv jobbat för att ändra inställning. Visst låter jag som en härlig ny bekantskap?

Härom dagen blev jag kallad för "gullig tant" av en okänd ung kvinna.
Vi kan väl gemensamt smaka på det uttycket!
Visst fattar jag att kvinnor i min ålder är dögamla för kvinnor i hennes ålder.
När jag började röka som tolvåring och det stod nåt om "P-piller och rökning för kvinnor över 35 kan leda till blodpropp" tänkte jag på fullt allvar "Spelar roll, om man dör när man är trettiofem eller sjuttiofem."
Gammal som gammal lixom.
Så visst jag ställer upp som tant.
Obstinat tant.
Manshatande tant.
Bitter tant.
Eller bara rätt och slätt, tant.
Men gullig tant? Vem vill vara det när man är under åttio?
Kanske känns det även efter åttio som ett big no no. 

Ett av mina hundraelva barnbarn heter Astrid och är snart 7 år.
Hon brukar alltid påpeka att jag har ruttna tänder, skrynkliga händer och lång rumpa.
När vi var på ICA härom veckan och handlade varsin påse godis säger hon högt och tydligt i kön: "Jag tycker du ska unna dej att äta godiset i bilen, du är så gammal så du kan dö när som helst."
"Tack för kaffet"... antar jag att tanter svarar på sånt. 

Puss/ Asta

Hej å förlåt

Hej gamla och nya läsare

Välkomna till mitt första blogginlägg på år och dar.
Jag är sååå tacksam gentemot Nina och Åsa som ordnat det här, som ger oss chansen på nytt. Jag tror och hoppas att det kan bli riktigt bra om vi alla vill att det ska bli det. Jag är i alla fall supertaggad på att möta er igen och att få chansen att lära känna nya härliga vänner.
Först vill jag be om ursäkt att jag fortsätter att använda bloggadressen jag hade sist det begav sig och att jag inte har några fancy bilder eller design.
Jag är bra på mycket (nja) men teknik hör inte dit. Kanske kan jag ragga upp lite hjälp och få ordning på det där så småningom.
Men just nu, just nu är orden viktigast!

Jag tänker att jag kör en presentation så ni vet lite vem som står bakom Asta Pastasson, för er som är nya, för er som har glömt.
Heter inte Asta Pastasson egentligen... surprise... men det är sedan många år tillbaka mitt alterego på sociala medier och nätet i stort.
Jag började min bloggkarriär på Amelia i många år för att därefter fortsätta på Blogspot under oxå ganska många år. Efter en bitter och djupt orättvis strid med Fackebook (egentligen ingen strid, de tog ett beslut punkt) blev min blogg bannad jag fick starta på nytt och besöksantalet sjunk som en sten.
Jag blev bitter, jag ÄR bitter (och inte ett dugg långsint 😀 ) la jag ner allting.
Men nu... tadaa... är jag tillbaka. 

Tio år från pension och högst upp i backen som sluttar brant ner mot rollatorer, Tena blöjor och nödbedda anhöringa. Gråhårig, vadderad och med en mycket övertygande tyngdlag som gjort sitt. Jag har gått och blivit tant! På gott å ont.
Bitvis är jag bitsk men jag skulle nog ändå säga att jag blivit mildare med åren, så er jag lyckades reta upp sist det begav sej, ge mej en chans till, jag har absolut blivit snällare! Väljer mina strider bättre.
Ett mähä? Nej, så långt skulle jag inte vilja dra det kanske. Eller jo, kanske lite mähä då.  

Jag har fyra barn, kopiöst med barnbarn och två av landets snyggaste hundar (det kan jag nog vara benägen att bråka om.)
Jag arbetar som förlösande barnmorska om nätterna och när jag är ledig och inte passar någon av de femtielva barnbarnen så hänger jag med hundarna, dricker vin och läser böcker.
Jag älskar havet, sörjer plötsligt rätt hårt att jag i hela mitt liv varit allergisk mot hästar. Jag är fullkomligt omusikalisk och helt utan takt och ton... i ordets alla bemärkelser.
Jag kämpar (trots brist på diagnos) med sånt som är självklart för det flesta, som att ringa myndighetssamtal, borsta tänderna regelbundet och gå å lägga mej på kvällarna.
Jag är skojig (konstigt nog är det inte många som skrattar), älskar mitt land även regniga somrar, röstar vänster (inte nödvändigtvis på Vänstern) och kan knappt cykla. 

Jag tänker mej att jag i huvudsak kommer att blogga om detta oerhört intressanta liv som är mitt men även betraktelser av vår omvärld.
Du är högst välkommen att läsa! 

Puss/ Asta

Asta recenserar "Lisa och Lilly" av Miam Lodalen

 

 

Hej svejs på er. Vet ni, jag har skonat er från fyra-fem bokrecensioner nu.
Jag vet ju att det inte är era favoritinlägg och eftersom bara en av dem var lite mer än godkänt så lät jag det vara. 

Men nu kommer ni dock inte undan längre, för nu har jag lyssnat på "Lisa och Lilly" av och med Miam Lodalen.
Det är den första delen i en planerad trilogi som skall skildra homosexuellas livsvillkor under 1900 talet.
"Lisa och Lilly" är en roman som bygger på en verklig kärlekshistoria och som har föregåtts av omfattande  research.
De är båda femton år, bor i Stockholm i arbetarkvarteren på Söder och året är 1911. 

Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Ögonblicklig passion uppstår och en svindlande förälskelse tar vid. Men i början av förra seklet hade unga kvinnor inte stort frihetsutrymme, allt som var roligt och spännande var förbjudet och samkönad kärlek bestraffades med döden.
Lisa förväntades hjälpa mor med hushållsarbete och passning av småsyskon, inte ränna omkring utomhus själv och i synnerhet inte på kvällstid.
Men känslorna går inte att hejda och de två flickorna hittar sina sätt att mötas och trotsar alla regler för att få vara tillsammans.
Ett år efter deras första möte finner man deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. 

Jag avslöjar slutet här för det gör romanen i sin inledande prolog.
Tyvärr skulle jag vilja säga. Jag hade önskat att få läsa romanen utan den vetskapen och med ett litet hopp om att de unga, förälskade skulle finna en lösning.
Kanske är det den vetskapen som gör att jag boken igenom har en ångestklump i magen. Att det knyter sej varje gång Lisa trotsar sina föräldrar, inte kom hem om natten, riskerar att avslöja detta oerhörda... att hon åtrår en annan ung kvinna.
Ändå, jag älskade "Lisa och Lilly."
Det är intressant att ta del av vardagslivet för arbetarklassen vid den här tiden, läsa om Sverige för så länge sedan och kärleken mellan Lisa och Lilly är vacker å med våra ögon oskuldsfull.
Det är en viktig del av vår historia. För bara drygt hundra år sedan kunde kärlek resultera i dödsstraff.
I många länder i världen är det så ännu. 

Boken får en stark 4:a i betyg. 

Puss/ Asta