Att återvända till den bästa

Jag läste Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek" i september 2018.
Den var det årets bästa bok, på någon slags vagt definierad "bland det bästa jag läst-listan."
Vill du kan du ta del av recensionen från mej HÄR.

Nu har jag oxå lyssnat på boken, uppläst av författaren själv.
Jag är precis lika tagen. Lika gripen.
Att läsa och att lyssna på en bok är ju två vitt skilda upplevelser, åtminstone för mej som är ovan vid ljudböcker.
Det borde kanske vara tvärtom, men jag tycker man kommer närmare och minns historien bättre när man läst själv.
Men när Jonas läster sin bok blir det som ett litet teaterstycke.
Han ljudar, härmar på dialekt, skrattar, blir allvarlig.
Ren njutning.
Och jag tänker på och fastnar delvis för andra saker än när jag läste den.
Kanske för att jag nu lyssnar. Kanske för att det är andra gången historien kommer till mej.

Jag älskar Jonas Gardell!
Nej, jag menar inte att jag tycker att han är en fantastisk showartist och författare å skriver lysande debattartiklar å har en bländande förmåga att i alla sammanhang slänga sin publik mellan allvar och skratt.
Jo det med, han är ju... onekligen som hans mamma skulle betonat... Queen of fucking everything.
Jag menar att jag älskar Jonas Gardell på ett personligt plan.
Att jag kan se att han är ganska självupptagen å melodramatisk å säkert inte helt enkel alla gånger men att han betyder och så länge har betytt så mycket för mej. Att han säger saker, så som jag tänkt. Beskriver känslor så som jag aldrig kunnat sätta orden på.
Jag känner en djup gemenskap med honom och kanske är det fånigt? Ja förmodligen, men han är den "kändis" som jag alltid velat ha som vän.

"Till minne av en villkorslös kärlek" är en fantastiskt berättad historia.
Full av kärlek, övergivenhet, vardaglig dramatik, svensk historia.
Den är allt utom mellanmjölk.
Jag avundas er som har upplevelsen av denna roman kvar.

Puss/ Asta