Min barndomsvän

Min barndomsvän fyller år idag.
51.
Efter många år utan kontakt ringde jag henne när hon fyllde fyrtio och gratulerade. Jag hade samma dag letat upp henne på Facebook.
Hennes födelsedag är för alltid inbränt i mej.

Min barndomsvän är en stor del av min barndom och min historia.
Våra mammor var osannolika vänner. Osannolika som i helt olika varandra.
Vi lärde känna varandra när vi var tre år och hängde sedan ihop, i vått och torrt i nästan 10 år.
Min mamma var sjukligt pedant. Allt skulle vara rent och i ordning.
Hon kräktes om hon haft besök som varit på toaletten eller om en granne tagit ut hennes tvätt ur tvättmaskinen.
Håret skulle tvättas varje dag, disk sköljas 20 gånger och mattfransarna ligga raka.
Hos min vän var det tvärt om.
De hade hund och papegojor som flög fritt å bajsade där de hade lust.
De hade sköldpaddor i badkaret och en mamma som stekte plättar och kokade kola när vi kom hem.
Jag var där jämt.
Min vän var rejält byggd, hade en storebror och var van vid hårda tag.
Hon var orädd för allt.
Jag var tvärtom. Räddhågsen och nervös.
Vi var bästa vänner. Jag skulle säga att jag har några av mina lyckligaste barndomsminnen med henne och hennes familj.
Vi snodde fimpar och prövade röka. Vi lekte mamma-pappa-barn och låg nakna på varann och "knullade", vi tjuvläste hennes storebrors Fib Aktuelllt, vi färgade håret orange (det skulle blivit blont), vi busringde och det var vi mot världen.
När man har en sån där barndomsvän blir det som en släkting.
De vet allt om ens familj. Jag behövde vid det där samtalet när hon fyllde fyrtio inte förklara nåt om mamma, pappa, min bror. Hon visste.
Som jag visste.

Men. Ganska snart upptäckte jag sånt jag inte visste.
Sånt som var nytt.
Som att hon inte bara var lite fördomsfullt lagd numera utan en fullfjädrad rårasist
Jag skrev till henne. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med någon som var sån, stod för nåt sånt. Inte IRL... alltså i riktiga livet... eller på Facebook.
Sedan tog jag bort henne och vi har inte hörts sedan dess.

Jag har avslutat flera bekantskaper på liknande grunder men detta är kanske den mest smärtsamma.
Lyckan över att ha funnit sin "syster" var så stor, gemenskapen så enorm, känslan av samhörighet obeskrivlig.
Men det gick inte. Jag kan inte vara vän med någon som önskar död åt alla muslimer, ut med alla utlänningar, hyllar Lamotte och pratar om vänstervridna och batikhäxor.
Det går inte.

Men jag tänker på henne idag. När hon fyller femtioett.
Grattis. På riktigt grattis.

Puss/ Asta

Att återvända till den bästa

Jag läste Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek" i september 2018.
Den var det årets bästa bok, på någon slags vagt definierad "bland det bästa jag läst-listan."
Vill du kan du ta del av recensionen från mej HÄR.

Nu har jag oxå lyssnat på boken, uppläst av författaren själv.
Jag är precis lika tagen. Lika gripen.
Att läsa och att lyssna på en bok är ju två vitt skilda upplevelser, åtminstone för mej som är ovan vid ljudböcker.
Det borde kanske vara tvärtom, men jag tycker man kommer närmare och minns historien bättre när man läst själv.
Men när Jonas läster sin bok blir det som ett litet teaterstycke.
Han ljudar, härmar på dialekt, skrattar, blir allvarlig.
Ren njutning.
Och jag tänker på och fastnar delvis för andra saker än när jag läste den.
Kanske för att jag nu lyssnar. Kanske för att det är andra gången historien kommer till mej.

Jag älskar Jonas Gardell!
Nej, jag menar inte att jag tycker att han är en fantastisk showartist och författare å skriver lysande debattartiklar å har en bländande förmåga att i alla sammanhang slänga sin publik mellan allvar och skratt.
Jo det med, han är ju... onekligen som hans mamma skulle betonat... Queen of fucking everything.
Jag menar att jag älskar Jonas Gardell på ett personligt plan.
Att jag kan se att han är ganska självupptagen å melodramatisk å säkert inte helt enkel alla gånger men att han betyder och så länge har betytt så mycket för mej. Att han säger saker, så som jag tänkt. Beskriver känslor så som jag aldrig kunnat sätta orden på.
Jag känner en djup gemenskap med honom och kanske är det fånigt? Ja förmodligen, men han är den "kändis" som jag alltid velat ha som vän.

"Till minne av en villkorslös kärlek" är en fantastiskt berättad historia.
Full av kärlek, övergivenhet, vardaglig dramatik, svensk historia.
Den är allt utom mellanmjölk.
Jag avundas er som har upplevelsen av denna roman kvar.

Puss/ Asta

Just nu

Ser på?
Robinson, Hem till gården, Bonde söker fru-jorden runt.

Läser?
Ingenting tyvärr. Har två böcker jag påbörjat som inte är dåliga alls men hittar inte ron.

Lyssnar på?
Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek."

Längtar efter?
Högre temperaturer, att få lite färg på huden och att bada i havet.

Räds?
Allergin som stundar och att få (och bli svårt sjuk i) Corona.

Gör helst en ledig dag?
Utnyttjar den underbara solen. Strosar runt utmed stränder som snart skall ockuperas men som ännu är våra.

Är otålig över?
Vill få mer synliga muskler. Att det tar tid att bli bra på mitt jobb.

Borde göra mer?
Träna med Bente-Nora. Jag gillar ju att hänga med henne och jag vill ha en säkrare lydnad.

Borde göra mindre?
Dricka bärs och käka en massa skit vanliga vardagar.

Planerar?
Att strypa just det

Mår?
Rätt okej. Eller alldeles otroligt stabilt... för att vara jag.

Sover?
Rätt bra. Det hör ihop det där.

Klappar mej själv på axeln för?
För att jag trots rätt kass självkänsla och uselt mod inte ger upp utan fortsätter utmana mej själv.

Måste?
Man måste väl ingenting. Eller jo, man måste en hel del faktiskt.
Jag måste fortsätta hålla i träningen även om det ibland tar emot.
Och så måste jag göra den där ctg certifieringen.

Måste inte?
Bry mej så förtvivlat och ta åt mej av andra människors attityd.

Borde?
Balansera bättre vad jag förväntar mej av andra och kräver av mej själv.

Borde inte?
En massa saker.

Lyckas ovanligt bra med?
Ta min kortisoninhalation. Har väl aldrig kommit ihåg den så väl som nu när det är Coronatider.

Puss/ Asta